Kultur – medel eller mål?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Kalla kårar rann längs min ryggrad när jag hörde Henrik Jutbring intervjuas i P1:s Kulturnytt med anledning av sin färska doktorsavhandling. Jutbring, med ett förflutet som ”marknadsförare och strateg” på Göteborg & co, har skrivit en avhandling inom ämnesområdet marknadsföring/turism vid Handels i Göteborg.

För en okritisk reporter berättar han om sin tes, nämligen att kommuner bör bli mycket bättre på att använda kulturevenemang för att påverka värderingar och beteenden hos kommunens invånare. Jutbring menar att kommunerna missar en chans att arbeta för prioriterade värderingar, som jämställdhet och hållbarhet. Entusiastiskt berättar han om hur festivalen Way out West bannlyste först kött och sedan mjölkprodukter, allt i syfte att påverka publiken i ”positiv riktning”.

Jag har ingenting emot varken hållbarhet eller jämställdhet – mina kalla kårar kommer inte av dessa, i och för sig, förtjänstfulla värderingar.

Nej, de kalla kårarna handlar om idén att kultur ska nyttjas i maktens syfte, som medel till vad än makten valt att premiera och inte mål i sig själv.

Jutbrings resonemang är representativt för alldeles för många kulturutövare och kulturinstitutioner: musik, litteratur, konst, dramatik bör tjäna ett högre syfte, definierat av makten i form av diverse institut, bidragsgivare och utredningar. Kulturprojekt som behandlar rasism, vithetsnormer, funkofobi och som anlägger diverse perspektiv, exempelvis genusperspektiv, hbtqperspektiv eller kanske ett intersektionalistiskt perspektiv prioriteras. Inte för att publiken törstar efter feministisk folkdans eller antirasistiska akvareller, nej, för att makten bestämt att det är bra och därför öppnar pengapåsen när dessa magiska ord uttalas.

Svensk kultur är bedrövlig. Det blir bara tråkigare och tråkigare. Skådespelaren Rasmus Dahlstedts dråpliga redogörelse för sitt besök på Scenkonstbiennalen (DSG) är lika tragisk som munter läsning. Vilse bland vithetsnormer, separatistiska rum och matriarkala utopier söker han förgäves efter något att bevista. Föreställningarna behandlar mens och lesbiska kristna missioner, rasism och sexism analyseras på längden och tvären. Dahlstedt ger upp och lämnar biennalen i Norrköping djupt politiskt deprimerad. Jag förstår honom alltför väl.

Inte bara svensk scenkonst är smittad av politiska sjukdomar. Jag är en trägen biobesökare – men svensk film har jag slutat att se. Jag vill nämligen inte bli uppfostrad där jag sitter i biomörkret. Jag vill bli utmanad, förfärad, förargad, glad, chockad, underhållen. Jag är vuxen och förbehåller mig rätten att reflektera fritt. Pekpinnar vill jag slippa. Jag är utled på filmer som vill öka min förståelse/tolerans/utbilda mig/uppfostra mig.

Konst och musikscenen är inte ett dugg roligare, och landets kultursidor ska vi inte tala om. Ett axplock från veckan som gått: Några texter om Trump (of course!), en text om Theresa Mays påstådda rasism, en indignerad krönika om Ellinor Grimark, barnmorskan som åberopar samvetsfrihet, lite Putin, tröttsamt många texter om diverse tv-serier på Netflix och HBO samt en stor och självömkande text signerad Pascalidou som hävdar att svensk midsommar exkluderar fattiga och nysvenskar. Hallå! Var är KULTUREN? De sköna konsterna? De stora tankarna? De fria, bångstyriga, olydiga tänkarna? Det intellektuella samtalet? Ja, inte på landets kultursidor i alla fall. De flesta tidningars kultursidor beter sig som respektive tidnings ledarsidas sura, inbilska tonåring med hjärtat lite mer till vänster. Det är olidligt, ointressant och torftigt.

Missförstå mig inte – naturligtvis kan konst, i alla dess former, vara politisk.

Problemet uppstår när all konst alltid förväntas vara politisk – och då inte politisk i största allmänhet utan vänsterpolitisk. Det svenska kulturlivets likriktning är ett fattigdomsbevis. Likriktningen är ett resultat av decennier av klåfingrig kulturpolitik som vill styra allt från innehållet i de filmer som får filmstöd till utställningar på våra muséer.

En kulturpolitik som betraktar konst och kultur som medel för sina egna mål är ingen kulturpolitik värd namnet. Det är ideologi och maktmissbruk. Konst måste få vara ett mål i sig själv, aldrig ett medel i maktens händer.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.