Jag står inte ut

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Reaktionerna på min text om misstänkta sexuella övergrepp på ensamkommande pojkar och unga män har varit mycket starka. Jag väntade mig reaktioner – när unga, utsatta människor blir utnyttjade av vuxna med tvivelaktig moral reagerar alla sunda människor med avsky, förfäran och avståndstagande. Det faktum att det tycks pågå sexuella övergrepp i stor skala på landets HBV-hem är inget annat än en skandal. I min text rapporterade jag om flera fall av övergrepp/misstänkta övergrepp som media rapporterat om bara det senaste halvåret.

Den 20 oktober 2016 skriver Dalarnas Tidning om att en anställd på HVB-hem haft ett sexuellt förhållande med en ensamkommande pojke (dt.se 20161020). Smålands Tidningar rapporterar den 3 januari 2017 om att en anställd haft sex med en ung kille på HVB-hem (smt.se 20170103). Enligt svt.se utreder polisen i Kramfors en 30-årig kvinnlig anställd som misstänkt för sexuella övergrepp på flera ensamkommande pojkar (svt.se 20170228). Sveriges radio rapporterade om att en HVB-anställd misstänks för sexuellt utnyttjande av en ung kille (sr.se 20171027). Till detta kan läggas den pågående rättegången mot Johanna Möller, socionomen som tidigare drev ett HVB-hem och nu står åtalad, misstänkt för mord och mordförsök. Möller har, vid flera tillfällen, haft sex med flera av de unga män som var placerade på det HVB-hem hon drev (vlt.se 20170216).

Det finns alltså goda skäl att misstänka att ensamkommande unga män utnyttjas sexuellt i stor skala. I måndags rapporterade svt.se om ännu ett fall, den här gången i Åmål. En anställd på ett HVB-hem uppges ha haft sex med flera ensamkommande ungdomar. På svt.ses sajt kan man beskåda en film där den anställda sitter grensle över en ung man – ger honom en så kallad lapdance.

Efter att min text publicerades har jag blivit kontaktad av flera personer med insikt i verksamheten runt de ensamkommande unga männen som bekräftar min misstanke: Sexuella relationer mellan medelålders kvinnor, anställda på HVB-hem, familjehemsmammor eller frivilligarbetande och unga, asylsökande män, så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” tycks vara i det närmaste normaliserat i den här sfären.

Det hat som, i mycket stor omfattning, riktats mot mig från de kvinnor som påstår sig värna de ensamkommandes liv, värde och rättigheter stärker mig i mina misstankar ytterligare.

Är det inte märkligt att dessa kvinnor som är djupt engagerade i de ensamkommandes väl och ve, som demonstrerar för deras rätt att stanna i Sverige och som gråter över avvisningsbeslut i tv-soffor och tidningsintervjuer inte är bekymrade över att dessa unga män som de ömmar så för av allt att döma utnyttjas sexuellt av äldre kvinnor? Alla människor som befinner sig i Sverige har en okränkbar rätt till sin fysiska och sexuella integritet. Det gäller självfallet även dem som är asylsökande – och det gäller i all synnerhet dem som är minderåriga. Att människor i maktposition utnyttjar sin ställning genom att utnyttja dem som är beroende av henne, hennes stöd och omsorger är mycket allvarligt. Det här handlar inte om äldre kvinnor och yngre män som har ett jämbördigt sexuellt förhållande, nej det handlar om en asymmetrisk relation mellan en myndighetsperson och en person i beroendeställning.

Jag är chockad över de diskussioner som förs med anledning av min text på forumet ”vi står inte ut, men vi slutar aldrig att kämpa”. Det är ytterst obehagligt att läsa alla förklenande omdömen om min person – ”rasist”, ”främlingsfientlig”, ”psykiskt sjuk”, ”empatistörd”, för att nämna något – men det som verkligen oroar mig är något annat:

Bristen på bestörtning, avsky och avståndstagande från de sexuella övergrepp som bevisligen pågår.

Jag kan inte tolka de starka reaktionerna från dessa kvinnliga aktivister på något annat sätt än att min text tvingat dem att granska sig själv och sitt agerande. Jag berättar något om dem som de inte vill kännas vid. Jag får dem att se att deras omsorger, deras ”kärlek”, deras ”godhet” inte är oegennyttig eller vacker. Engagemanget för de unga männen handlar inte om altruism, utan om egoism. De tillfredsställer sina egna behov, emotionella och sexuella, genom sitt engagemang för ensamkommande unga män. De unga männen får dem att känna sig betydelsefulla, älskade, attraktiva. Inom ramen för den egna gruppen – ”vi står inte ut, men vi slutar aldrig att kämpa” – framstår det som helt rimligt och normalt att skriva om ”min hazarkille”, att kalla en främling för ”min son”, att berätta att man tar den unge mannen till sin säng, att posta bilder på sig själv och sin afghan i ömma omfamningar.

Kvinnorna i nätverket ”vi står inte ut, men vi slutar aldrig att kämpa”, talar om och behandlar de unga, ensamkommande männen som om de vore gulliga husdjur eller maskotar. De unga männen betraktas inte som subjekt, med ett eget värde och en egen vilja. De reduceras till objekt för de omhändertagande kvinnornas behov – av sex, fysisk närhet, uppskattning och av att känna sig behövda.

Exploateringen av ensamkommande pojkar och unga män måste upphöra. Jag står inte ut med att tyst bevittna sexuella övergrepp i stor skala. Nu måste ansvariga tillsynsmyndigheter agera. Det borde alla som bryr sig om de unga, ensamkommande vara överens om.

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.