Slow culture: Ayn Rand

Ayn Rand. Foto från Huffington Post.
  • Söndag 23 Jul 2017 2017-07-23
E-post 0

Ayn Rand är en av de mest avskydda och älskade 1900-talstänkarna: och också en av de mest inflytelserika. Hennes ogenerade försvar för kapitalismen får många att se rött, medan andra beundrar hennes orubbliga tro på människans förmåga att skapa sitt eget liv. Jag läste om hennes två av hennes mest inflytelserika romaner, först publicerade 1943 och 1957. Det tar några dagar. Några dagar i Ayn Rands sällskap är utmattande.

Det är så många ord, så storvulna idéer, så heroiska människor, så mycket oförtruten kamp mot dumhet och oförnuft. Jag inleder fredag kväll med Urkällan (787 sidor) och fångas återigen av berättelsen om arkitekten Howard Roark som vill bygga nya hus för den nya människan, fortsätter med Och världen skälvde (1217 sidor), en något segare historia om Dagny Taggart som slåss för sitt järnvägsimperium och sin självständighet.

I Rands värld står den förnuftiga, starka och ensamma individen mot det dumma kollektivet. I Rands värld är idealmänniskan en människa som tror på sitt eget värde, sitt eget omdöme, sina egna idéer och sin förmåga att omsätta dessa idéer i praktiken. En förnuftig människa är trogen sina egna värden – värden som objektivt existerar – och kämpar till sista blodsdroppen för att försvara dessa värden mot feghet, falskhet och relativism.

I Rands moraliska universum är ”altruism” ett skällsord och ”egoism” normen. Altruism är, menar Rand, att inte ta sitt eget människovärde på allvar – för hur kan man hävda att man tar människans värde på allvar om man är beredd att offra det för någon annan? I Och världen skälvde svär förnuftets människor en ed som innebär ett löfte att ”aldrig leva för någon annan människas skull, och aldrig begära att någon annan människa ska leva för min.” Det är den randska egoismens innebörd: varje individ bör alltid välja det som är bäst för henne själv, och varje människas högsta moraliska mål är att sträva efter sin egen lycka.     

Provokativt och främmande, kanske särskilt främmande i en svensk kontext starkt präglad av folkhem och grupparbeten? Det är provocerande, men en hel del av Rands tankar är värda att fundera över både en och två gånger. Rands hjältar och hjältinnor är ointresserade av sådant som kön, klass och etnicitet. Det som räknas är förmåga och kunskap. Därför blir också jämlikhet möjlig. Det blir möjligt att förtjäna en plats, en position, genom hårt arbete och envishet. Det är uppfriskande läsning i en samtid som blir alltmer fixerad vid identitetsfrågor och frågar mindre efter kompetens. Den elaka parodin på intellektuella som hävdar att ”ingenting finns” och att ”allting är konstruktioner”, skenheliga typer som utåt intar attityden av världssamvete men privat vältrar sig i lyx och cynism är lika underhållande som aktuell, såhär nästan sjuttio år efter hon plitade ner sina sarkasmer.

Rands beskrivning av sexualitet är, beklämmande nog, fortfarande radikal. Hon beskriver sex befriad från skam, sex på lika villkor – egoistisk sex, om man så vill. Varken Dominique i Urkällan eller Dagny i Och världen skälvde skulle komma på tanken att fejka orgasm, ingen sängkammaraltruism här inte. De är säkra på sitt eget värde, både som sexuella och intellektuella varelser. De känner glädje och stolthet över den njutning kroppen kan ge dem, liksom de är stolta över vad de kan åstadkomma med hjälp av sin hjärna. De behöver ingen man, varken för att känna sig bekräftade eller för att driva ett järnvägsimperium.

Jodå, de är motarbetade av en småsint omvärld, men inte för att de är kvinnor, utan för att de är för bra – för smarta, för snygga och för framgångsrika. Och just här blir det lite, lite för bra också för mig. De där perfekta hjältinnorna, deras slanka siluetter, välskräddade dräkter, kortklippta frisyrer och kyliga moral, kliniskt befriad från sådana primitiva känslor som svartsjuka och skuld står mig till slut upp i halsen och jag längtar efter något mindre rationellt.

Det finns ju alltid, som Aristoteles lärde oss, en medelväg mellan ytterligheterna. De dygder Aristoteles förespråkar, som ska hjälpa människan att leva ett gott liv, utmärks av måttfullhet. Medelvägen mellan altruism och egoism bör vara reciprocitet, alltså ömsesidighet och samarbete. Jag delar Rands skepsis gentemot altruism. Osjälviskt givande har inte varit en god överlevnadsstrategi. Den osjälviske, som ger och ger, utan att kräva något i gengäld, riskerar att utnyttjas och gå under. Därför existerar det inga altruistiska individer i djurriket, och ytterst få bland oss människor. Egoism tycks å andra sidan inte heller vara en lyckosam strategi – för vem orkar med en fullblodsegoist i längden? Egoisten kommer att bli en mycket ensam människa, och människor behöver andra människor för att överleva.

Reciprocitet, däremot, ett ömsesidigt givande och tagande mellan två obesläktade individer till bådas nytta, tjänar alla på. I alla fall de som samarbetar – reciprocitet kräver nämligen att man gör åtskillnad på individer: man behandlar inte alla lika utan hjälper dem som återgäldar tjänsten. Ur det perspektivet ter sig reciprocitet mer förnuftigt än den etiska egoism Ayn Rand förespråkade. Och nog samarbetar Rands karaktärer med varandra. Både Dagny och Roark är beroende av andra för att lyckas med sina projekt. Om Rands idé om egenintresset som den främsta principen, och främjandet av den egna lyckan som människans viktigaste uppgift kommer vi inte förbi varandra. Principen om egenintresse, liksom sökandet efter lycka, leder oss till andra människor och till insikten att samarbete är nödvändigt.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se