Det kommer inte hjälpa att skrika rasist en gång till

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Tisdag 20 Jun 2017 2017-06-20
E-post 0

Den 47-årige man som greps av polis efter terrordådet utanför en moské i London på måndagsmorgonen anklagas för terrorism. Darren Osbornes, Cardiff, familj har uttalat sig efter händelsen och sagt att de är ”chockade” och att deras ”hjärtan är med dem som har blivit skadade”.  Jonna Sima, Aftonbladets ledarredaktion, menar att detta inte uppstår ur ett vakuum. Hon har rätt men gräver dessvärre inte djupt nog.

Ett terrordåd är ett terrordåd. Osbornes gärning kan inte – i juridiska termer – klassas som något annat. Inte heller ur ett mänskligt perspektiv. Hans syfte var att skapa död och fruktan. Det som kännetecknar ett terrordåd. Men någonstans måste vi, vi som tror på den demokrati som vi har i västvärlden, gå bortom och gräva djupare.

Osbornes socioekonomiska status är okänd, hur han upplevde sin omgivning, men vi kan nog om vi tänker efter börja göra de första analyserna. Osborne. Breivik. Det finns något där som ligger under ytan. Åsne Seierstad fångar delar av det i sin bok om Breivik “En av oss“. Något vi måste ta tag i. Frustrationen. Känslan av att vara trängd. Känslan av att ingen lyssnar på den oro som kommuniceras. Terrordådet var i förlängningen en markering mot den brittiska regeringen.

Lyssna nu. Annars kommer det mera.

Kopparberg. 2012. Sveriges första mer omskrivna medborgargarde organiseras samtidigt som Almedalsveckan. Jag var där, av en ren slump hade jag ställt in Almedalsveckan det året. Jag satt hos grannen och från deras altan kunde vi i den ljumma kvällen se hur ortens enda bensinstation belamrades med pickuper med unga män som tankade sina bilar och lastade över ölbackar och annat till varandra. Nattåkarna i Kopparberg, som den hösten blev rikskända, fann sin organiserade form just denna vecka. Långt ifrån alla Kopparbergsbor var och är så extrema, långt ifrån. Men en liten, och välorganiserad, minoritet tog ett kliv till. Från grannsamverkan mot brott till något annat.

Medborgare som inte känner sig lyssnade på eller sedda. Medborgare som upplever sig bortträngda och så fort de andas sin oro blir kallade rasister.

Kallar du någon för rasist tillräckligt många gånger så kanske du puttar honom eller henne över just den kanten. Att de till slut säger

”Jaha, då är jag väl det då. Då får jag börja umgås med andra rasister. Och tänka som dom. Leva som dom. Göra som dom.”.

Terrordådet mot muslimer i London är minst lika avskyvärt som motsvarande i Paris bara dygnet efter. Som alla andra terrordåd. Men till skillnad från de med jihadistiska motivbilder har de som utförs som i London andra bevekelsegrunder och annan logik. De strävar inte efter ett världsherravälde, mer ett försvar av det samhälle de känner håller på att glida dem ur händerna. Oavsett om det är sant eller falskt.

Det kan inte uteslutas att vi inom överskådlig tid kommer se motsvarande attentat även i Sverige. 

London gjorde det synligt. Europa tog ett steg till nedför trappan. Hur våra förtroendevalda i EU och i Sverige avser hantera det återstår att se.

Men det kommer inte hjälpa att skrika ”rasist” och isolera eller stigmatisera de som visar och känner en oro en gång till. Att pröva detta en gång till och förvänta sig ett annat resultat än tidigare är att hoppas på för mycket.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se