Hotet mot minoriteter i Mellanöstern ökar

Maronite church. Photo by Michael Swan on Flickr.

Världen Idag rapporterar att utrikesdepartementet i Schweiz har beslutat att tillfälligt frysa biståndet till Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat i Ramallah på Västbanken. Danmark stoppade redan tidigare i sommar biståndet till sekretariatet, som finansieras även av Nederländerna och Sverige. Sverige har varit drivande i uppbyggandet av sekretariatet med en dedikerad konsul i Jerusalem. Även om verksamheten nu fryses eller läggs ned kommer det inte innebära att den upphör. Sannolikheten finns att verksamheten bara flyttar och samtidigt breddar sin verksamhet.

Att sekretariatet nu får se sin finansiering indragen är inte förvånande. Sekretariatet är ett av naven kring de NGO:er som beskrivits av Ledarsidorna.se tidigare. Tre fjärdedelar av dessa mottagare av svenskt bistånd, eller 18 av 24, erkänner bland annat inte Israel, tvåsatslösningen eller Camp David-överenskommelsen. Norge, som finansierat ett ungdomscenter, fördömde tidigare verksamheten och krävde att få sina pengar tillbaka. PBA, det Palestinska advokatsamfundet med huvudsäte i Gaza City och en av biståndsmottagarna förbjuder explicit sina medlemmar att ha någon som helst kontakt med israeliska medborgare eller myndigheter.

Det finns en tendens att allt som handlar om HR, Human Rights, över tid och med givarnas tysta medgivande fått ett förändrat fokus.

Att en förändring av de övriga ländernas engagemang legat i luften vittnar muntliga, men säkra, källor om från Jerusalem och Tel Aviv. De israeliska myndigheterna har markerat skarpt mot bland annat svenska myndighetsföreträdare om det oacceptabla i mottagarorganisationernas agerande. Även om israeliska NGO Monitor meddelar att även Sverige fryst biståndet har svenska UD inte svarat på Världen Idags frågor om så är fallet. Osäkerheten kan bero på att biståndet hanteras av SIDA och att MENA- eller biståndsenheten inte alltid är orienterade om vad SIDA tar för beslut.

Den svenska tystnaden kan ha sin förklaring. Sverige är nu i färd med att bygga upp en ny, snarlik, verksamhet i Beirut i och med öppnandet av ambassaden. Ambassaden i Beirut är inte en ambassad inriktad mot relationen med Libanon. Huvuddelen av verksamheten är fokuserad på situationen i Syrien med en årlig biståndsbudget om 355 MSEK och även fast Damaskus betecknas som inom en av de säkra zonerna i Syrien har Sverige valt att lägga ambassaden i Libanon. Att ambassaden har ett tydligt biståndsfokus, och inte konsulärt, blir tydligt med bemanningen. Det är i huvudsak SIDA som skall, med undantag för ambassadören, bemanna utlandsmyndigheten. UD:s personal kan inte ens söka tjänsterna som är vikta för SIDA bortsett från ambassadören.

Förändringarna i biståndet till Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat i Ramallah på Västbanken följs av att Hamas nu genomfört flera möten i Beirut med såväl företrädare för Irans regering som Hizbollah. Mousa Abu Marzouk, ställföreträdande chef för Hamas politbyrå, och Hassan Nasrallah, Hizbollahs generalsekreterare möttes så sent som den 14 juni. Parterna har nu genomfört tre större, mer formella, möten under 2017.

Hizbollah är en shiamuslimsk milis, anhängare till Irans ayatollah Khomeini, och som är utbildade, organiserade och finansierade av en kontingent ur Irans revolutionsgarde. Iranska revolutionsgardister är närvarande i läger runt om i Libanon. Ett av lägren, nära Balbeek, är ett sådant fäste där ingen biståndsorganisation ens tänkt tanken på att gå in. De är närvarande, det räcker med det.  Hizbollahs huvudsakliga mål är att utrota vad de anser vara västerländsk kolonialism i Libanon. De önskar en enstatslösning i Palestinafrågan då de ser Israel som en olaglig statsbildning och icke-nation. Något de delar med Hamas. Att kristna varit närvarande i 2000 år på Mount Lebanon är inget som de två parterna heller tillerkänner någon vidare betydelse.

Al Monitor sammanfattar vinsterna för bägge parter. Det är ingen hemlighet att Hamas, trots att de har en annan position i den syriska krisen, behöver Hizbollah vad avser finansiering, utbildning, säkra leveranslinjer för vapen och möjligheter att kunna uppehålla sig i Libanon. Hizbollah behöver för sin del en palestinsk rörelse, till exempel Hamas, för att återställa sin popularitet bland den arabiska opinionen. En ställning som den förlorade efter att ha varit involverad i krig i Syrien, Irak och Jemen mot sunnimuslimer. Genom att närma sig Hamas, som är en sunniislamistisk rörelse med koppling till Muslimska Brödraskapet närmar sig det shiitiska Hizbollah, kan det hjälpa till att skingra Hizbollahs sekteriska bild. Det nya närmandet mellan Hamas och Hizbollah har stöd av regimen i Teheran, Iran.

Att Hamas nu uppträder ostört i Beirut är ingenting som kan sägas vara stabiliserande på något sätt. De kristna kastade ut Yassir Arafat och PLO 1982 efter att de till slut tröttnat på den destabiliserande verksamhet som palestinierna tog med sig till Mount Lebanon. Innan palestinierna var närvarande i Libanon klarade muslimer och kristna att leva sida vid sida. Palestinierna ändrade på det. De är, av lätt insedda skäl, inte välkomna tillbaka. Framför allt inte Hamas med sina starka band till Muslimska Brödraskapet som konsekvent förföljer kopter och konvertiter.

Det finns tecken på att den verksamhet som Sverige initierade i bland annat Ramallah, och som nu Norge, Danmark och Schweiz dragit sig ur (och begär pengarna tillbaka för) nu flyttat, återuppstått och är på väg att bredda sin verksamhet i Beirut. Beirut är en väsentligare enklare placering för de organisationer som vill att kunna arbeta ostört. Den libanesiska staten är svag och fredsavtalet mellan parterna har dränerat framför allt de kristna falangisterna på sin tidigare kapacitet. Det är enklare att bedriva ljusskygg verksamhet, som att uppmuntra samarbete mellan Hizbollah och Hamas, i Beirut än i Alexandria, Damasakus, Ramallah eller Gaza City.

I den nyöppnade svenska ambassadens arbetsuppgifter finns det formuleringar som öppnar för motsvarande utbildningsverksamhet, som finansierades inom ramen för Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat i Ramallah som fått se sina anslag frusna, nu flyttat till Beirut.

Sveriges närmande till axeln Doha – Teheran – Ankara, eller Qatar – Iran – Turkiet, blir logisk med Sveriges ambassad i Beiruts uppgifter samt etableringen i tid. Ankara hyser inga varmare känslor visavi kristna som ses som ett hot mot ett framtida återuppståndet Ottomanskt imperium. Allt som kan hota detta, som att erkänna folkmordet på armenier, är att utmana Ankara. Det är ingen slump att regeringen, trots tidigare löften, ännu inte erkänt detta. Det skulle störa harmonin i axeln och det nya samarbetet länderna emellan. Ett samarbete som utrikesdepartementet vill vara en aktiv part i.

Denna axel har i förlängningen endast tre, klart uttalade, mål:

  • Avskaffandet av Israel som statsbildning
  • Kväsandet av kraven från kurderna på en kurdisk autonomi eller egen stat
  • Fördriva de kristna från Mount Lebanon där de funnits närvarande lika länge som kristendomen funnits.

Att Sverige konsekvent sedan ett drygt decennium hamnat i fel, eller tveksamma, badtunnor är ingen nyhet vilket redogjorts för tidigare i Dagens Samhälle. Dessvärre, för kurders, arabisktalande kristna och andra icke- muslimska minoritetsgrupper i MENA-området finns det ingenting som tyder på en kursändring inom överskådlig tid. De som kommer först i andra hand genom den svenska utrikespolitiken är judar, kristna och kurder vilket naturligtvis kommer påverka dessa grupper. Inte bara i Mellanöstern, utan även i diasporan vilket även Utrikespolitiska Institutet uppmärksammar.

Destabiliserande verksamheter som Human Rights and International Humanitarian Law Secretariat i Ramallah på Västbankens kan möjligen kortsiktigt få se sina medel strypta, men motsvarande verksamheter ser ut att kompensera för detta genom olika samarbeten och etableringar i Beirut. Med allt det nu kommer innebära för även kristna, som kopter, kaldéer, maroniter och andra, samt inte minst kurder. Judar är inte de enda trängda minoriteterna längre när axeln stärks.

En axel som Sverige ser ut att vilja vara en aktiv del av.

 

Foto: michael_swan

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.