Aftonbladet Kultur har rätt – Låt Kanada visa vägen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Vänsterns vurm för Kanadas migrations och integrationspolitik är obegriplig. Kan det vara Trudeaus tvålfagra uppsyn som förför dem? Det kan i alla fall inte vara innehållet i den förda politiken. Kanadas pragmatiska hållning är fjärran den svenska kravlösa, banala godhet som styr både vårt mottagande och vår integrationspolitik.

Den svenska politiker som föreslår ett lika strikt system som Kanadas kommer att få löpa gatlopp i sociala medier i veckor, samt, slutligen, rullas i tjära och fjädrar för att aldrig mer återvända. Inget svenskt parti förespråkar en lika strängt reglerad migrationspolitik som Kanada, och ingen politiker argumenterar för lika hårda krav för medborgarskap som Kanada gör.

Ändå framhålls Kanada allt som oftast som ett föredöme av diverse vänstermänniskor, nu senast av Torsten Kälvemark som i en mycket missnöjd recension av min bok Den banala godheten föreslog att jag borde låta mig inspireras av just Kanadas migrations och integrationspolitik. Jag kan glädja Kälvemark med att jag gjort precis det i den bok han recenserade.

Faktum är att jag ger Kanada och Kanadas hållning stort utrymme i bokens tredje del. Sannolikt orkade Kälvemark inte läsa så långt (det är en ganska tjock bok). Så, till Torsten Kälvemark, hela Aftonbladets kulturredaktion och alla andra kommer här en liten redogörelse för Kanadas föredömliga politik.

Kanada tar emot 200 000 invandrare, bestående av flyktingar och arbetskraftsinvandring, varje år. Det kan låta mycket – men Kanada är ett mycket stort land med 35 miljoner invånare. Deras migrationspolitik är mycket strikt: de har ett tak för hur många som tas emot av humanitära skäl och välkomnar inte ensamma unga män på flykt. Istället prioriteras kvinnliga flyktingar, hela familjer på flykt och barn i målsmans sällskap. Här finns alltså inte något utrymme för ”ensamkommande flyktingbarn” som vi kallar det i Sverige. Det ställs mycket hårda försörjningskrav på anhöriginvandring, alltså en inställning som är ljusår ifrån den slappa hållning till anhöriginvandring som Sverige haft. I Kanada måste du kunna garantera att du – inte staten – kan försörja den eller de anhöriga du tar till landet. Den som är dömd för grov brottslighet kan inte få asyl i Kanada. Rimligt – och ganska självklart. I Kanada alltså, inte i Sverige som står utan möjlighet att avvisa terrorister och våldsverkare.

Kanada har också en ytterst reglerad arbetskraftsinvandring. De plockar människor med attraktiva utbildningar, människor som med sin kunskap och sina erfarenheter kan bidra till landets utveckling och välstånd. Det har sannolikt gett goda konsekvenser, inte bara för Kanadas ekonomi, utan också för de kanadensiska medborgarnas inställning till invandrare. Invandrare bidrar och är helt uppenbart en tillgång.

Det är också fjärran de problem Sverige brottas med i form av en gigantisk arbetslöshet i en del invandrargrupper, exempelvis bland somalier.

Integrationen då? I skriften Discover Canada – The Rights and Responsibilities of Citzenship ges information till blivande medborgare. Kanada kräver kunskap i ett av landets officiella språk, franska eller engelska. Vidare prövas den blivande medborgarens kunskaper angående Kanadas historia, rättssystem, valsystem, landets ekonomi, geografi, kultur och traditioner i ett så kallat medborgartest. Den som söker medborgarskap i Kanada upplyses nogsamt om sina skyldigheter: En kanadensisk medborgare tar ansvar för sitt liv och sin försörjning och följer självklart kanadensisk lag. Han eller hon tar sitt demokratiska ansvar och deltar i demokratiska val. En kanadensisk medborgare förväntas också värna miljön och vara beredd på att försvara landet vid behov.

Japp. Så ser det ut i Kanada.

Ganska långt ifrån de utopiska drömmar angående allmän amnesti och öppna gränser som frodas i en del svenska vänsterkretsar. Hade Sverige fört samma typ av reglerad, sansad och förnuftig migrationspolitik som Kanada hade vi sluppit en hel del av de problem vårt land brottas med idag. De horder av unga män som nu uppehåller sig på allmänna platser i Sverige, hotar, rånar, slåss och missbrukar hade helt enkelt inte funnits här.

De mystiska ”storslagmålen” och de sexuella övergreppen på badhus och i trängseln på festivaler hade vi också sluppit. All tillgänglig forskning visar att det land som har ett överskott på män får problem. Det visar exempelvis professor Valerie M Hudsons internationellt kända forskning. Män är alltid problem eftersom de är våldsammare än kvinnor – och ett överskott av män leder till att de män som inte lyckas hitta en partner sluter sig samman i grupperingar och gängbildningar, hemfaller åt kriminalitet och narkotikamissbruk. 

Så, låt Kanada visa vägen! Inte minst bör svenska politiker ta intryck av Kanadas grundläggande inställning att alla beslut i första hand ska främja kanadensarnas hälsa, trygghet och välmående. Ett land har störst ansvar för sina medborgare. Det bör vara en grundläggande princip i varje ansvarsfullt statsskick.

 

Ann Heberlein 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.