Polisens kris: Den strukturella dumheten

Photo by Alexa photo on Pixabay

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande, även när det gäller svensk polis. Och det är ett misslyckande av allvarligaste sort som DN avslöjat . Till polisens definition hör bland annat regelbundet gängvåld och parallella rättsstrukturer som kapslar in stadsdelar. Dödsskjutningar som aldrig klaras upp. Öppen narkotikahandel. Religiösa fundamentalister som skapar ett parallellt rättssystem. Detta är antingen en medveten eller omedveten utveckling.

DN:s ledare klassar situationen som systemhotande vilket sannolikt är en passande term. Ansvaret för situationen vilar tungt på inrikesminster Ygeman men främst på rikspolischefen Dan Eliasson. Situationen har växt sedan hans tillträde och han har aktivt förvärrat den, trots löften så sent som den 20:e januari i år om att kurvorna skulle vända.

“Han har redovisat en plan för hur utvecklingen ska vändas. Jag tror att det vore ett misstag att byta rikspolischef i det här läget, sade Anders Ygeman efter samtalet som hölls i ”allvarlig anda”. 

“Det viktigaste är egentligen inte siffrorna, då riskerar vi att få en polismyndighet som bara fokuserar på statistiken. Då kan man ta nykterhetskontroller eller utreda ringa narkotikabrott. Det här ska vända på riktigt, få långsiktigt tryggare medborgare”.

Eliasson har konsekvent satsat på att öka polismän i yttre tjänst genom att anställa civila, som med högre löner, skall läras upp av polismän med lägre löner. Polismännen belönas efter genomförandet av inskolningen med att sparkas ut i yttre tjänst för att bli motarbetade, bespottade, beskjutna och hotade. Polismannen Martin Mellin återgav ett samtal med Eliasson för några år sedan och Eliasson konstaterade då att hans anställda inte skulle vara löneledande. Eliassons inställning till poliser i yttre tjänst är ett logiskt resultat av ett helt systems inställning till poliser.

Även denna satsning har misslyckats då poliser i yttre tjänst nu är färre än någonsin enligt SvD. Bara 14 poliser vaktade hela Stockholms innerstad i söndags för en vecka sedan och minimibemanning har blivit vanligare i huvudstaden,

Regeringens motstånd till fler poliser och bättre kunskap, trots ord om motsatsen, är kompakt. Kanske inte av Anders Ygeman men motståndet som genomsyrar statsförvaltningen i övrigt är solitt.

Professor Irene Molina, som ingår i kretsen kring professor Mattias Gardell och Ulf Bjereld, har gjort sig känd för att lasta polisen, genom dess närvaro i miljonprogrammen, för det ökade våldet där. Bjereld, Gardell, Molina och fler har bland annat sedan MSB redovisade sin rapport om Muslimska Brödraskapets verksamhet och utbredning i Sverige arbetat aktivt för att vrida ytterligare kartläggning om religiös våldsbejakande extremism ur händerna på internationellt erkända experter som Magnus Norell och Magnus Ranstorp. Brödraskapet växer främst i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Inte på Östermalm eller Saltsjöbaden.

Gardell, Molina och andra inom forskningsvärlden, som nu säger sig besitta all tänkbar kompetens, har inte producerat något användbart material på flera decennier vilket försatt MSB men även polisen i en svår situation. Den forskning som premierades under 2016 var bland annat ”Färgrik eller färgblind? Polisbevakningen av rasmässigt motiverade brott i Sverige”.

 Utan adekvat forskning och kunskapsbas, sådant som skall produceras av en oberoende akademi, blir polisens insatser därefter. Det, och löneläget, sammantaget bildar en arbetsmiljö för poliserna i yttre tjänst som blir ohållbar. 

Inte bara situationen i de särskilt utsatta områdena är systemhotande. Krisen i polisen är systemhotande och ansvaret är inte bara Dan Eliassons. Systemfelen ligger i den politiska ledningen som inte förmått eller har haft som ambition att agera i tid.  Som inte haft som ambition att se till något annat än de personliga karriärerna i bästa fall. I sämsta fall har de haft en vilja att utveckla ett annat samhälle. Som det i de särskilt utsatta områdena. Enklaver med egen rättsordning.

Polisen är ett exempel på hur en ”strukturell dumhet” tillåtits växa fram. Där Eliasson bara är en logisk konsekvens av en systemhotande utveckling som ligger på en helt annan nivå. 

Och har helt andra verktyg och möjligheter.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.