Islamofobi – en åsikt som nu förs in i patientjournaler

Photo: Darko Jovanovic on Pixabay

Psykisk sjukdom, eller psykiska sjukdomstillstånd, är i regel ett samlingsbegrepp för vanföreställningar och bristande verklighetsuppfattning. Det är inte ovanligt att vi nyttjar associationer till psykiska samlingsbegrepp i det sociala livet när vi, genom att tillskriva människor psykiatriska diagnoser, försöker misstänkliggöra våra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar och preferenser än dem vi själva har. Termen islamofobi är ett exempel på en konstruerad term som mer är en politisk åsikt men som nu börjat föras in i patientjournaler. 

Den svenska Nationalencyklopedin har en definition av islamofobi med tydliga paralleller till antisemitism: ”Islamofobi är rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället, att jämföra med antisemitism”.

Ett begrepp, som inte har stöd inom psykiatrin men som lanserades främst av religionshistorikern professor Mattias Gardell 2010 är termen ”islamofobi” i sin bok med samma namn, ”Islamofobi” utgiven på Leopard förlag. Han kopplar ihop, utan stöd inom psykiatrisk forskning eller empiri, en term som används inom psykiatriska diagnoser med en religion och får där en diagnosliknande term att använda för att misstänkliggöra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar och preferenser.

Det är mer en åsikt än en regelrätt diagnos med stöd i medicinsk och psykiatrisk forskning. Det har dock utvecklats till något mycket obehagligt som effekt av den alltmer polariserade debatten.

Vid en av Sveriges största psykiatriska kliniker används nu termen islamofobi i patientjournaler. Ledarsidorna.se har tagit del, i sin helhet, av en journal från en patient som levde i den form av område som av polisen definieras som ”särskilt utsatt område”. Som ”etnisk svensk” i minoritet i en miljö där polisen definierat den som att den präglas av religiös extremism. Ur journalen kan vi läsa att patienten mycket tydligt markerar var denne står i förhållande till religioner i allmänhet. Något som präglar personen.

”Det finns goda muslimer och det finns onda. Precis som det finns goda och onda människor inom andra religioner. Muslimer är som folk är mest”

men att hon är rädd för salafism och den religiösa extremism hon upplevde i sin närmiljö. Med tanke på att personen vid tiden bodde i ett område, som polisen konstaterar präglas av religiös radikalisering, är oron för den formen sannolikt inte obefogad. Personen är väl förtrogen med de olika inriktningarna inom Islam och även graderna av ortodoxi inom de olika lagskolorna. Salafism är ett derivat av den mest bokstavstrogna korantolkningen och som bland annat Muslimska Brödraskapet ligger nära. Andra rörelser som tillämpar denna korantolkning är IS och Al Quaida. Trots detta för läkaren in att patienten lider av en psykos med islamofobiska drag i journalen.

Skärmavbildning av en persons patientjournal där denne åsätts diagnos “islamofob”.

Vid kontroll med en överläkare i psykiatri vid ett av Sveriges största sjukhus framgår att denna form av journalanteckning är direkt olämplig då islamofobi är mer att likna vid en åsikt, och inte en diagnos. ICD-nummer saknas dessutom, det nummer som sjukvården använder för att föra in diagnoser i journaler. Vidare blir omdömet, när jag läser upp journalen för överläkaren i psykiatri, att journalen är “djupt kränkande” för patienten.

Diagnosen som förts in saknar dels stöd i patientens egen berättelse, dels stöd i forskning. Det går inte att läsa sig till ur journalen hur psykiatrin kommit fram till vare sig att kvinnan har islamofobiska åsikter eller hur detta kan kopplas till diagnosen i övrigt.

Frågan är om IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är medvetna om vad som nu förs in i patientjournaler. I detta fall har en åsikt om salafism åsatts en icke bekräftad diagnos och denna form av journaler har andra myndigheter tillgång till. Som Transportstyrelsen. Vi ser nu hur religionshistorikern Mattias Gardells tankegods nu förs in i psykiatrin och förs in i patientjournaler. Gardell är känd för att vara den kanske mest politiske professorn som innehar Nathan Söderblom-professuren i Uppsala, en av de absolut mest prestigefyllda vi har. Ett tankegods som nu har resulterat i en åsiktsregistrering i patientjournaler.

Så långt har nu den politiska retoriken och debatten fört oss. Där metoden att tillskriva människor psykiatriska diagnoser i försöken att misstänkliggöra meningsmotståndare och orimlighetsförklara andra uppfattningar förs påhittade diagnoser in i människors patientjournaler.

Är det rimligt att, med vården som verktyg, låta staten föra in förmodat politiska åsikter, som saknar stöd i patienternas egna dokumenterade berättelser, i patientjournaler? En registrering som ligger forna Sovjetunionen och DDR nära i sin praktik. Där en åsikt, utan stöd i något annat än läkarens personliga subjektivitet, blir till en sjukdom som måste behandlas på något sätt. Med medicinering eller med tvångsinläggning i den slutna delen av psykiatrin.

En del sjukdomstillstånd inom psykiatrin medger att staten kan tillämpa tvångsmedel i form av tvångsinläggning. Är det där vi är på väg att hamna?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.