Post Almedalen – Moralpoliser och åsiktspoliser

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

I förorten har vi moralpoliser och i Almedalen har vi åsiktspoliser – ja, inte bara i Almedalen utan i hela mediesverige – men just här och just nu arbetar åsiktspoliserna rent konkret. Utan att inse det absurda i sitt eget handlande ägnar de sig åt att förfölja, fotografera och dokumentera vem människor talar med och vilka arrangemang de deltar i.

Med skräckblandad förtjusning läser jag konversationer på sociala medier som hänger ut människor som tagit ett glas vin med fel person, hälsat på någon ur det onda laget, kanske till och med stigit in i Ondskans boning på Hamnplan, eller varit i det där lite mindre onda – men ändock onda – tältet en bit därifrån. ”Jag såg X gå in i SD:s hus” skriver A varpå B, C och D gemensamt förfasar sig: ”Fy fan vad vidrigt”. ”Y stod och pratade med en SD:are” skriver E och F undrar ”fick du bild?”. ”Z stod och hängde vid Medborgerlig samlings tält”, rapporterar G och får applåder av sina kamrater som sitter och darrar av skräck i något separatistiskt rum.

”Så jävla bra. Nassarna ska inte få komma undan”.

Det tragikomiska i sammanhanget är att de som med liv och lust ägnar sig åt att hänga ut människor är samma personer som i andra sammanhang predikar alla människors lika värde och rättigheter. Det går helt enkelt inte ihop. För att en moralisk hållning ska vara trovärdig måste den vara koherent. Den måste hänga ihop. Man kan inte vara feminist offentligt samtidigt som man ger sin hustru stryk därhemma. Och man kan inte hävda likabehandling och samma rättigheter för alla samtidigt som man behandlar människor vars åsikter man finner misshagliga som pestsmittade.

Filosofen Jonathan Glover skriver i Humanity – a Moral History of the Twentieth Century om avhumanisering och demonisering som grundläggande förutsättning för alla onda handlingar. Glover menar att det i hela mänskligheten, hos varje människa, upplevs som tabu att skada och döda andra människor. Ändå förmås människor att göra just det, döda och skada andra människor – men, förutsättningen är att den andre först utesluts ur den mänskliga gemenskapen och definieras som något annat än människa. Det där händer givetvis inte över en natt, utan föregås av en lång förberedelse. Vi kan se det i trettiotalets Tyskland, Balkankriget, folkmordet i Rwanda. Vi ser det här och nu, i Almedalen sommaren 2017. Det är oacceptabelt att ägna sig åt åsiktsregistrering och uthängning på det sätt vi sett prov på den här veckan.

Människovärdesprincipen är en grundbult i min personliga moraluppfattning. Alla människor har samma värde, blott i kraft av att vara människor. Ingenting en människa säger, gör eller anser kan ändra på detta. En nazist, islamist, våldtäktsman eller mördare har samma värde som jag eller som min dotter. Den uppfattningen kommer jag att hålla fast vid. Det är nämligen en fråga om anständighet.

Att alla människor har samma värde innebär att vi alla har samma grundläggande rättigheter – som rätten till våra liv och frånvaro av smärta. En del rättigheter, som rätten till våra olika friheter är knutet till vårt personskap: Det är moraliska rättigheter snarare än mänskliga, och de kan tas ifrån oss om vi missbrukar dem. Den som använder sin frihet för att begränsa en annan människas frihet straffas och blir fråntagen sin frihet. Våldtäktsmannen berövas sin frihet (om vårt rättssystem fungerar, det vill säga), alltså en av sina moraliska rättigheter, men han är likväl människa med rätt till sitt liv.

Att behandla människor som paria på grund av åsikter som ryms innanför det demokratiska systemet är vidrigt och kan i förlängningen få mycket svåra konsekvenser. Vi måste bemöta varandra och varandras åsikter med respekt – också då finner varandras åsikter dumma, ointelligenta, felaktiga eller omoraliska. Det är så man gör i en demokrati. Vi talar med varandra. Vi diskuterar. Vi argumenterar. Vi använder våra ord och våra intellekt, inte våld, hot och hat.

Jag tror på alla människors lika värde och jag tror på förnuftet. Jag tror på dialog, samtal och respekt. Därför deltog jag i ett arrangemang i SD:s regi i måndags. Dick Erixon intervjuade mig om min nya bok, och jag svarade på samma sätt som om jag stått på socialdemokraternas eller Centerns scen. Jag är den jag är, och står för det jag är och mina åsikter oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig.

Bilder av mig med SD:s blåsippa i bakgrunden har naturligtvis cirkulerat på nätet, och människor har tagit avstånd från mig. Men vet ni vad? Det är faktiskt jag som är människorättsaktivisten här, inte ni som hatar, hotar och smutskastar. Jag delar inte Sverigedemokraternas ideologi – men jag betraktar varenda Sverigedemokrat som lika mycket människa som miljöpartister eller moderater.

Att stå på Sverigedemokraternas scen är en motståndshandling, mot polarisering, mot avhumanisering, mot hat – och jag är stolt över det. 

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.