För många blomsterhattstanter och för få terrorbekämpare

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Trots att Italien har deltagit aktivt i kampen mot IS har landet inte drabbats av något större terrordåd sedan 1980-talet – till skillnad från Frankrike, Storbritannien och Belgien. Erfarenheterna från de blodiga åren under kriget mot maffian har gjort Italien ovanligt motståndskraftigt mot terror, menar experter skriver DN i ett längre reportage. Erfarenheter som inte är nya, men som inte tillämpas i Sverige.

En av de tre terrorister som låg bakom attentatet var Youssef Zaghba, en 22-åring med italienskt medborgarskap och rötter i Marocko, som senare sköts till döds av brittisk polis. Italienska myndigheter hade honom under ständig bevakning. The Guardian beskriver hur han när han landade i Bologna och genast möttes av en polis.

– De mötte honom på flygplatsen. Sen, under hela hans vistelse, fick han besök ett par gånger om dagen av poliser som tittade till honom. De var vänliga mot Youssef. De brukade säga: ”Hej grabben, berätta hur det är med dig. Vad gör du? Hur har du det?”, säger den 22-årige terroristens mamma till tidningen.

Italienska myndigheter hade 22-åringen under tät uppsikt. Och landets polis och säkerhetstjänst ska också ha varnat brittisk polis om honom – vilket även DN rapporterade om – men ändå lyckades inte polisen förhindra dådet. Riktigt bra. Internationell erfarenhet från andra länder som lyckats bra har kommit till samma slutsats. Stör dom. Få dom att känna sig sedda. Att framför allt återvändarna får besök av polisen minst två-tre gånger i veckan. I Italien får de besök flera gånger per dag.

“Hej NN, läget? Vad gör du? Vad har du för planer?”

Artigt. Inte burdust. Bara nyfiket. Men ständigt och samtidigt slumpmässigt. I hemmet, på torget, på stamcafét, bland vännerna på stan. Alla skall vara medvetna om att staten har ögonen på dom. Då avskräcks även en del rekrytering. Ingen vill “hänga” med en person som ligger på polisens radar. Det blir för jobbigt i längden. Redan efter någon dag eller två brukar det börja ge effekt. Osäkerheten sprider sig. Folk lägger ner eller lägger av.

Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen för svårt. Och taktiken är långt ifrån ny. Genom våldsmonopolets ständiga närvaro går det att störa ut oönskad aktivitet eller få dessa individer att komma på bättre tankar. Som komplement måste samhället kunna visa på alternativa vägar för att det ska fungera. Men. Kontroll i första hand. Dessvärre har Sverige valt en annan, mer undfallande, väg.

“In Sweden our strategy is to give ex IS fighters and well known supporters protected identity and we don´t tell the police where they are. In fact, we don´t know where they are or what they are doing.

Some of the supporters we provide with public funding, not questioning anything of their activities, so they can continue whatever they are up to ”. 

Expressen har kartlagt återvändarna, de 150 svenska misstänkta IS-terrorister som i tysthet återvänt till Sverige.

“Vi har tillräckligt med problem, säger en av dem – och vägrar mötas”.

En del av återvändarna har valt att byta namn. Inte sällan bor de hos släktingar eller vänner. Inte sällan står de fortfarande utanför samhället i övrigt. Några har bett om samhällets hjälp och fått skyddade personuppgifter. I praktiken alla ligger under radarn.

Kanske har vi haft för många blomsterhattstanter och för få terrorbekämpare i de politiska tankesmedjorna.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se