Psykisk ohälsa – ett folkhälsoproblem i skuggorna

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Varför pratar ingen om det som folkhälsomyndigheten betraktar som vårt största folkhälsoproblem? Inte en enda av dem som talade till folket från Almedalens scen berörde ämnet psykisk ohälsa. Ändå visar rapport efter rapport att den psykiska ohälsan ökar år efter år i Sverige, framförallt bland unga, kvinnor och bland gamla människor. Försäkringskassan uppger att sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 % mellan 2011 och 2016. 159 %.

Det är en enorm ökning. Socialstyrelsens lägesrapport 2017 visar att den psykiska ohälsan ökat med 71 % (svd.se 20170714). Ungefär 40 % av Sveriges befolkning lider av någon form av psykisk ohälsa. Det innebär att i princip alla i vårt land är berörda. De som inte är direkt drabbade genom egen psykisk ohälsa är indirekt påverkade eftersom de har en anhörig, släkting, partner eller vän som lider av psykisk smärta på ett eller annat sätt.

Otaliga är de konstnärer, filmskapare och författare som försökt avbilda den mänskliga smärtan. Francis Bacon är en av dem som försökt – upptagen av smärtan målade han tavla efter tavla med vanställda kroppar, till synes lidande och ångestfyllda människor:

”I wanted to paint the scream more than the horror” sade han.

Ett annat skrik som är välkänt är Edvard Munchs ”Skriet” – mannen, eller möjligen vålnaden, med ansiktet förvridet av ett skrik, av själslig smärta, är ett av de bättre försöken att avbilda psykiskt lidande och ångest. Det är svårt att gestalta psykisk smärta, att som Francis Bacon önskade, avbilda skriket snarare än det som orsakar skriket. Att så många ändå försökt visar att psykiskt lidande är något som många människor har personlig erfarenhet av.

Att den själsliga smärtan och det psykiska lidandet är svårare att se – oftast är osynligt för blotta ögat – än den fysiska är sannolikt en orsak till att psykisk smärta betraktas som mindre allvarlig än fysisk smärta. För visst betraktas psykisk smärta som mindre problematisk än fysisk. Hur ska man annars förklara det faktum att inte mer görs för att förhindra de runt 1 500 självmord som årligen sker i Sverige? Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år vilket innebär att vart femte dödsfall i den här åldersgruppen orsakas av psykisk ohälsa. Enligt en studie som publicerats i den medicinska tidskriften Lancet är det nämligen framförallt psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Trots att den psykiska ohälsan – framförallt depressioner och affektiva sjukdomar som exempelvis manodepressivitet – skördar så många liv varje år är den psykiatriska vården knappast högprioriterad.

Ångest och depressioner är svåra att mäta, bevisa och påvisa. Diagnosen ställs framför allt utifrån patientens egen utsaga angående graden av ångest, sömnproblem, aptitlöshet och så vidare.

Inga blodprov eller enkla mätningar av signalsubstanser i hjärnan kan bevisa att en person verkligen lider av psykisk smärta. Å andra sidan förhåller det sig bevisligen så att psykofarmaka dämpar psykiska åkommor, i en del fall botar. Det i sig borde räknas som någon form av bevis. Samtidigt pågår fortfarande diskussionen om vad som är den lämpligaste behandlingen vid psykisk ohälsa – piller eller prat, medicin eller terapi. Ingen skulle väl komma på tanken att ordinera terapi vid cancer eller lunginflammation: fysisk smärta och fysiska åkommor tas tveklöst på större allvar än psykisk ohälsa.

Författaren Sylvia Plath beskrev sin ångest så här: I am now flooded with despar, almost hysteria, as if I were smothering. As if a great muscular owl were sitting on my chest, its talons clenching and constricting my heart.” Winston Churchill beskrev sina återkommande depressioner som “den svarta hunden”. För alla dem som kämpar med ångest och depressioner är Churchills och Plaths metaforer fullt begripliga – men kan en människa som aldrig lidit av ångest, plågats av depressioner eller brottats med självmordstankar förstå.

Chockerande många betraktar fortfarande depressioner och ångesttillstånd som ett tecken på svaghet, självömkan och självupptagenhet. Kanske är det Foucault och hans idé om konstruktioner som spökar. Om den bristande förståelsen för psykiskt sjuka människor tidigare berodde på rädsla och förakt handlar det idag delvis om postmoderna föreställningar om psykiska sjukdomar som ”konstruerade”. Andra seglivade myter angående psykiska sjukdomar är att de ”uppfinns” av läkemedelstillverkare för att de ska kunna prångla ut så mycket medicin som möjligt.

Jag önskar att psykisk smärta jämställs med fysisk – och att insikten att psykiska sjukdomar faktiskt är dödliga tillstånd ökar. Ungefär 1500 personer tar livet av sig varje år. Det är tre människor varje dag, hela året. Flera av dem har haft kontakt med psykiatrin. Ett antal av dem tar livet av sig under en permission från en psykiatrisk avdelning eller strax efter utskrivning.  Ungefär tjugotusen försöker ta livet av sig varje år och tvåhundratusen uppger att de har allvarliga självmordstankar. Trots tydliga kopplingar mellan för tidig utskrivning, permissioner och självmord är anmälningar till hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) angående missbedömningar av suicidala patienter få.

Utan tvekan föreligger det flera allvarliga brister inom den svenska psykiatrin. Bristen på vårdplatser är ett av de största: sedan 1996 har antalet platser inom den psykiatriska heldygnsvården minskat från 7300 till 4500. Av dessa 4500 disponeras 3244 av allmänpsykiatrin. 1113 platser finns inom rättspsykiatrin och 157 inom barnpsykiatrin (se Ut ur mörkret. En bok om depressioner av Miki Agerberg). En minskning med 2800 vårdplatser har således skett under en femtonårsperiod då larmrapporterna om ökad psykisk ohälsa duggat tätt. Bristen på samordning mellan den slutna och öppna psykiatriska vården är ytterligare ett problem. Givetvis borde patienten ha en tid inbokad hos öppenvården då hon skrivs ut. Det är inte rimligt att en svårt sjuk människa ska behöva vänta i veckor på uppföljning.

Ett bättre förbyggande arbete och tidiga insatser är viktiga, inte minst när det handlar om unga människor som lider av psykisk ohälsa – för övrigt den grupp där självmorden fortsätter öka. BRIS årsrapport beskriver en ständig ökning av psykisk ohälsa bland unga, liksom en ökad förskrivning av psykofarmaka till mycket unga människor.

Enligt BRIS var det 2016 endast sju av landets landsting som klarade målet att 90 % av barnen ska ha fått en första bedömning inom 30 dagar. Tio av landstingen lyckades uppfylla kravet på att 80 % av barnen ska ha påbörjat behandling inom 30 dagar. Det duger inte.

Det enskilt största problemet inom svensk psykvård handlar dock inte om pengar.

Det handlar om attityder, om värderingar, om bristande respekt för patienten och hennes mänsklighet, den mänsklighet som finns hos en illaluktande gubbe med svåra vanföreställningar liksom hos en deprimerad tonåring med såriga armar. Också psykiskt sjuka människor är människor med rätt till god vård.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.