Moderaternas kris är inte en intern angelägenhet

Photo: mwewering on Flickr

Just nu pågår stor diskussion i flera länsförbund och andra delar av Moderaterna kring Anna Kinberg Batras framtid som partiledare. Diskussionen känns igen från turbulensen kring Håkan Juholt med skillnaden att mellan valet av Juholt tills hans avgång gick det oerhört mycket snabbare. Turbulensen sätter inte bara fingret på Moderaternas svårigheter utan även på slutenheten i partierna samt hur mycket de personliga intressena spelar in.

Sannolikheten för att Anna Kinberg Batra kommer överleva denna strid bör bedömas som låg. Ungdomsförbundet MUF utgör en tredjedel av partiet och har samma representation i moderaternas alla valberedningar. MUF är kanske det parti som tydligast är ett parti som attraherar yngre. Lägg där till minst elva länsförbund som kräver hennes avgång så är det inte osannolikt att Kinberg Batra har halva partiet emot sig. Att inte analytiker i övrig media mer uppmärksammar krafterna i MUF säger en hel del hur lite de kan om moderaternas struktur och partistadgar. MUF:s stora representation påverkar naturligtvis länsförbundens ställningstaganden. Och bakom MUF:s frontfigur väntar nästa generations partiledarämnen. Johan Forsell, fd MUF-ordförande är bara ett namn. Niklas Wykman är ett annat namn, även han med sin bas i dagens MUF, som inte gör någon större hemlighet av att han har större ambitioner än att sitta av tid mandatperiod efter mandatperiod på avbytarbänken dit Kinberg Batra förpassat honom.

Precis som för socialdemokraterna drivs kravet på partiledarbyte främst från den lokala nivån. Det som driver dessa lokalpolitiker är rädslan för att de vikande siffrorna på riksnivå skall slå igenom på lokal nivå och då beröva lokalpolitiker åtråvärda uppdrag. I socialdemokraternas fall lider moderaterna samma brist på självständiga och starka kommunalpolitiker. Endast profiler som Lars Stjernkvist (Norrköping), Niklas Nordström (Luleå), Anna Ljungdell (Nynäshamn) och Johan Persson (Kalmar) lyckas löpande med konststycket att både uppfattas som socialdemokrater men samtidigt hela tiden vara så pass distanserade att de inte upplevs alltför nära kopplade till partiledaren. De vinner sina väljare på eget mandat, inte partiledningens göranden och låtande. Moderaternas konvulsioner är ett tecken på att de flesta moderater, likt socialdemokratiska lokalföreträdare, inte har förmågan eller egna styrkan i sina egna valkretsar. Därav nervositeten.

Det finns även ett stort mått av  icke-konsekvent förhållningssätt i detta. De moderater som slickat sig om munnen under S och MP interna konvulsioner under denna och föregående mandatperiod låter nu meddela att egentligen är det som sker i moderaterna ingenting för vare sig media eller allmänhet att ta del av då det är ”en intern angelägenhet”. Valet av en oppositionsledare engagerar inte bara en liten räddhågsen krets i ett parti, det är en fråga för många fler än så.

I de skattefinansierade partierna finn en apart inställning till vad skattemedel används till. Även partier som säger sig hata bidrag lever idag på skattemedel som någon form av bidrag. Dras partistödet in dör dessa partier försvinner åtråvärda tjänster samt partierna dör. Så länge skattemedel finansierar politiska partier i kommuner, landsting och riksdag, så länge finns det inte någonting som borde motivera den slutenhet som samtliga partier strävar efter. Inte minst i nomineringssammanhang, och i höst går samtliga partier in i de processer som skall vaska fram nästa mandatperiods ledamöter i riksdag, kommuner och landsting.

Inom socialdemokraterna återfinns två extremfall i denna process. Den ena öppen, den andra sluten. 

Jonas Nygren, fd kommunalråd i Sundbyberg, lät pröva att även icke-partimedlemmar fick säga sitt när socialdemokraterna skulle ta fram en kommunalrådskandidat i en helt öppen omröstning. Nygren vann både nomineringen och det efterföljande valet i Sundbyberg och var kommunalråd mellan åren 2010-2016. Nygren  var tvungen att avgå innan hans andra mandatperiod var till ända för att hans koalition sprack. Nygrens attityd ingav dock respekt hos samtliga väljare, även de utan partibok. Men hans vilja till öppenhet och att få politiken nära alla väljare är något som dessvärre inte fått spridning.

Det andra extrema exemplet återfinns i socialdemokraternas partidistrikt i Stockholms stad, Stockholms Arbetarekommun. En extremt sluten organisation där antalet nomineringar är sekretessbelagda inför valen av olika företrädare. Det är fortfarande höljt i dunkel vem som fick flest nomineringar i valet av Veronica Palms efterträdare när hon avgick som ordförande för partidistriktet. Anders Ygeman var valberedningens förslag men valberedningen redovisade aldrig hur många nomineringar Ygeman respektive Lawen Redar erhöll. Ingen ställde heller frågan.

Stockholms AK har även andra mekanismer som gör interndemokratin snårig. Direkt ogenomtränglig. I stadgarna finns inkvotering av olika identitetsgrupper reglerade på valbar plats. Förutom ”varannan kvinnornas” skall utomeuropeiskt födda, SSU och sidoorganisationerna ha sina platser. I en process väl dold från både medlemmars och övrigas insyn. De bryr sig helt enkelt inte om att det är skattemedel som finansierar hela partiorganisationen utan ser skattefinansierad verksamhet som deras ”interna angelägenhet”.

Det finns en vinst i att ha offentligt finansierade politiska partier och att partierna är öppna med övrigt partistöd från särintressen men samtidigt så borde de partier som uppbär offentligt finansierat stöd vara öppnare än idag. En öppenhet som den som Jonas Nygren arbetade för.

Det enda rimliga, för att bibehålla respekten för de politiska partierna, är att de politiska partier som vill uppbära skattemedel för att avlöna kanslier och politiska sekreterare samt annat  tvingas dels anta ”standardstadgar” som är utformade på ett sådant sätt att de tvingas till öppenhet i bland annat nomineringsförfarandet. De som avsäger sig skattemedel kan välja en sluten process men bör tvingas att redovisa alla gåvor som överstiger ett visst belopp.

Dagens moderata partiledarkris sammanfaller med höstens nomineringsprocesser och aktualiserar ett problem som är akut. Ett demokratiskt underskott i det svenska politiska systemet vilket skapar en distans till väljarna.

Entusiasmen från  dagens folkvalda att försöka komma tillrätta med detta är troligen högst begränsad. Öppnare processer riskerar att ge dagens politiska företrädare respass från de arvoden som de är beroende av. Att vara politiker är idag en inte speciellt bra hybrid mellan yrkesval och förtroende vilket skapar spelare istället för ledare med fack- och sakkunskaper. En politikertyp som egentligen inte kan något annat än sina egna partistadgar i syfte att maximera sin egen karriär. Politiker som räknar mandat och röster istället för att ha en klar uppfattning om i vilken riktning de vill utveckla samhället.

Jonas Nygrens initiativ i Sundbyberg blir troligen endast en parentes av öppenhet i en sluten och korrupt politisk tidsålder.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se