Granskning: En grön kulturpolitik

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Miljöpartiets dokument ”Kultur – det fjärde välfärdsområdet” drar upp linjerna för en ambitiös kulturpolitik med betoning på ”politik” snarare än på ”kultur”. I tolv punkter med namn som ”intersektionalitet” och ”internationalisering” drivs tesen att kultur är ett medel – till demokrati, omställning av samhället och inkludering, bara för att nämna något – snarare än ett mål.

Det fylliga dokumentet är späckat med begrepp som ”mångfald” och ”mångkultur” och, utan närmare förklaring slås det fast att ”kulturpolitik först och främst är maktdelning”. Verkligen? Vidare hävdar miljöpartiet att kultur ”i grunden handlar om att uppfylla konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

Redan i inledningen sätts den utilitaristiska tonen. Ödesmättat proklameras att ”vi” måste ställa om vårt sätt att leva radikalt. Radikala förändringar krävs av oss alla. En nödvändig förändring, enligt Miljöpartiet, är att göra oss av med onödiga jobb – framförallt inte skapa fler onödiga jobb – jobb som ”förbrukar ändliga resurser”. Nej, istället ska det skapas arbeten som ”bygger upp vårt gemensamma samhälle”, till exempel jobb inom kultursektorn. Resonemanget ter sig dunkelt. Vilka jobb är det egentligen som är ”onödiga”? Som ”förbrukar ändliga resurser”? Vem bestämmer egentligen vad som är nödvändigt respektive onödigt? Vad sägs om hårfrisörska, tatuerare, kemtvättare, konditor? Det är ju trevligt att bli snygg i håret och att äta bakelser – men är det nödvändigt? Och är det inte ett slöseri med ändliga resurser att använda stora mängder vatten för att färga håret? Och de där bakelserna – vore det inte bättre att använda mjölet till rejäla bröd? Och odla något nyttigare än sockerbetor?

Miljöpartiets kulturpolitiska manifest har goda intentioner och flera sympatiska inslag – vem gillar inte demokrati och inkludering? Den paternalistiska, för att inte säga totalitära, ton som präglar dokumentet väcker dock obehag hos mig. Reduceringen av kultur som medel till diverse behjärtansvärda mål är beklämmande. Kulturarvet, våra kulturinstitutioner och myndigheter inom kulturområdet reduceras till verktyg för att omdana samhället och förändra medborgarnas värderingar. Detta gäller som bekant landets muséer men även andra kulturinstitutioner. Intersektionalitet och mångfald ska genomsyra all kulturverksamhet i landet.

Den utilitaristiska höjdpunkten i dokumentet, där nyttoprincipen upphöjs till ideal och norm, är avsnittet om bildning. Bildning ska, meddelas det, ingå i ett nytt välfärdsmått. Detta välfärdsmått ska givetvis mätas – enligt ”new public management principen”. Varför bildning är bra och varför bildning bidrar till välfärd lämnas läsaren att sväva i okunskap om. Missförstå mig inte – jag är hundra procent för bildning. Det jag är hundra procent mot är instrumentaliseringen av kulturen och kulturutövaren. Miljöpartiets kulturpolitiska dokument intresserar sig givetvis även för kulturutövaren. De ska ges ”konstnärslöner” och grupper och institutioner ska ges monetära förutsättningar för sin verksamhet som dock inte ska kallas ”bidrag” utan ”investeringar”. Se där – ett innovativt språkbruk som måhända kan exporteras till andra politiska områden?

Givetvis ställs det krav på de kulturutövare som det ska ”investeras” i. Kvalitetskrav, minsann, av två slag: ”Konstnärlig kvalitet” (hur detta definieras anges inte) samt ”kulturpolitisk kvalitet”. Den andra formen av kvalitet – den ”kulturpolitiska” – beskrivs något utförligare. Det handlar om värden som ”representation, mångfald, tillgänglighet och delaktighet.”

Låt mig säga så här: Flera av de kulturpolitiska magplask som vår miljöpartistiska kulturminister åstadkommit finner sin förklaring i detta dokument. Det tyder i alla fall på en viss konsekvens.

 

Ann Heberlein 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.