Vilka övergrepp sker på de “ensamkommande”? Har vi lärt något?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Alla varningsklockor ringer när jag läser ett inlägg med rubriken ”Jag tar emot en levande död” på den ”medborgarfinansierade reportagesajten” blankspot.se. Under vinjetten ”röster” bjuder redaktionen, bestående av Martin Schibbye, Brit Staktson och Nils Resare in läsare, i allmänhet anonyma, att dela med sig av sin verklighet. Texten som får mig att studsa är, av lätt insedda skäl, författad av en anonym person.

Den namnlösa skribenten berättar, målande och känslomättat, hur hon hämtar en pojke, ett ”ensamkommande flyktingbarn” vid tåget. Han är traumatiserad, ångestfylld och knappt talbar. När de kommer hem till henne ger hon honom en smörgås, och låter honom sova på hennes soffa. Berättelsen fortsätter:

”Det blir fler besök, han är placerad på migrationsverkets boende, men får en natt då och då hemma hos mig. Nu funkar inte soffan längre, han får följa med till min säng. Jag textar en vän, hjälp – jag måste ha honom i min säng! Får svar: Det gör vi allihopa, ta det lugnt. Det är så, ge honom närhet, det är det du kan göra. Jag ger honom närhet, han håller mig i ett skruvstäd, så hårt att det gör ont.”

Vad är det egentligen som beskrivs i texten? Det är inget annat än en beskrivning av hur en vuxen person – sannolikt en kvinna – tar en sårbar, traumatiserad pojke alternativt ung man till sin säng för att ”ge honom närhet”. Det är en isande beskrivning av hur en vuxen kvinna utnyttjar en ung man, en pojke, som befinner sig i stark beroendeställning till henne. Enligt textens beskrivning är den utnyttjade pojken ett ensamt barn i ett främmande land, skadad av svåra upplevelser från sitt hemland och flykten hit. Det är ett skolboksexempel på hur förövare som föredrar unga offer arbetar: Hon söker upp sårbara, ensamma barn, knyter dem till sig och närmar sig dem långsamt, bryter ner barnets motstånd och fysiska integritet, visar omsorg, gör sig viktig i barnets liv – så viktig att barnet inte vågar protestera eller göra motstånd, skaffar sig en position i hans liv som gör att han måste tillfredsställa hennes krav.

Kommentaren från den vän som textförfattaren söker råd hos när hon ”tvingas ta honom till sin säng”, visar att det här beteendet, att vuxna kvinnor utnyttjar unga mäns utsatthet som asylsökande i Sverige, är helt accepterat och systematiserat i miljön runt de ”ensamkommande flyktingbarnen”: ”Det gör vi allihopa, ta det lugnt”, svarar vännen och ger rådet att ”ge närhet, det är det du kan göra”. Det är, vill jag påstå, ett oprofessionellt och direkt felaktigt råd. Min egen erfarenhet från vård av ångestfyllda och traumatiserade människor, både som anställd och som patient, säger mig att det är direkt olämpligt att och ytterst ovanligt att vårdare är fysiska med patienter. Jo, det kan hända att en mentalskötare kramar om en ledsen patient, stryker en deprimerad över håret, tar den ångestfylldes hand, håller fast en psykotisk patient i ett fast grepp – men dela säng? Med en patient? Nej. Det är att kränka patientens fysiska integritet och faktiskt begå ett övergrepp på någon som är i en mycket sårbar situation.

Den pågående rättegången mot Johanna Möller, socionomen som står åtalad för mord på sin make och far, samt mordförsök på sin mor ger också en inblick i en kaotisk vardag på ett HVB-hem.

Möller drev tillsammans med en kollega, ett familjehem för ”ensamkommande flyktingbarn”. Hemmet beskrivs som en totalt gränslös plats, med tillgång till både droger och alkohol. Vidare framgår det att Johanna Möller utnyttjade sin position, sitt överläge i relation till de ensamkommande, och hade sex med flera av de boende. De sexuella aktiviteterna filmades, och bilder på den nakna socionomen och de unga männen läckte ut i pressen (vlt.se 20170216). Nu är en av dessa unga pojkar som Möller hade sex med åtalad tillsammans med henne. Enligt åklagaren ska Möller ha förmått den unge afghanen att mörda hennes far och försöka döda hennes mor.

Jag vet naturligtvis inte vad som hände mellan den tidigare citerade artikelförfattaren och den unge mannen i hennes vård när hon tagit honom till sin säng – men ett antal notiser från i första hand lokala medier gör gällande att det närhetssökande hon beskriver har gått över styr på flera HVB-hem och familjehem i landet. Den 20 oktober 2016 skriver Dalarnas Tidning om att en anställd på HVB-hem haft ett sexuellt förhållande med en ensamkommande pojke. Smålands Tidningar rapporterar den 3 januari 2017 om att en anställd haft sex med en ung kille på HVB-hem. Enligt svt.se utreder polisen i Kramfors en 30-årig kvinnlig anställd som misstänkt för sexuella övergrepp på flera ensamkommande pojkar (svt.se 20170228). Sveriges radio rapporterade om att en HVB-anställd misstänks för sexuellt utnyttjande av en ung kille (sr.se 20171027).

Jag fruktar att dessa notiser bara är toppen av ett isberg. De inifrånberättelser jag fått av bekanta som arbetar med ensamkommande är djupt oroande. Jag har hört talas om inte mindre än tre fall där en (kvinnlig) anställd sagt upp sig efter att ha gift sig med och/eller flyttat ihop med en av de unga män som hon mött i sitt arbete på ett HVB-hem. Flera har berättat om sexuella relationer mellan boende och anställda.

”Det är rena rama bordeller”, som en bekant uttryckte det. Värst är det, enligt flera uppgifter, på de privata boendena. Detta är naturligtvis blott anekdoter, som ingen jag talat med är beredd att bekräfta och fronta med sitt namn – men jag har hört tillräckligt många berättelser med liknande innehåll för att misstänka att det ligger någon form av sanning bakom berättelserna om sexuella relationer mellan ensamkommande pojkar/unga män och anställda, ofta medelålders kvinnor.

En förklaring till dessa oegentligheter är sannolikt att mängder av HVB-hem öppnades i stor hast hösten 2015. Tiotusentals ”ensamkommande flyktingbarn” sökte sig till Sverige, och myndigheterna agerade i panik. Ingen tycks ha haft tid att kontrollera lämpligheten hos de entreprenörer som drog igång hem för dessa unga män och pojkar, inga särskilda krav tycks heller ha ställts på de som anställdes för att ta hand om och stötta de ensamkommande. Utan adekvat utbildning och handledning tycks dessa kvinnor funnit egna metoder för att behandla trauman och ångest. Den gränslöshet som tycks prägla relationen mellan ensamkommande, anställda på HVB-hem och vuxna kvinnor i så kallade familjehem är oroande.

Låt mig påminna om de oegentligheter som i decennier pågick på svenska barnhem. Alldeles för många omhändertagna barn blev utsatta för såväl fysiska som sexuella övergrepp, misshandel, vanvård och kränkningar som de inte förmådde tala om förrän de blivit vuxna.

Deras berättelser dokumenterades i Vanvårdsutredningen (2012). Vi borde ha lärt oss något av den.  Vilka berättelser kommer vi så småningom att få höra från de pojkar och unga män som varit placerade på HVB- och i familjehem för ”ensamkommande flyktingbarn”?

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.