Politiska dimridåer – medvetna och systematiska

Photo by Pexels on Pixabay

Oppositionens kritik mot regeringens hantering av säkerhetshaveriet hos Transportstyrelsen, växer. Riksdagens försvarsutskott kommer inom kort att ha ett extramöte för att informera sig om läget. Det säger utskottets ordförande, Allan Widman (L) till SR Ekot. Men det finns mer än bara politiska poänger att plocka. En utfrågning kan, om den genomförs någorlunda skickligt, komma att börja sätta fokus på en systembrist i den svenska författningen samt brister i medias bevakning.

– I egenskap av min roll som ordförande är det min roll att sammankalla utskottet när det är fler än fem ledamöter som har begärt att det ska hållas ett extra försvarsutskott.

Internrevisorn slog dessutom tidigt larm om lagbrott i Transportstyrelsens IT-upphandling. Men styrelsen tyckte att  revisorn drev på för hårt och lade i stället locket på, framgår av SvD:s granskning av Säpos förhör. Inte ens chefsjuristen informerades om brotten. Infrastrukturminister Anna Johansson säger till DN att hon agerade ”väldigt snabbt” när hon fått kännedom om att Maria Ågren var föremål för en förundersökning. Ågren fick avsked den 19 januari men .

– Det var Maria Ågren själv som berättade det, säger hon till DN.

Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren har medvetet brutit mot svensk lag och dess dåvarande ordförande Rolf Annerberg kände till detta. Detta skedde under hösten 2015 och i februari 2016 ska tjänstemän på Näringsdepartementet fått vetskap om händelsen enligt infrastrukturminister Anna Johansson (S).

Mellan februari 2016, då tjänstemän blivit varse om situationen och den 19 januari 2017 är det gott och väl 350 kalenderdagar. Ingen journalist har ställt den, för den tränade förhörsledaren, naturliga följdfrågan om vilka tjänstemän på Näringsdepartementet som hade vetskapen om vad som skedde på departementet och Transportstyrelsen under mellantiden.Om det var de opolitiska tjänstemännen eller om det var de politiskt tillsatta rådgivarna som var orienterade och mer eller mindre aktiva. 350 kalenderdagar är en lång tid.

En naturlig gång är att det var departementsråden, de högsta opolitiska tjänstemännen, som först fick kännedom om det som inträffat på Transportstyrelsen. De rapporterar direkt till dels statssekreteraren, dels expeditionschefen, i rutinärenden. Rutinärenden är den löpande kontakten med de statliga verken och bolagen genom dess ledningar. Den politiska ledningen, i form av statssekreteraren, borde därmed som senast i mars 2016 haft information om att något inte stod rätt till.

Detta är den första naturliga följdfrågan; när fick de politiska tjänstemännen informationen. Vem var det som  fick informationen först och hur valde den personen att hantera den. Den informationen är avgörande för att kunna gå vidare.

Men den frågan ställdes aldrig av de medier som säger sig ha ett samhällsuppdrag att granska makten. Som till vardags sätter sig på relativt sett höga stridshingstar och inte vill interagera eller förknippas i olika sammanhang med nya, oberoende, media.

Det som skett på Näringsdepartementet sätter även ljuset på en annan problematik. Regeringen, och även den förra regeringen, redovisar endast vem som är statssekreterare och vem som är ministerns presskontakt. Trots att varje minister har minst två, ofta flera, politiskt sakkunniga. Den politiskt sakkunnige tar tillsammans med departementets tjänstemän fram beslutsunderlag och lägger den första och sista handen vid underlaget innan det presenteras för i första hand statssekreteraren och sedan för ministern för beslut. De politiska staberna av politiskt sakkunniga har en mycket stor makt. Personliga egenskaper och åsikter är avgörande för utformningen av underlagen.

Ett talande exempel, med kända namn, hur en minister kan dra nytta av en kompetent stab är Anders Ygeman. Ygeman har gått från att vara en högpresterande minister till att idag bli alltmer ifrågasatt. Både i politikens innehåll men även hans framträdande. Paradigmskiftet skedde i samband med att Åsa Romson avgick som vice statsminister. Detta skapade en domino-effekt i Regeringskansliet där Ygemans statssekreterare Ann Linde upphöjdes till handelsminister och några månader senare försvann även Victor Harju som presskontakt. Sedan dess har Ygemans prestation sjunkit. Och så även näringslivsminister Mikael Dambergs. Från låg till lägre med undantag för satsningen i Västra Götaland på ett forsknincenter för eldrivna fordon i samarbete med Volvo. Varför är enkelt. Dambergs statssekreterare Oscar Stenström, med en tydlig utrikespolitisk profil och skolad av Urban Ahlin, talman,  gick sedan över till UD och blev statssekreterare till just Ann Linde. Två av regeringskansliets starkaste kort förenade i ett och samma ansvarsområde samtidigt som Harju kom att förstärka socialförsäkringsminster Annika Strandhäll med nödvändig kompetens. Socialförsärkingsområdet inkluderar pensionerna och kommer bli en valavgörande fråga varför omdisponeringen är naturlig. Spetsa laget är en annan term. Men konsekvensen blev att både Ygeman och Damberg förlorade både moment och kompetens.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ledande politiska journalister och analytiker inte ställer tydligare krav på att regeringen måste redovisa hur de politiska staberna utformas mer öppet. Mycket av politiken formas av de politiskt sakkunniga tjänstemännen i dessa staber. Att följa enskilda personers karriärer är avgörande för att kunna analysera regeringens nuvarande och framtida politik.

Det var, till exempel, inte någon slump att Peter Weiderud blev sakkunnig på biståndsdepartementet när Carin Jämtin var biståndsminister och Weiderud var ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Inte heller är det någon slump att han efter regeringsskiftet 2014 blev chef för Svenska Institutet i Alexandria och driver på för en kritiklös relation med Muslimska Brödraskapet även i Almedalen 2017. Ingen slump att vi sedan fick se en mer generös biståndspolitik till rörelser som står Muslimska Brödraskapet och Hamas nära. Jämtin har dessutom nära band med kabinettssekreterare Annika Söder som delar Jämtins syn på såväl Hamas som al Fatah.

Det är i valet av handläggare och kännedom om nätverken som en politisk analytiker kan finna ledtrådar hur en politik kommer att utformas och analyseras. En närmare granskning av vilka som sitter i den politiska staben kring  Margot Wallström idag, utöver Annika Söder, kan ge en del förklaringar varför 2/3 av palestinska mottagarorganisationer av svenskt skattefinansierat bistånd inte erkänner Camp David-avtalet och den fredsprocess som skall leda till en tvåstatslösning. Då blir diskrepansen mellan det sagda ordet om en tvåstatslösning och den förda politiken logisk.

Turerna kring regeringen och Transportstyrelsen bör extrapoleras i en vidare kontext. Vem som ansvarar för vad och framför allt hur de politiska staberna är uppbyggda ner på personnivå är något som helt enkelt måste redovisas mer öppet än idag. Likaså Riksdagens möjligheter till repressiva åtgärder för de politiskt tillsatta tjänstemän som inte följer Regeringsformens andemening.  Först då blir den svenska versionen på Kremlologi hanterbar. Då går det att se igenom alla regeringars – såväl nuvarande, tidigare som kommande – manövrar och beslut.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.