Recension: Grit – Konsten att inte ge upp

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Recension: Angela Duckworth, Grit – konsten att inte ge upp (Stockholm: Natur & Kultur), 2017

Det finns en berättelse som härrör från Plutarkos och som handlar om Julius Caesar. På besök i Spanien såg han en staty av Alexander den store och brast ut i gråt: Alexander som dog när han var 33 år gammal hade redan erövrat hela världen, men Caesar, som var lika gammal, ansåg att han inte hade åstadkommit någonting. Händelsen tjänade som en impuls för den blivande romerske statsmannen och inom ett antal år hade även han nått lika långt, men på ett lite annorlunda sätt. Alexander hade farit fram över den kända världen som en stormvind och utfört sina storartade bedrifter som en naturkraft, genom sin enastående talang. För Caesar tog det dock längre tid. Han var självfallet inte utan talang, men en av hans största egenskaper var den som alltid hyllades som en av de största romerska dygderna, nämligen constantia – ett lite svåröversatt begrepp som indikerar ihärdighet, envishet och konsten att aldrig ge upp. Med andra ord: grit.

Angela Duckworths bok Grit slog ned som en liten bomb när den kom ut i USA förra året. Den ville besvara frågan om varför vissa människor lyckas, medan andra tycks ge upp och inte komma någonstans. Frågan hade intresserat henne sedan hon var lärare och noterat att inte var de intelligetaste och mest talangfulla eleverna som lyckades bäst – inte bara i skolan, utan även senare i livet. Duckworth lämnade sitt lärarjobb till förmån för en karriär inom psykologi vid University of Pennsylvania, och där kom hon att studera det fenomen som kom att ge boken dess namn.

Kanske säger det något om svensk samtidskultur att boken har behållit sin amerikanska titel nu när den kommit i svensk översättning. Precis som i fallet med det romerska begreppet constantia finns det ingen direkt svensk motsvarighet som omedelbart pockar på att inställa sig. Begrepp som ”ihärdighet”, ”flit”, ”tåga”, ”strävsamhet”, ”samvetsgrannhet”, ”djävlar anamma” och talesätt som ”trägen vinner”, etc., täcker in begreppet tämligen väl; men alla dessa ord tycks ha något ålderdomligt och daterat över sig, som om grit vore en dygd som kanske en gång i tiden har präglat det svenska kynnet, men som nu har fått träda tillbaka för andra egenskaper. Den kanske bästa översättningen vore kanske att som finlandssvenskarna tala om ”sisu”, men även detta begrepp är ju inte heller speciellt svenskt.

Hursomhelst baserar sig Duckworths förståelse av grit på två komponenter, nämligen uthållighet och passion; och de personer som besitter dessa egenskaper präglas av en serie karaktärsdrag som lätt kan kännas igen. Man fokuserar på en uppgift över tid och hoppar inte mellan nya idéer eller projekt; man sätter upp långsiktiga mål, håller fast ved dem och arbetar metodiskt och systematiskt; man är flitig och ger inte upp, trots motgångar och misslyckanden; och framför allt: man avslutar det man har påbörjat.

Duckworths bok kan ses lite grann som ett återupprättande av gamla kalvinistiska (eller varför inte konfucianska) ideal om plikt, flit och hårt arbete. Om att det faktum att det finns genier och naturbegåvningar inte innebär att vi själva måste kapitulera. Precis som Caesar kan vi själva bli lika stora som Alexander genom ihärdighet. Med en passus från Nietzsches Mänskligt, alltför mänskligt vill hon varna för en genikult som riskerar att invagga de mindre lyckligt lottade i passivitet: vi talar om genialitet för att slippa känna avund; ”att kalla någon ’gudomlig’ betyder: ’Här behöver vi inte konkurrera.’” På samma sätt varnar hon också för uppfattningen att socioekonomiska faktorer skulle predestinera oss till ett en gång för alla givet öde, att klassresor skulle vara omöjliga eller att ingen förändring skulle vara möjlig.

Denna senare uppfattning har lett till en viss kritik av personer med företrädesvis en socialistiskt influerad världsbild. David Denby formulerade denna typ av kritik i sin recension i tidskriften The New Yorker, förra året. Hans uppfattning är att om vi nu inte längre kan använda oss av IQ-tester för att klassificera människor och förutsäga framgång, så innebär även kvantifieringen av grit att vi gynnar individer ur socioekonomiskt välmående miljöer. Dock bör man hålla i minnet att Duckworth intresserar sig för förändring på ett individuellt plan och inte analysera abstrakta sociala kollektiv. Miljön spelar förvisso in för utvecklandet av individens förmåga till flit, ihärdighet och långsiktighet och hon hänvisar därvidlag till en intressant undersökning som visar på föräldraskapets betydelse av Laurence Steinberg där tiotusen amerikanska tonåringar fick svara på frågor om föräldrarnas beteende. Parametrarna var i hur hög grad föräldrarna upplevdes som å ena sidan stöttande, och å andra sidan krävande. Oavsett kön, etnicitet, samhällsklass eller äktenskapsförhållanden fick tonåringar med föräldrar som var varma, stöttande och krävande högre betyg, var mer självständiga, led i lägre grad av ångest och depression och löpte mindre risk att hamna i kriminalitet. Vad detta visar är att det snarare är vårt individuella beteende som bestämmer vår sociala situation, snarare än något diffust socialt arv som skulle betinga oss som individer en gång för alla. Förändring är alltså möjlig.

En av de viktigaste nycklarna tycks dock vara att vi upplever att vi har möjlighet att förändra vår situation. Man skall naturligtvis vara försiktig med att extrapolera djurförsök till mänskliga förhållanden, men 1964 utförde psykologerna Marty Seligman och Steve Maier ett experiment med hundar som knappast hade kunnat utföras idag. Forskarna stängde in hundar i burar och gav dem elektriska stötar i baktassarna. Hälften av de stackars djuren hade möjlighet att avbryta strömmen genom att trycka med nosen på en panel. Nästa dag fördes hundarna in i en annan bur med två kammare avdelade genom en låg skiljevägg. Hundarna placerades i den ena där golvet kunde skicka elektriska stötar. Nästan alla hundar som dagen innan själva hade haft möjlighet att påverka sin situation tog egna initiativ och hoppade över väggen till burens andra del där golvet inte var elektriskt. Men två tredjedelar av hundarna som inte hade någon kontroll över stötarna lade sig bara ned och gnydde, medan de passivt väntade på att lidandet skulle upphöra. Även egenmakt kan man alltså lära sig. Trägen vinner.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se