Normkritik, är det skolans kärnverksamhet?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Det är sommar, det tafsas på festivaler och pressen rapporterar om våldtäkter, bilbränder, dödskjutningar och ”storbråk”. Männen, särskilt de unga männen, tycks helt ha tappat kontrollen. De våldtar i grupp, skjuter ihjäl varandra och drabbar samman i enorma slagsmål på offentlig plats. Vad har gått fel? Lisa Palm, Fi Stockholm, är bekymrad, den här gången över de allt oftare förekommande dödsskjutningarna.

Hon menar i ett debattinlägg på SVT Opinion att det är maskulinitetsnormen som är problemet:

”Vi måste förändra maskulinitetsnormer som gör att unga män tar vapen i sin hand.”

Palm menar att kunskapen om feminism, antirasism och mänskliga rättigheter måste ökas. Som tur är för alla stockholmare är ett projekt redan på gång: ”Det här året inleds arbetet på Stockholms skolor med särskild antivåldssatsning för att motverka våld och maskulinitetsnormer.” Jamen då så. Om de här rötäggen får lära sig i skolan att det är fel att skjuta på folk så kommer det hela säkert att lösa sig.

Liberalerna Christer Nylander och Metin Hawsho oroar sig också för den svenske mannens bristande moral och hänsynstagande. I ett debattinlägg i Expressen beskriver de hur killar tar för sig, kränker och objektifierar tjejer. De unga männen måste, menar de båda L-männen, lära sig att respektera kvinnornas integritet och hålla tassarna i styr på festivaler. Därför, menar Nylander och Hawsho, måste lärare och rektorer få tydligare befogenheter. Skolan måste förmedla ”tydliga värderingar om jämställdhet”.

Ack ja. Efter decennier av genuspedagogik och åratal av normkritik krävs ännu mer av samma vara. Förskolan och grundskolan har haft uppdraget att ”motverka traditionella könsmönster och könsroller” inskrivet i sina respektive läroplaner sedan sent nittiotal. Skolans värdegrund slår fast genuspedagogikens välsignelser och att ”ett normkritiskt perspektiv” är en självklar utgångspunkt för varje pedagog i svenskt utbildningsväsende. Skolverket uppmanar alla skolor att arbeta normkritiskt för att motarbeta diskriminering och kränkningar – trots att det inte finns några studier eller någon som helst empiri som visar att ett normkritiskt förhållningssätt leder till mindre diskriminering eller färre kränkningar. Det är en åsikt, snarare än ett faktum. Varför är det ingen som synar den åsikten? 

I antologin ”Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring” (2010) konstateras förnöjt att Sverige anammat normkritikens välsignelser på bred front:

”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en rasande fart.”

I rasande fart var det. Helt utan diskussion och reflektion – och utan utvärdering. Borde inte normkritiken och genuspedagogiken gett finfina resultat vi det här laget? Skapat fredliga och jämställda människor, som är inkluderande, icke-binära och pansexuella?

Den svenska skolan har bedrivit ideologisk hjärntvätt med stor iver tillräckligt länge nu för att resultaten borde vara synliga i samhället vid det här laget. Är det inte dags att utvärdera vad skolans genuspedagogiska och normkritiska angreppssätt leder till? Låt mig säga så här: Förekomsten av tonåringar som skjuter varandra till döds, unga män som omringar ensamma tjejer och tafsar, killar som ryker ihop i gruppslagsmål och ökningen av sexuellt våld bland unga tyder inte på att skolan varit framgångsrik i att ”utmana maskulinitetsnormer”. Framväxten av en hedersetik som kontrollerar och begränsar unga kvinnors frihet tyder inte på att skolan lyckats med sitt uppdrag att ”motverka traditionella könsmönster och könsroller”.

Inget annat OECD-land har sett samma kraftigt sjunkande skolresultat som Sverige under senare decennier. Sämst går det för pojkarna. Martin Ingvar, hjärnforskaren, uttryckte det drastiskt – som ”ett samhälleligt svek mot pojkarna”. Inte heller här, i skolans kärnuppdrag, nämligen att förmedla kunskap och rusta eleverna för högre studier och en krävande arbetsmarknad, tycks genuspedagogik och normkritik vara särskilt framgångsrika metoder. Au contraire. Den svenska skolan befinner sig i kris – och att ge skolan och dess hårt prövade lärare i uppdrag att få bukt med dödsskjutningar och stävja våldtäkter och gruppövergrepp kommer inte att göra den krisen lättare att lösa.

Skolan måste återgå till sitt uppdrag att förmedla kunskap, att lära eleverna att läsa, skriva och räkna, förstå sin historia och samtid, behärska engelska och ytterligare främmande språk. Skolan ska inte syssla med ideologiproduktion eller social ingenjörskonst. Jag blir allvarligt oroad när jag läser att normkritiken ser som sin uppgift att ”synliggöra, kritisera och förändra strukturer, sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte  kritisera och förändra språkliga normer? Jag menar bestämt att skolan ska lära ut en korrekt hantering av språket, stavning, grammatik, uttal och meningsbyggnad. Enligt diverse rapporter, utredningar, värdegrunder och läroplaner ska genusperspektiv och normkritik genomsyra all undervisning i skolan. Inget ämne kommer undan. Läraren uppmanas att tänka normkritiskt när hon konstruerar räkneexempel, bilder, texter och musik ska nagelfaras i jakt på stereotyper och ett inkluderande språk ska användas.

Inte konstigt att skolresultaten sjunker. Hur ska lärarna hinna med att syssla med sådana petitesser som stavning och multiplikationstabellen när ett samhälle ska omdanas? Läraren förväntas vara aktivist snarare än pedagog. Det är, på många sätt, djupt olyckligt. Skolan måste återupprättas som läroanstalt och eleverna måste förskonas från ideologisk hjärntvätt. För att lyckas med uppdraget att lära ut nödvändiga kunskaper till eleverna krävs det ordning och reda i klassrummet. Om eleverna stör eller missköter sig i skolan måste lärare och rektorer ha verktyg för att få eleven på rätt köl. Jag tror på klander och beröm i lagom mängd. Skolan måste också vara en trygg plats för alla elever. Den elev som våldtar eller misshandlar bör omedelbart stängas av och erbjudas hemundervisning. Det låter ganska självklart – men det är det tyvärr inte på alla skolor.

Nej, det är inte skolans uppgift att lösa akuta samhällsproblem som att unga män skjuter ihjäl varandra eller att killar tafsar på tjejer som är på festivaler. Det måste andra instanser, som polis, rättsväsendet och socialtjänsten hantera. Däremot kan skolan dra sitt strå till stacken genom att sköta sitt uppdrag:

Att se till att alla elever lämnar grundskolan med godkända resultat i kärnämnena, kommer in på gymnasiet och blir attraktiva på arbetsmarknaden. En stökig skolgång och otillräckliga skolresultat är en (av flera) riskfaktorer för att hamna i kriminalitet.

Släpp perspektiven. Återgå till att undervisa – och se till att också pojkarna får en god utbildning.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.