Kulturpolitiken under granskning

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Kultur i olika former har i alla tider använts av politiker som ett medel att uppnå sina egna mål. Konstnärliga uttryck, som text, bild, sång, musik och drama, påverkar människor. Det vet varenda diktator i världshistorien. Därför har de sett till att ta makten över kulturen, både för att använda den i egna syften, men också för att undvika att kulturen vänds mot dem. Kultur kan vara farlig, väcka människor eller söva dem, mana till uppror eller fostra till lydnad. Kultur är varken ont eller gott i sig själv, men kan användas som ett medel till det ena eller det andra.

Den svenska kulturen är dock inte särskilt farlig. Landets kulturutövare – filmskapare, författare, konstnärer, musiker – är tämjda av diverse institut och stipendiefonder som de villigt lyder för snöd vinnings skull. Svenska kulturarbetare hoppar om makten säger hoppa, sätter upp normkritiska skådespel, komponerar antirasistisk musik, dansar feministiska danser och gör HBTQ-film om det är vad som krävs. Ytterst få svenska kulturutövare klarar av att försörja sig själva, utan statlig stöd. Därför görs de filmer, installationer och utställningar som makten anser ger uttryck för statens värdegrund. Alla som någonsin sökt pengar via något kulturinstitut känner till vilka kriterier som ska uppfyllas – signalord som antirasism, normkritik, mångkultur, religionsdialog och feminism för att nämna några är obligatoriska för monetär utdelning.

Den hårt styrda kulturen rimmar illa med regeringens programförklaring:

”Kulturpolitik handlar om att främja ett levande och oberoende kulturliv. Området omfattar kulturskaparnas villkor och människors tillgång till kultur i alla dess former samt hur kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas”, (regeringen.se).

Jag delar regeringens uppfattning att kulturlivet bör vara oberoende – men den politik vår regering för främjar inte oberoende. Tvärtom görs kulturutövarna beroende av maktens välvilja för sin överlevnads skull. Lars Anders Johannson pekar i boken ”Att dansa efter maktens pipa” (Timbro) på att många (alltför många) kulturutövare är hänvisade till statens kassa. Utan bidrag från stat eller kommun skulle de svälta eller tvingas byta arbete.

Jag vill påstå att kulturpolitiken – vid sidan av migrations och integrationspolitik – är det viktigaste slagfältet just nu. Där positionerar sig politiker och opinionsbildare i en rad frågor som rör exempelvis nationalism, rasism, demokrati, yttrandefrihet, public service, censur, vårt förhållande till kulturarvet och så vidare. Trots det uppvisar inte särskilt många politiker något större intresse för kulturpolitik. Vad vill de egentligen? Vilken kulturpolitik vill våra olika politiska partier egentligen driva? Hur ställer de sig till statliga konstnärslöner? Yttrandefrihetens gränser? En svensk kulturkanon? Museernas uppgift? Vårt kulturarv?

I en rad texter, med start nästa söndag, kommer jag att granska kulturpolitiken. Då är det ”den gröna kulturpolitiken” som ska synas i sömmarna.

 

Ann Heberlein 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.