Festivalkultur

Foto: Erik van der Hege taget vid Malmö-festivalen.

Jag fick ett brev från polisen i onsdags. I egenskap av målsman till ett brottsoffer, min femtonåriga dotter, informeras jag om hennes rätt till stöd på olika sätt. Det är svårt att beskriva vad jag känner när jag står där med brevet från polisens brottsoffersamordnare – sorg? Ilska? Uppgivenhet?

Min dotter var på Malmöfestivalen i söndags tillsammans med fyra väninnor för att se Tjuvjakt, ett band de gillar. Det var fortfarande sommarlov och Tjuvjakt spelade redan nio på kvällen. Vi hade telefonkontakt hela kvällen, och strax efter tio kom samtalet som jag nästan förväntat mig. Min dotter berättar att en man tafsat på henne i publikhavet. Eftersom hon är min dotter röt hon till, och sökte upp polisen som tog emot hennes anmälan.

Nej, hon blev inte utsatt för något allvarligt övergrepp – men det är illa nog att en okänd person trycker sig mot en bakifrån, låter händer fara över kroppen, klämmer och känner. Dagen efter läser jag i Sydsvenskan att arton övergrepp anmälts och att tolv misstänkta gripits. Samtliga är f ö släppta nu – vad trodde ni? I onsdags uppträdde Rebecca&Fiona, en duo som har mängder av unga, kvinnliga fans. Min dotter fick stanna hemma. Jag ville inte att hon utsatte sig för några risker och dessutom började skolan dagen därpå. I torsdags berättade Sydsvenskan om flera övergrepp under Rebecca&Fionas konsert.

Fredag och final för Malmöfestivalen. Oskar Linnros ska spela på Stortorget och min dotter tjatar hål i huvudet på mig. Vi hittar en kompromiss – jag och min man följer med henne och hennes tre väninnor. Det blir en intressant upplevelse. Jag flyttade ifrån Malmö redan 1995 och besöker ytterst sällan Malmö kvällstid nuförtiden. Malmö är en helt annan stad än när jag flyttade. Nästan ingen ser ut som jag längre. Tjejernas blonda huvuden är lätta att följa i folkvimlet. Det är, på sitt sätt, praktiskt. Min dotter vill såklart inte ha sina föräldrar hängande i hasorna, så vi håller oss på avstånd.

Vi går förbi scenen vid Posthusplatsen. En tjej i min dotters ålder gråter förtvivlat med tre  väninnor och en kvinnlig polis som stöd. Två rejäla manliga poliser kommer med en yngling i ett fast grepp. Mellan de två parkerade polisbussarna sitter en ung man på marken, bevakad av två poliser. Bakom bussen, med dolt ansikte, sitter ytterligare en ung man under övervakning av polis. Fyra rejäla polishästar patrullerar området. Väktare, trygghetsvärdar och volontärer är allestädes närvarande.

Så börjar konserten på Stortorget. Oskar Linnros är charmerande och den stora publiken är hänförd. Längst fram står min flicka och hennes kompisar. Jag ser dem ibland skymta förbi i publikbilderna på storbildskärmen. Poliser är placerade mitt i människohavet på höga platåer så att de har överblick över publiken. Sjukvårdspersonal, säkerhetsvakter och flera poliser är beredda i utkanten av torget. Allt går lugnt och städat tillväga. Det är en ljum, lite regnig, men fin kväll i Malmö och jag sjunger med i ”Genom eld”. Så känns det, älskade flicka. Jag kan gå genom eld för dig.

När konserten är slut ses vid utanför Max i hörnet av torget. Min dotter och hennes tre kompisar är tagna. Gud vad han är gullig, Oskar. Allt har gått bra. Inget tråkigt har hänt. Tjejerna pratar uppsluppet, postar bilder på insta och kollar sina inspelningar av konserten. Vi börjar gå mot Centralen för att ta tåget hem till Lund. En av tjejernas telefoner ringer. Det är en tjej i hennes klass som berättar att en av hennes kompisar, N, sitter i förhör. Ikväll var det hon som råkade ut för en tafsare. Klasskompisen gråter i telefon, och min dotters väninna försöker trösta. Hon lägger på och berättar för oss vad som hänt. Tjejerna förfasar sig över det tafsandet svinet en stund och tycker synd om N som råkat ut för honom. Sen återgår de till att prata om Linnros. Jag tänker att det är som en passagerit. Något som de alla förväntar sig att vara med om och accepterar som en del av livet, oundvikligt. Det händer. Man tar sig igenom det (vad annars ska man göra?). Ungefär som första kyssen, första fyllan, första samlaget.

På tåget hem funderar jag över skillnaden. På skillnaden mellan 1995 när jag var femton år och gick på Malmöfestivalen med mina tjejkompisar och Malmöfestivalen 2017. Jag tänker på poliserna, säkerhetsvakterna, på barrikaderna som är uppställda vid gator och torg. Jag tänker att världen har förändrats mycket och på många sätt sedan jag var femton. Jag tänker att min dotter lever i en helt annan värld än jag gjorde, i en värld där man är beredd på både terrordåd och sexuella övergrepp när som helst. Man ser sig över axeln, aktar sig för lastbilar och män som går i flock. Jag tänker att jag inte gillar att världen förändras, alls. Jag tänker att jag inte vet vad vi ska göra åt det och jag tänker att jag behöver sova. Länge.

I lördags morse kunde jag läsa i Sydsvenskan att trettio anmälningar om sexuella ofredanden gjorts under festivalveckan. Arton misstänkta greps totalt. Samtliga är släppta – vad trodde du?

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.