Moderaternas kris: Tid visar sällan nåd

Illustration av David Rylander via Flickr
  • Torsdag 1 Jun 2017 2017-06-01
E-post 0

Efter att ett växande – men anonymt – internt missnöje med moderatledaren Anna Kinberg Batra har gjort sig känt i medierna kommer nu det första öppna kravet på hennes avgång från en ledande M-politiker. Christian Gustavsson, partistyrelseledamot och ordförande för Moderaterna i Östergötland, säger till Ekot att det är uppenbart att det inte längre fungerar med Anna Kinberg Batra. Och det hastar med en lösning. Valet ligger bara drygt ett år bort och moderaternas möjligheter att vända trenden minskar för varje dag.

Det finns idag lika många spelteorier som politiska ”analytiker” samtidigt som det finns en rad olika parametrar som dessa ”analytiker” inte tar hänsyn till. Framför allt är det svängningen i ungdomsförbundet, MUF.  Den senaste stämman kommer att slå igenom i valet av ny partiledare. Moderaternas stadgar och tradition ger ungdomsförbundet avsevärt mycket mer makt än i andra partier. De har en representation i de regionala nomineringskommittéerna som är direkt proportionell mot antalet medlemmar.

MUF har ett stort inflytande över, nästintill kontroll av vissa, av nomineringskommittéerna ute i landet. Detta har slagit igenom i Moderaternas riksdagsgrupp som i allt väsentligt visar upp en lägre genomsnittsålder än socialdemokraternas. I Moderaterna är det kanske viktigare att ha ungdomsförbundets mandat än i Socialdemokraterna. När Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, delar ut statsbidrag till ungdomsförbunden är endast medlemmar under 26 år bidragsgrundande. För SSU blir differensen mest tydlig. Av förbundets, av de själva uppgivna antalet 10 000 medlemmar, är endast drygt 4 500 under 26 år att jämföra med Muf som kunde rapportera in 11 105.

Frågan är om MUF kommer att spänna musklerna eller att avvakta och se. Oaktat moderaternas kris ligger valet 2018 endast drygt ett år bort. Ett parti utan sammanhållen samhällsanalys och än mindre en begriplig politik så kort innan valet medger inte några större utrymmen för tidsödande internpolitiska manövrar. Partiet behöver en ledare och ledning som har förmåga att kavla upp armarna med en klar idé om vad de vill åstadkomma från första sekund.

Det enda rimliga alternativ till att lyckas med detta är att byta ut ännu större delar av ledningen än bara Anna Kinberg Batra och samtidigt nyttja den erfarenhet som omstöpningen till Nya Moderaterna resulterade i. Mikael Odenberg är den person som varit med i den omstöpningen och samtidigt är den ende som delvis kan vara spelbar av de ursprungliga fyra som var själva förutsättningen för omdaningen. Sven-Otto Littorin, Ulrika Schenström och Bo Lundgren har alla lämnat politiken på mer eller mindre permanent basis och få har förstått att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingman kom in först senare i reformeringsprocessen.

Även Jessica Polfjärd, gruppledaren, behöver bytas ut. Inte så mycket för att hon gjort ett mediokert jobb, nästintill blekt, utan för att kompensera för att inte ha en partiledare med egen riksdagsplats. Få vet vem Polfjärd är inom journalistkåren och ännu färre bland väljarn. Den naturliga gruppledaren skulle vara Elisabeth Svantesson, tillika andre vice ordförande idag.

Givet att även bland annat Polfjärd, Tobé samt inte minst Betarice Ask, vars facit efter åtta år i regeringen som justitieminister och tre år i opposition är väl magert för ett fortsatt förtroende, byts ut med ”ungmoderater” som Johan Forsell, Niklas Wykman och Hanif Bali skulle en sådan lösning dels ge MUF det inflytande de vill ha och ge dessa ytterligare tid att växa in i nästa generations partiledarroller men samtidigt få en landsfaderskandidat i form av Odenberg och en skicklig allmänpolitiker som Svantesson som gruppledare i riksdagen.

Förutom den stadga som detta skulle ge moderaterna skulle det dels kunna locka tillbaka en del moderater som lämnat i vredesmod över arvet efter Reinfeldt och Kinberg Batras svaga prestation så skulle det pressa Stefan Löfven på ett sätt han sannolikt inte är beredd på. Löfven skulle få en lugn, erfaren, ekonomiskt mycket kunnig, landsfaderkandidat emot sig i debatterna i SVT, SR och TV4 men vara tvungen att tempoväxla inför partiledardebatterna i kammaren där Svantesson skulle utgöra motståndet som har en helt annan utstrålning och debatteknik.

Debatter är inte Stefan Löfvens paradgren, han har idag svårt med att möta fler motståndare. Ett parti som tempoväxlar ständigt med skolade och erfarna retoriker skulle sätta Löfven i en defensiv position eller en onödigt aggressiv motsvarande. Han behärskar inte någon av rollerna. Att ständigt behöva växla tempo och angreppssätt skulle göra detta ännu tydligare.

Men. Ingen vet. Ingen kan gissa. Som vanligt med andra ord. Resan mot den nionde september 2018 fortsätter utan några större hänsyn till moderaternas situation. Tid visar sällan nåd.

Foto: David.Rylander

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se