Preppers – foliehattar eller förnuftiga?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Åren i en skånelänga i en mycket liten by på Österlen lärde mig att vara förberedd. Den som bor långt ifrån stan, i en by med blott två permanentboende hushåll lär sig snabbt att man inte kan lita på samhällets skydd när det krisar.

När radion glatt rapporterade att ”alla vägar nu är farbara” var vi fortfarande insnöade och isolerade, och när elen gick var vår lilla by knappast prioriterad. När det skimrade i fjärran från metropolen Simrishamn var det fortfarande mörkt hos oss. Vi lärde oss att klara oss själva – för stormarna och snön kom, slog ut el och därmed värmen och vattenpumpen och varenda vinter var vi avskurna från resten av världen i några dygn.

Vi såg till att alltid ha gott om ved till kaminen, vatten på dunkar, stearinljus och värmeljus, torrvaror, konserver, jäst, hundmat, toalettpapper, blöjor och tobak hemma ifall någon form av större eller mindre katastrof skulle inträffa. Livets nödtorft, helt enkelt. Människor som bor på landet är vana att ta hand om sig själva. Det visar MSB:s enkät angående svenska folkets krisberedskap. De som bor i glesbygd är bättre förberedda än stadsbor, och kvinnor är mer förberedda än män. Generellt är vi dock illa förberedda på någon form av kris eller katastrof: fyra av tio vet inte hur de ska hantera en kris föranledd av naturkatastrofer, terror eller krig.

Christina Andersson, MSB, rapporten som publicerades i april:

”Generellt är vi som bor i Sverige ganska dåligt förberedda, både mentalt och fysiskt. Väldigt få har den här hemberedskapen. Vi har ingen beredskap för att hantera de grundläggande behoven som mat, vatten, värme och kommunikation”

Myndigheterna förväntar sig av medborgarna att vi ska klara oss utan samhällets hjälp i tre dygn om något händer. I tre dygn ska vi alltså klara av att hålla oss varma, mätta och otörstiga. Hur många av oss har en plan för det? ”Vi har alla ett primärt ansvar för vårt eget liv och vår egendom”, säger Christina Andersson och det har hon alldeles rätt i. Också i kriser och katastrofer måste vi vara vuxna nog att hantera våra liv. Pappa staten kommer inte att komma till vår undsättning omedelbart.

Jag kommer att tänka på MSB:s rapport när jag läser om fyra personer som hamnat i problem vid bestigningen av Kebnekaise. De var enligt uppgift tunt klädda och saknade mat. Av allt att döma hade de gett sig ut på fjället utan att vara förberedda på eventuella svårigheter (som väderomslag och hunger…). Börje Ohlsson, polis vid räddningsledningen, säger till svt.se att insatser från Fjällräddningen inte sällan beror på att människor är dåligt rustade. I Sydsvenskan läser jag att fjällturismen ökat – liksom antalet fjällräddningar. Det beror, enligt Fjällräddningen, på ett sämre säkerhetsmedvetande. Människor litar helt enkelt för mycket på att någon annan ska lösa deras problem om sådana uppstår: kanske tror vi inte ens att det kan uppstå problem? Många tycks leva i en märklig illusion om att inga hot finns. Som om naturkatastrofer, krig och terror är sådant som händer på film och i böcker, inte i verkligheten – och de som oroar sig för dylikt avfärdas som foliehattar.

Reaktionerna när larmet gick i Stockholm häromveckan var intressanta ur den aspekten. Jag, som befann mig i Skåne, långt ifrån Hesa Fredriks tjutande, följde dramatiken via sociala medier. Några få tog larmet på allvar, stängde fönster och dörrar och sökte – utan resultat – information. De flesta verkade mest förvånade. Några skojade bort det hela. Väldigt många konstaterade att de egentligen inte har någon som helst aning om vad de ska göra om katastrofen eller kriget kommer. Den här gången visade det sig vara falskt alarm – men det kan vi inte räkna med när larmet tjuter nästa gång. Vi kan inte lita vare sig på ett gynnsamt väder eller på en evig fred. Vi bör vara så rustade att vi i alla fall klarar de där tre dygnen på egen hand, om något skulle hända.

Jag har några fullfjädrade preppers i min bekantskapskrets: människor som har enorma lager av vattendunkar, skottsäkra fönster, vapenskåp, reservgenerator och vevradio. Framförallt har de kunskap. De vet hur man renar vatten, plockar en höna, lägger om en sårskada och vilka vilda växter som är ätliga. De har också en plan – och kanske är det viktigast av allt, att faktiskt tänka igenom vad man kan göra om krisen kommer, vart man ska ta vägen och hur man ska skydda sig, vad man ska äta och hur man ska hålla sig varm. Låt oss hoppas att varken kriget eller katastrofen kommer, men att vi ändå kan vara förberedda på det värsta. Better safe than sorry, som man brukar säga.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se