Media och deras egna pressetiska regler

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

I ett land där pressetiska regler ignoreras, journalistkåren kollektivt har tappat känslan för proportioner och diverse kolumnister, krönikörer och debattörer försöker överträffa varandra i fördömanden, indignation och kvicka formuleringar är det möjligt att rasera en människas liv och förstöra hans rykte på ett dygn.

Förundrat har jag följt mediecirkusen som utbröt efter att Aftonbladet publicerat påståenden om att en tidigare toppolitiker uppträtt aggressivt och olämpligt på en privat fest i skärgården. Efter att Anders Borg, på sin Facebooksida, lät meddela att det är honom anklagelserna avser – men att han själv inte minns vad som hänt – utbröt rena rama världskriget i pressen.

Varenda tidning i landet kablade ut nyheten om Borgs fylleskandal. Kultursidor och ledarsidor kommenterade och analyserade. Rakel Chukri i Sydsvenskan skrev om ”Ministern som ballade ur”. Sofia Nerbrand, i samma tidning, meddelar att ”alla inte har gjort som Anders Borg”. I Aftonbladet önskar Frida Söderlund på ledarplats att ”häxjakten på Anders Borg fortsätter”. Expressens Britta Svensson undrar hur ”Anders Borgs offer mår idag”. I GP ondgör sig Elaine Ekswärd över vad ”vita, mäktiga män” kommer undan med och på DN:s kultursida äcklas Leonidas Anetakis över stödet för Anders Borg.

Men hallå! Vänta nu lite. Håll era hästar. Vad är det för ”offer” Britta Svensson oroar sig över? Vad är det ”inte alla har gjort”, som Sofia Nerbrand skriver? På vilket sätt ”ballade Borg ur”, som Chukri påstår? Och vad är det egentligen den förre finansministern ”kommit undan med”? Svaret är att ingen vet. Inget ”offer” har trätt fram och vittnat om varken det ena eller det andra. Inga säkra källor har verifierat att Anders Borg verkligen visade kuken. Och har han tafsat på andra mäns kön? Kallade han kvinnliga gäster på den aktuella festen för ”horor” och ”slampor”? Det finns faktiskt inga säkra bevis för detta. Borg är nu polisanmäld – av en polis som anmäler det hela efter att ha läst kvällspressen (!). Inte av några av de ”offer” vars mentala hälsa Britta Svensson bekymrar sig för.

Nej, nej, nej. Jag varken försvarar eller ursäktar okvädingsord, sexism eller blottning. Min poäng är en annan – varken jag, Britta Svensson, Elaine Ekswärd, Sofia Nerbrand, Frida Söderlund eller någon annan av de ovan nämnda vet med säkerhet vad som hände. I det läget är det oförsvarligt att hänga ut en person, oavsett om personen ifråga är offentlig eller inte. Också en offentlig person, en politiker, artist, kunglighet eller superstjärna ska betraktas som oskyldig om inte en fällande dom föreligger. Det slås fast i Journalistförbundets publicitetsregler – och det är en regel som i princip varenda svensk tidning brutit mot i just det här fallet. På nyhetsplats har informationen varit rimlig och saklig – men ledarsidor, kolumnister och kulturskribenter har totalt löpt amok. Utan tillräckligt på fötterna pekas Borg ut som skyldig till diverse svinerier.

Journalistförbundet uppmanar vidare sina medlemmar att

”vara kritisk mot nyhetskällor och kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare publicerats”.

Jag fruktar att flera tidningar brustit även här – har exempelvis Svensson och Ekswärd jagat fatt i de icke namngivna festdeltagarna för att få verifierat att de har påstått att Anders Borg vräkte ur sig sexistiska tillmälen? Journalistförbundet inskärper också vikten av att

”löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten”.

Här finns också en hel del övrigt att önska av våra dagstidningars behandling av Borgs fylleskandal.

Den intressantaste paragrafen i Journalistförbundets publicitetsregler med avseende på just den här soppan handlar om mediers ansvar att respektera den personliga integriteten:

”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver belysning”.

Här är jag genuint intresserad av att få ta del av hur resonemanget förts på redaktionerna. Vari ligger allmänintresset i att en exminister av anonyma källor anklagas för att ha varit full, aggressiv, blottat sitt kön, klämt andra män mellan benen och kallat kvinnor för ”hora” och ”slampa”? Borg är utan tvekan en person med makt och ansvar – men på vilket sätt påverkar det hans förmåga att utföra sina styrelseuppdrag om han på fyllan dragit fram snorren och utmanat övriga män på kukmätning?

Svensk press är generellt försiktig med att publicera namn och bild på dömda brottslingar, liksom de iakttar försiktighet med att ange signalement på misstänkta förövare. Jag har tidigare argumenterat för att allmänheten borde delges signalement på misstänkta brottslingar oftare – i de fall det föreligger fara för att den misstänkte upprepar sitt brott. I fallet Anders Borg tvivlar jag starkt på att han utgör någon fara för allmänheten.

Om det visar sig att Borg gjort sig skyldig till något brottsligt – sexuellt ofredande i form av blottning och/eller tafsning på andra mäns könsorgan – kommer jag att delta i kören av fördömanden. Innan händelseförloppet är klarlagt anser jag att det klokaste och mest anständiga är att lägga band på indignationen.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.