Försvaret och miljarderna

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Enligt experter är det, med nu tillgänglig information, svårt att veta vad de tio miljarder kronor extra som KD vill ha skulle räcka till när regeringen nu förhandlar om budgetförstärkningar för Försvarsmakten. Ett krav som de inte får gehör för i förhandlingarna med regeringen varför de nu lämnar dessa rapporterar flera medier, bland annat SVT. Per Olsson, försvarsekonom vid FOI menar att debatten snarare borde handla om hur många soldater, fartyg eller flygplan som behövs. Och först därefter fatta beslut om pengarna.

– Det beror helt och hållet på vad man ska satsa på. Är det dyra objekt som stridsflygplan eller ubåtar, då räcker det inte långt. Men handlar det om kängor och uniformer så räcker det längre.

– Debatten i dag utgår mer från siffran, säger Per Olsson.

Att försvarsmakten befinner sig i en minst lika stor kris som vården och omsorgen torde vara väl känt vid det här laget. Den statsminister som i modern tid tillfogat Försvarsmakten den största skadan är moderaternas hyllade partiledare Fredrik Reinfeldt som så sent som 2013 menade att försvaret var ett särintresse. När han fällde uttalandet lät han förstå att inget Alliansparti haft en avvikande uppfattning om försvarsanslagen i regeringen. På fyra år har omsättningen på försvarspolitiker varit låg, dagens politiker som ropar efter höjda anslag är i praktiken samma skara som för fyra år sedan höll med Reinfeldts bedömning om att Försvarsmakten är ett särintresse.

Ett av Försvarets största problem är, förutom resurserna, att det saknas idag kompetenta försvarspolitiker. Försvaret är mycket mer än kulor och krut. Försvarspolitik är mycket bredare än att endast producera militära förband, även andra förmågor krävs som till exempel FRA – som är en renodlat civilt bemannad myndighet, till att försvara Sverige mot cyberattacker och desinformation. Ett annat, tydligt, tecken på hur illa det är ställt med den försvarspolitiska systemkompetensen är att inget av partierna egentligen begriper vad de ställt till med det senaste decenniet. Stora delar av fabriken som producerade krigsförband finns inte kvar. Garnisoner och övningsfält har istället blivit bostäder, gallerior, högskolor och grönområden. Hamnar och varv har sålts ut. Det som finns kvar av fabriken går på övervarv av sin kapacitet just nu. Ett övervarv, och överlast, som inte blir hållbart i längden.

Vidare finns inte någon systemförståelse i bredare termer kring olika former av vapensystem. Ett ubåtssystem, för att ta ett exempel, kräver tre ubåtar för att vara självförsörjande med kompetens. Två båtar på linje och en som är under underhåll eller som skolubåt. Denna tumregel har nu regering och opposition frångått då man endast beställt två ubåtar av den senaste modellen A-19. Den tidigare, typ Gotland, beställdes i just tre exemplar för att få en redundans i systemet. Ubåt typ Södermanland, Gotlandsklassens föregångare, var ett undantag. Av samma skäl blev kustkorvetterna Stockholm och Malmö bara en parentes i utvecklingen av ytattackförband. Endast två stycken och då en märklig hybrid mellan patrullbåtsteknik och robotbåtsteknik. Efterföljaren, kustkorvett typ Göteborg, producerades i fyra enheter likt dagens modernaste ytstridsfartyg Visby som producerats i fem enheter, en mindre än tänkt från början och utan luftvärnsrobotar då det hade sprängt alla kalkyler.

Varje vapensystem kräver en minsta kritisk massa, eller antal enheter, för att kunna svara för utbildning och kompetensförsörjning och inte minst underhållskompetens. Vad som krävs för att hålla materielen vid liv. Varje vapensystem kräver även en kompetent beställare och beställarkompetens är även det en bristvara. Helikopter 14, som beställdes av NHI (Nato Helicopter Industries) 2001 beräknas vara klar för leverans tidigast 2020. 19 år är i praktiken en generation. När FMV ville höja taket, enligt uppgift, 8,5 cm och först efter beställning för att få in annan utrustning, fördyrades projektet med miljardbelopp och var en av de faktorer som fördröjde projektet med flera år. Istället för att ha tänkt till från början och beställt en större helikopter.

Jag själv tjänstgjorde på PTK Göteborg, Provturskommandot som för mottagaren Försvarsmakten skulle testa och leverera Göteborgklassen. När jag formellt anmälde mig för tjänstgöring som nybakad löjtnant hos chefen för provturskommandot följde ett samtal som, vid anmälan vid nytt förband, brukar avlöpa i avslappnad informell samtalston. Mitt samtal med förbandschefen blev rekordkort och allt annat än gemytligt. När jag påpekade att det enligt hans produktionsschema och som speglade avtalet, som hängde på väggen bakom hans skrivbord, skulle ligga fyra färdiga fartyg vid kajen och det bara låg ett avslutades samtalet med ett korthugget

UT!

Jag var tvungen att lämna rummet i all hast med mina funderingar kvar om varför det saknades tre av fyra fartyg trots att leveransdatum för det sista i serien passerats med råge. Ett av fartygen var inte ens kölsträckt. Men med mig fick jag ett budskap som svårligen kunde missförstås. Även för en obstinat löjtnant gick det att begripa vilken öm tå som jag trampat på. Försvarets oförmåga att beställa komplexa system. Och få dessa levererade i tid. Jag var senare regionalt ansvarig för delar av underrättelsesystemet Orion Undsäk (databasen). Det var en minst lika skakande upplevelse men de upplevelserna, och avvikelserna jag rapporterade om, är en hemligstämplad historia. Orion Undsäk kunde aldrig driftsättas i enlighet med ursprungsbeställningen som sedan kom att bli runt en miljard kronor dyrare än budgeterat. Slutnotan, och med hur många 100 procent den budgeten överskreds vill nog inte skattebetalarna veta. Det ligger inte i vare sig Försvarsmaktens eller försvarspolitikernas intresse att redovisa detta öppet.

Inte heller går det att bortse från det försvarsmateriella komplexets roll, de är i allra högsta grad delaktiga i den ständiga miljardrullningen. Det är ett globalt problem, USA:s krigshjälte och president Dwight D Eisenhower varnade bland annat sin efterträdare Robert F Kennedy för just deras intressen.

Med detta sagt, det kommer kanske att gå att slå på tio miljarder för att kanske rädda upp situationen något. Men inte tjugo eller fyrtio miljarder extra till försvaret. En försvarsmakt som idag saknar mottagandekapacitet eftersom det inte finns tillräckligt med enheter att öva på eller områden att disponera kan inte ta emot hur stora extraanslag som helst. Det är som att bjuda någon som levt på svältgränsen i åratal på princesstårta. Den dör av sockerchocken.

De försvarspolitiker, oavsett parti, som ropar efter fler miljarder och fler vapensystem talar dels populismens språk samtidigt som de gör försvarsmakten en otjänst.  För att ge försvarsmakten någorlunda arbetsro krävs fler verktyg än bara fler miljarder. Det krävs en politisk systemförståelse för komplexiteten i förbandsproduktion samtidigt som den politiska nivån måste börja återställa de förutsättningar, i form av kaserner, hamnar, varv och övningsområden, som dribblades bort av det senaste decenniets politiker. Inklusive Alliansen. Inklusive Kristdemokraterna.

Den svaga ekonomin är inte försvarets största fiende. Inte heller ryssen. Den omedelbara faran finns i riksdagen och består av ett politikerskrå som dels varit delaktiga att provocera fram dagens situation, dels i det närmaste totalt saknar försvarspolitisk systemkompetens. Detta förstärks med interna systemfel i Försvarsmakten där det saknas såväl beställar- som mottagandekompetens i erforderlig omfattning.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.