Vem vill bli politiskt korrekt?

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard
  • Söndag 23 jul 2017 2017-07-23
E-post 0

Institutionen för psykologi vid universitetet i Toronto besvarar äntligen frågan: ”Vem blir egentligen ’politiskt korrekt’?” News you can use! Sedan mitten av 90-talet har frågan om ”politisk korrekthet” varit allestädes närvarande i såväl offentlig debatt, som privata konversationer så snart som ämnena tenderar att beröra samhällsfrågor. Begreppet nämns inte alltid öppet, men finns likväl där som en osynlig, och samtidigt ofrånkomlig referenspunkt. Till och med för motståndare till fenomenet – såsom jag själv – kan inte komma undan det. Tanken på politisk korrekthet och hur politiskt korrekta människor resonerar finns ständigt närvarande på ett lätt irriterande vis, ungefär som en sten i skon, eller en bit äppelskal som fastnat mellan tänderna. 

Därför är det med största tillfredsställelse som jag för en tid sedan tog emot nyheten att forskningen nu kan besvara frågan om exakt vilka personlighetstyper som blir politiskt korrekta. Det handlar här om en studie som utförts av Jordan Peterson och Christine Brophy – båda verksamma vid institutionen för psykologi vid universitetet i Toronto, i Kanada.

Forskarna utgick från en enkät indelad i 192 punkter, som skapats i syfte att på ett detaljerat sätt kunna mäta respondenternas inställning till språkliga uttryck, liksom deras allmänna ”världsåskådning” och emotionella respons till företeelser i samhället. Undersökningen genomfördes av 332 försökspersoner, som även fick svara på frågor för att kartlägga personlighetsdrag, intelligens och – vad jag i brist på ett bättre ord – skulle vilja kalla deras ”kränkthetsbenägenhet” (disgust sensitivity).

Inte helt förvånande visade resultatet att en politiskt korrekt hållning kunde återfinnas inom alla möjliga grupperingar i samhället och inte nödvändigtvis kunde knytas till någon specifik ålder, samhällsklass eller etnisk tillhörighet. Den enda starka korrelation man kunde få fram var att personer som svarade jakande på påståendet ”Det är viktigt för mig att vara politiskt korrekt” till absolut övervägande del var kvinnor eller personer som betraktade sig själva som ”icke-vita”. Man skall här komma ihåg att begreppet politiskt korrekt inte är något alldeles oproblematiskt, även inom den grupp som i praktiken omfattar dess ideal. Många som uppvisar tydliga tecken på politisk korrekthet vill inte kännas vid att de själva skulle vara det, eller ser begreppet som sådant som allmänt pejorativt. Personerna som bejakade påståendet värderade även ”empati” som den kanske viktigaste mänskliga egenskapen och reagerade hyperkänsligt på ”kränkande” inslag inom bland annat media.

Ett intressant resultat av undersökningen var också att de politiskt korrekta tydligt sönderfaller i två huvudkluster, som forskarna benämner som PC-Egalitarians (”moderata PK-anhängare”) och PC-Authoritarians (”dogmatiska PK-anhängare”), och här handlar det inte bara om grad-, utan snarare om artskillnader, även om de två klustren kan te sig likartade vid en ytlig betraktelse.

Generellt kan PK-moderaterna beskrivas som människor som anser att kulturella drivkrafter ger upphov till skillnader mellan grupper och att själva skillnaderna har sin grund i social ”orättvisa”. De är mycket positivt inställda till kvotering och positiv särbehandling och uppvisar starkt misshag vad gäller språkbruk och ordval som kan uppfattas som ”diskriminerande”. De har högre relativ intelligens, större ordförråd, tjänar bättre och har bättre karriärsutsikter än andra inom PK-fältet och är mer öppna för nya upplevelser. De tenderar vidare att identifiera sig med grupper som de uppfattar ha diskriminerats historiskt, även om de själva inte nödvändigtvis tillhör denna grupp, samt premierar också ett politiskt styrelseskick som präglat av ”mångfald” och ”demokrati”.

PK-dogmatikerna är något annorlunda funtade. Även om de kan ge läpparnas bekännelse åt den moderata hållningen att raser och kön skulle vara sociala konstruktioner, så behandlar de likväl dessa fenomen som biologiska eller essentialistiska storheter i praktiken. De har lägre intelligens, torftigare ordförråd och sämre ekonomi än sina PK-moderata åsiktsfränder. De är vidare förespråkare av censur, lagstiftning och bestraffning mot företeelser som kan uppfattas som ”kränkande”. De är dessutom oftare religiöst troende (och här talar vi inte enbart om traditionell kristendom). Samtidigt uppvisar de oftare känslan av att ”samhället måste göra någonting” och har en tendens att reagera mycket starkt på saker som upplevs som ”kränkande” i vardagslivet och efterfrågar i hög grad ”förbud” för att komma till rätta med ”problemen”. Personerna i denna grupp självrapporterar också i betydligt högre utsträckning psykiska ”diagnoser” eller depression vad gäller dem själva eller deras anhöriga än vad fallet är bland PK-moderaterna. Trots att de värderar begrepp som ”mångfald” och ”frihet” mycket högt, tyder deras svar på en underliggande önskan om att leva i ett samhälle präglat av motsatsen, nämligen av en långtgående åsiktskonformism upprätthållen av lagar, förordningar och straff.

En intressant upptäckt i denna undersökning är att den personlighetstyp som uppvisas av PK-dogmatikerna närmast till punkt och pricka stämmer överens med den som omfattas av auktoritärt sinnade personer på yttersta högerkanten! Scott Barry Kaufman, som är forskningschef på Positive Psychology Center vid universitetet i Pennsylvania kommenterar i sin artikel i Scientific American :

A common finding in the psychological literature is a positive association between conservative belief and sensitivity to disgust. In the current study, contamination disgust and the order and traditionalism dimension were all related, suggesting a greater similarity between PC-Authoritarians and Right-Wing authoritarians than either side would probably like to admit!

Also, another interesting similarity is the higher levels of a diagnosed anxiety or mood disorder found among PC-Authoritarians. Both PC-Authoritarians and Right-Wing Authoritarians tend to show a heightened fear response to both social and personal threats, with the strongest fear response being towards instances of social difference.

Dogmatiker på ömse sidor av den politiska skalan tycks således uppfatta världen som en primärt hotfull plats. De kanadensiska forskarna tycks mena att detta mycket väl kan vara en förklaring till varför PK-dogmatikerna känner ett sådant behov av att skydda inte bara sig själva, utan även resten av mänskligheten från allehanda kränkningar. Gemensamt för dogmatikerna är att detta inte bara är ett intellektuellt eller politiskt problem, utan i sista hand psykologiskt eller biologiskt. En PK-dogmatiker kan bli så personligt illa berörd av att exempelvis se ett par vita medelålders män i kostym som sitter och har trevligt över ett glas öl att ökningen av stresshormoner blir kliniskt mätbar: vederbörande vill rent konkret fly därifrån eller skada någon. Närmaste parallell går naturligtvis till reaktionen hos en övertygad nazist om han skulle stöta på ett par ortodoxa rabbiner i full ornat som promenerar gatan fram en lördagseftermiddag.

En annan del i undersökningen problematiserar det av de PK-anfäktade så omhuldade begreppet ”empati” (compassion), och visar hän i riktning mot vad man skulle kunna kalla en närmast patologisk altruism. 

Även om en hög nivå av empati i allmänhet betraktas som något gott, bör man, enligt Kaufman, komma ihåg att reaktionen har utvecklats för att förstärka kopplingen mellan moder och barn. Den empatiska responsen fokuserar på personer i behov av hjälp och stimuleras av negativa känsloyttringar, såsom ledsna eller lidande ansiktsuttryck, gråt eller jämranden, som får oss att identifiera oss med den hjälpsökande individen. Socialpsykologisk forskning visar dessutom att vi bearbetar ”information” om vår egen in-group djupare, förbinder den mer med positiva aspekter och är beredda till större uppoffringar för denna, än för varje jämförbar out-group.

Vi tenderar också att tolka negativt agerande från medlemmar i vår egen in-group, som resultat av tillfälligheternas spel, under det att positivt agerande ses som resultat av inherenta egenskaper hos de våra. Motsatta mekanismer gäller för tolkningen av beteendet hos grupper som vi själva inte tillhör. I regel har dessa resonemang använts för att analysera hur familjer, klaner, nationaliteter, etc., förhåller sig till varandra, men resonemanget kan givetvis utsträckas till grupper som definierar sig själva ideologiskt eller politiskt. Den patologiska altruismen hos PK-dogmatiker tippar lätt över i självrättfärdigande och en konstitutiv oförmåga att leverera koherenta omdömen om rätt och fel i interaktionen med verkliga och inbillade fiender. Man är beredd att förlåta varje nedrighet begången av de egna, och utslungar sina vildsintaste anatemata mot de andra, oavsett vad de har gjort eller inte.

Jordan Petersons och Christine Bophrys studie är ett första steg i en mycket intressant forskningsriktning. Kanske kan ytterligare undersökningar belysa vårt idag så polariserade samhälles mekanismer, och i sista hand hjälpa oss alla att förstå varandra lite bättre?

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se