Stigmatiseringen som politisk framgångssaga

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Sverigedemokraterna, SD, enligt SVT/Novus senaste mätning befäster sin position som Sveriges näst största parti. Var femte svensk planerar att lägga sin röst på SD. SD är det parti som flest män sympatiserar med – och störst stöd får SD av manliga arbetare. Socialdemokraterna förtjänar inte längre att kalla sig ”arbetarparti”. Den titeln har SD kapat åt sig.

Det är Sverigedemokraterna som bäst möter den oro som växer hos arbetarklassen, en oro över migrationens och den bristfälliga integrationens konsekvenser för Sverige. Det är nämligen arbetarklass och lägre medelklass som först fått känna på de negativa konsekvenser en orimlig invandring och en misslyckad integrationspolitik skapat. De, som inte kan flytta, som inte har privata försäkringar, som inte sätter barnen i friskolor, som oroar sig över tandläkarräkningar och sjukskrivningar, som har föräldrar med pensioner på existensminimum ser det stora delar av etablissemanget ihärdar i att förneka:

Sverige har stora problem.

Nej, jag är inte förvånad. SD:s framgång är en direkt konsekvens av de andra partiernas misslyckande med att hantera den fråga som undersökning efter undersökning visar engagerar väljarna mest: Invandringen och dess konsekvenser. Det som verkligen förvånar mig är den förvåning ledande socialdemokrater ger uttryck för. Ännu mer förvånad blir jag över deras åtgärdsplan för att stoppa flykten till SD: en antirasistisk kampanj under ledning av Magnus Manhammar, riksdagsledamot med en bakgrund i Expo. Socialdemokraterna fortsätter att angripa ett fiktivt problem, istället för att hantera den obehagliga verkligheten. Att SD växer är inte ett resultat av att svenskarna vaknar och likt Gregor Samsa i Kafkas bok förvandlats över natten: Från människorättsaktivist till fullblodsrasist. Det är en lika felaktig som orimlig analys.

Människor är oroliga – och deras oro förtjänar att tas på allvar, inte avfärdas som rasism.

Varje normalbegåvad person bör vid det här laget ha förstått att den strategin inte fungerar. Trots att politiker och media i ett finfint samarbete (och givetvis med de bästa avsikter) i snart ett decennium brännmärkt alla som uttrycker minsta kritik av eller tvivel på mångkulturens välsignelser som rasister har människors oro inte stillats. Vad är det man brukar säga om att upprepa samma procedur och förvänta sig ett annat resultat? Dumhet, just det.

SD-skammandet har inte fungerat. Trots att både ledarskribenter, kulturprofiler och komiker bedrivit en bitvis riktigt oaptitlig klappjakt på Sverigedemokrater har antalet SD-sympatisörer alltså inte minskat utan ökat och ökat och kommer, det kan jag lova, att fortsätta öka om inte övriga partier ger sig in i matchen och utmanar SD i deras paradgrenar, integration och migrationsfrågor. Utmaningen är inte att vinna matchen – jag är övertygad om att det finns andra, och bättre, lösningar på de problem som invandringen skapat än de som SD levererar – nej, utmaningen är att överhuvudtaget våga sig ut på planen. Jag skriver ”våga” för jag är övertygad om att det finns en mängd politiker, från höger till vänster, som ser de problem som kräver åtgärder. Det som avhåller dem från att agera är alltså inte en bristande verklighetsuppfattning utan rädslan för att brunsmetas av en högljudd, men mycket liten, mobb som tagit sig rätten att definiera vilka analyser, åsikter och sanningar som är tillåtna.

Att uppväcka skam hos en människa är ett effektivt sätt att ta kontroll över henne. Den som skäms vill inte synas, inte märkas. Skam är motsatsen till stolthet, och en mycket obehaglig känsla.

Till en viss gräns fungerar alltså skambeläggande – det visar inte minst fenomenet ”shy voters”, alltså att människor som planerar att lägga sin röst på ett parti som smutskastas i media inte vill berätta det i förvalsundersökningar. Så starkt är stigmat att människor ljuger om sin politiska uppfattning för en anonym person som ringer från ett eller annat opinionsinstitut. En del av skammen består nämligen i rädslan att bli avslöjad – som Jean-Paul Sartre skriver kräver skam en publik. Skammen påverkar alltså inte vad vi gör, utan när och inför vem. Skammen gör att den som sympatiserar med SD tiger om det – men skammen avhåller inte henne från att faktiskt rösta på samma parti som hon inte öppet vågar ta ställning för.

Det stigma som det innebär att vara SD-väljare har, tror jag, paradoxalt nog lett till att sammanhållningen och gemenskapen bland SD-väljare växt sig stark. SD erbjuder ett sammanhang, en vi-känsla, en flock för alla dem som stötts bort ur andra gemenskaper eftersom de yppat obekväma åsikter. Nu är Sverigedemokraterna så många att de inte behöver bry sig om ifall de får vara med och leka eller inte. De har sin egen lekplats nu.

Vad kan vi lära av SD:s stadiga expansion? Tre saker. För det första att skambeläggande och brunsmetande är en bristfällig, för att inte säga kontraproduktiv strategi och för det andra att människors oro för Sveriges utveckling är större än deras rädsla för social död.

Den tredje, och viktigaste, lärdomen är att den som äger frågan om migration och integration också har väljarna i sin hand. 

 

Ann Heberlein 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.