Slow culture: Om godhet

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Slow culture

Om godhet

Willy Kyrklund

”Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godhet och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle” skriver Willy Kyrklund i kortromanen Om godhet 1982.

På sitt oefterhärmliga, lätt raljanta, spefulla sätt dissekerar Kyrklund den västerländska civilisationens upptagenhet av godhet, detta svårfångade fenomen. ”En god sak”, skriver Kyrklund, ”kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas.

En erkänt god sak är en sak som inom någon grupp av människor uppfattar som god”. Efter detta krassa konstaterande följer en osorterad uppräkning av sådant som uppfattas eller uppfattats som gott: ”kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby, ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch”.

Kyrklund dog 2009 och kan inte längre kommentera mänsklighetens dårskap. Den tycks å andra sidan vara hyfsat konstant och ta sig likartade uttryck. Några aktuella exempel på godhet: Stadsmissionens vägran att ta emot 85 000 kronor, pedofili, fittformade huvudbonader, slöjor på småflickor, Venezuela, Hillary Clinton, Assange, ekologisk mat, chiafrön, polygami, yoga, kristendom, mindfulness, flygskatt, jihadism, kärleksmanifestationer, tiggeri, Anders Lindberg, förlåtelse, veganism, separatism, bara bröst, burkini, stjärnfamiljer, barnäktenskap. Allt måste naturligtvis förstås i sin egen kontext, för, som Kyrklund anmärker, ”vad som är en god sak bestämmes av det personliga tycket.”

Men förnuft och fakta då, kanske vän av ordning uppbragt invänder. Kyrklund har givetvis svar även på detta – ”vad som är en förnuftig sak bestämmes av föreliggande fakta. Ingenting hindrar att de båda idéerna sammanfaller, men gör de det icke och kommer det till val, väger den goda saken alltid tyngre”.

Godheten är, menar Kyrklund vidare, av avgörande betydelse för stridskonsten. För att ett krig överhuvudtaget ska uppkomma krävs nämligen att åtminstone den ena parten åberopar ”en god sak”. Om båda parterna åberopar en förnuftig sak uppkommer inget krig, eftersom en intressekonflikt alltid kan lösas på ett förnuftigt sätt. Detta alternativ realiseras dock mera sällan, eftersom förnuftet inte åtnjuter samma popularitet som godheten och därför inte heller är i närheten av samma politiska genomslagskraft. Alltså åberopas hellre den goda saken än förnuftsargument, och manegen är krattad för krig och konflikter.

Just i politikens värld, skriver Kyrklund, är godheten ett oeftergivligt villkor. Detta är nämligen vad som främst krävs för politisk framgång, godhet. Varenda diktator behöver ett parti som hyllar honom som god, och därigenom banar väg till makten. Och, handen på hjärtat, vem skulle någonsin lägga sin röst på en ond människa? ”Lyckligtvis”, konstaterar Kyrklund lakoniskt, ”är tillgången på goda människor riklig”. Tillgången på goda människor har knappast blivit sämre sedan Kyrklund drog sin slutsats. Ja, de goda blir allt fler, medan de förnuftiga blir färre. Så uppstår också allt fler krig och olösliga konflikter, ety det goda måste försvaras medan förnuftet ställs i skamvrån. När godheten väl har börjat utvecklas, står den icke att hejda, som Kyrklund uttrycker det. Då lösgör sig godheten snart från varje samband med individens egen välfärd, den renas från egna intressen av överlevnad och blir till idealism. Den goda människan kämpar för en god sak – och den som protesterar och därmed främjar det onda är en dålig människa. ”Man inser lätt”, menar Kyrklund, ”idealismens betydelse för arméns moral”. Kriget för det goda vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken som till varje pris och med alla medel måste bekämpas.

Ja, godheten är svår att argumentera mot. Godhet är nämligen, som Kyrklund skriver, godtycke – och att kalla någon godhet för dålig innebär redan i ansatsen en contradictio in adiecto. Låt oss för det godas skull därför hoppas på förnuftets snara återkomst.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se