Slow Culture: Den sista ryttarstatyn

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

America’s Response

Det var väl få som missade att performanceverket ”City Horses” ägde rum på Stockholms gator den 27 maj i år? Verket, signerat koreografen Anna Källblad och konstnärinnan Helena Byström, inbegrep ett dussintal fysiskt perfekta unga danserskor som förflyttade sig mellan Stockholms olika ryttarstatyer och vid varje monument utförde en liten happening där de härmade hästars rörelser genom att galoppera, frusta, bocka, durka, kicka och stampa i marken. Källblad och Byström hade, enligt uppgift, tillbringat timmar med att studera hästars rörelser för att göra koreografin så illusorisk som möjligt.

Typiskt för vår tid, så fanns det även en politisk dimension i detta verk som medierna snabbt plockade upp. En feministisk galopp genom stadsrummet, där kvinnokroppar tillåts ta plats och genom performativa akter belysa hur den hästburna mannens symboliska makt kodar det offentliga rummet genom klass, kön och etnicitet. En dos standardiserad identitetspolitik, med andra ord.

Att just denna aspekt betonades så starkt i pressen gjorde tyvärr verket en otjänst. Media orkade helt enkelt inte placera in det i en estetisk tradition av teatrala ingrepp i det sociala rummet som sträcker sig tillbaka 50 år i tiden och förbinder det med namn som exempelvis Trisha Brown och duon Abramovic/Ulay. Man betonade istället det politiska, och fick till svar en lavin av hånfulla tillmälen om hur feminister ännu en gång skämmer ut sig – denna gång genom att gå till angrepp mot några statyer – samtidigt som hederskultur och religiöst förtryck har försatt tusentals kvinnor och flickor i vad som närmast kan betraktas som slaveri i dagens svenska invandrarförorter. Tänk att kulturjournalister aldrig lär sig…

Gott så. Vi har vant oss.

Men om man är missnöjd över den manliga dominansen vad gäller just den här specifika genren, anser jag att vi istället för att gömma undan de ryttarstatyer vi redan har, borde kunna bereda plats för en eller annan avbildning med en kvinna på hästryggen. Varför inte den utmärkta ryttarinnan drottning Kristina eller, kanske ännu hellre, Kristina Gyllenstierna, som ledde det hjältemodiga försvaret av det belägrade Stockholm mot Kristian Tyranns danska trupper på 1520-talet.

Ryttarstatyer tillhör förvisso inte vanligheterna vad gäller samtida offentlig utsmyckning i vårt land, men genren har en lång och ärorik historia. Att tillverka en ryttarstaty har alltid varit dyrt och komplicerat. Bara av detta skäl är det inte så konstigt att genren har reserverats för härskare och – lite senare i historien – framstående fältherrar. Redan antikens högkulturer gillade motivet, men ingenstans i den egyptiska, assyriska eller persiska konsten ser vi något annat än reliefer av dignitärer till häst, av det enkla skälet att tekniken var alltför svår att behärska.

Den äldsta fristående skulpturen hittar vi istället i Grekland i form av en arkaisk kouros till häst i naturlig storlek från 500-talet f.Kr., och som påträffades i närheten av Akropolis i Aten, 1877. Lagerkransen på ynglingens huvud gör att man kan anta att det handlar om en segrare från någon viktig kappridning vid de nemeiska eller isthmiska spelen. I Kina kunde man avbilda såväl häst som människa, men konstigt nog aldrig skapa något verk där den senare sitter på den förras rygg. Den jättelika nedgrävda terrakottaarmé som påträffades 1987 i anslutning till den nekropol där Kinas förste kejsare, Qin Shi Huang, ligger begraven härrör från c:a 210 f.Kr. och här förekommer ett otal hästar och ryttare, men ingen avbildas uppsutten – varje kavallerist står bredvid sitt riddjur och håller det i tränset. I Kina förekommer inga ryttarstatyer förrän i modern tid och då inspirerade av västerländsk offentlig utsmyckning.

Traditionen med ryttarstatyer som vi ser den idag över hela vår jord uppstår i och med romarriket. Rom och viktiga provinsstäder var formligen översållade med äreminnen över kejsare och befälhavare till häst, men av alla dessa verk finns knappt ett enda kvar. I tider av ekonomisk kris såg den alltid lika praktiskt inriktade romerska statsmakten statyinventariet som en del av statskassan och smälte helt sonika ned verken för att förvandla dem till mynt för att öka statens och medborgarnas likviditet. När riket blev kristet smältes ytterligare statyer ned för att gjutas om till kyrkklockor och mindre statyer föreställande olika kristna helgon. Dock överlevde en bildstod – och den kom att få en närmast exceptionell betydelse; det handlar om ryttarstatyn föreställande filosof- och krigarkejsaren Marcus Aurelius från 170-talet e.Kr, som idag finns till beskådande på Musei Capitolini i Rom och som kopia på den ursprungliga placeringen på Piazza del Campidoglio.

Att denna staty klarade sig berodde på att fromma potentater felaktigt fick för sig att verket föreställde den för kristendomen så viktige kejsaren Konstantin den store. Verket slapp därför ödet att förvandlas till en kyrkklocka. Denna staty kom dock att inspirera renässanskonstnärer som Donatello, Verrochio, Tizian, Leonardo da Vinci, med flera, så att en hel skola för framställning av ryttarstatyer uppstod, som präglar genren än idag.

Även om motivet inte är det vanligaste i våra dagar förekommer det alltjämt. 2009 avtäcktes världens hittills största ryttarstaty i Tsonjin Boldog utanför Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Det handlar om en 40 meter hög avbildning av Djingis Khan, som har upprests på den plats där han enligt legenden hittade det gyllene gissel, med vilket han skulle betvinga en hel värld. Denna koloss kommer dock att överträffas om ett antal år då Crazy Horse Memorial står färdigt. Här handlar det om en 200 meter lång och 170 meter hög staty över Siouxhövdingen som sedan 1948 huggits fram ur Thunderhead Mountain i South Dakota. Även världens största ryttarstaty i brons är av relativt nytt datum. Den restes 2006 i El Paso i Texas och föreställer conquistadoren Juan de Oñate de Salazar som på 1600-talet blev spansk vicekung över de amerikanska stater som gränsar till Rio Grande.

Den senaste ryttarstaty som rests på klassiskt manér till minne av en nyligen timad händelse hittar man dock i New York utanför Freedom Tower, det vill säga den byggnad som ersätter World Trade Centers båda torn som raserades av muslimska terrorister, den 11 september, 2001.  

Statyns namn är America’s Response och föreställer en uppsutten amerikansk soldat på en afghansk bergshäst. Statyn förfärdigades av den amerikanske bildhuggaren Douwe Blumberg och avtäcktes 2012. Verket bekostades av en grupp anonyma Wall Street-bankirer som förlorat kollegor i samband med terrorangreppet.

När president George W Bush satte igång kriget i Afghanistanden den 7 oktober 2001 för att störta talibanregimen skickades inledningsvis operatörer från de amerikanska specialstridskrafterna in för att stödja de afghanska rebellstyrkor som gick under beteckningen Norra Alliansen. Kommandot kallades Task Force Dagger och var sammansatt av operatörer från de Gröna Baskrarnas 5th Special Forces Group och en helikopterkomponent från 160th Special Operations Aviation Regiment. Gruppen upprättade en bas i Uzbekistan och luftlandsattes utanför Mazar-i-Sharif i Afghanistan för att förena sig med den del av Norra Alliansen som stod under befäl av general Dostum.

Målet var att hjälpa alliansen att slå ut militärbasen vid byn Bishqab, där talibanerna koncentrerat delar av sina pansar- och artilleriresurser. Metoden för att kunna göra detta var en i militärhistorien närmast unik kombination av general Dostums 1500 uzbekiska ryttare understödda av 12 Gröna Baskrar till häst, som med hjälp av laserpekare skulle kunna eldleda det amerikanska flygvapnets attackflyg mot lämpliga mål. Insatsen var planerad till den 21 oktober men höll på att få ställas in eftersom de amerikanska operatörerna fick fruktansvärda skavsår av de afghanska träsadlarna; lösningen blev en absurd air drop av australiensiska fältsadlar som först fick letas fram och därefter flygas in över halva jordklotet. Kavalleri och flyg slog ut Bishqab som planerat, och angreppet följdes därefter upp nästa dag med en insats mot talibangarnisonen i Cobacki. Operatörerna riktade in flygvapnets robotar med sina SOFLAM Laser Target Designators och det uzbekiska kavalleriet följde upp med en klassisk rytterichock. ”Jetson meets Flintstone”, som en av amerikanerna uttryckte det. När en av Dostums skvadroner såg ut att bryta samman på grund av häftig automateld från kvarvarande talibanstyrkor, tvangs de Gröna Baskrarna rida in i striden och hjälpa sina kamrater med eldgivning från hästryggen i vad som till dags dato är den sista – eller skall vi säga senaste – rytteristrid som företagits av västerländsk trupp. Nordalliansen avgick med seger i denna drabbning.

Denna egenartade kombination av krigshistoriens allra äldsta och allra nyaste teknologiska instrument i händerna på beslutsamma män som med framgång agerar till nationens försvar är också något som på ett mycket påtagligt sätt gör ett performativt ingrepp i ett socialt rum, och som även på det estetiska planet väl står i paritet med vad stockholmarna kunde få se den 27 maj med den feministiska manifestationen City Horses.

Och till minne av alltsammans finns Douwe Blumbergs ryttarstaty till beskådande för alla hugade i New York. Det sköna och det sublima i sällsynt förening.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.