Regeringen och desinformationen

Photo by the Krister on Pixabay

Regeringens hantering av krisen på Transportstyrelsen utgör ett kommunikationshaveri menar Martin Liby Alonso, DN. Att kommunikationen mellan statsråden fungerade dåligt är i sin tur redan väl belagt samtidigt som regeringen i allmänhet nu tappat all trovärdighet i sin kamp mot “Alt Facts” och “Post Truth”.

Inrikesministern har ansvar för att koordinera regeringens krishantering. Ändå tog det honom ett år att berätta om säkerhetsläckan för infrastrukturminister Anna Johansson (S), som hade Transportstyrelsen i sin portfölj, och för statsminister Stefan Löfven (S). Trots att ärendet gällde möjliga hot mot rikets säkerhet. Regeringschefen behövde sedan mer än sex månader för att underrätta oppositionen. Och gjorde det inte självmant, trots att händelsen berörde stora delar av den svenska befolkningen, utan först efter mediernas avslöjanden.

När nu såväl DN som SvD förstått att det inte är ministrarna som skall granskas, vilket Ledarsidorna.se påpekade redan i måndags, utan statssekreterarna så skjuter de fortfarande på fel person. Ann Linde, som nu vitsordar att hon varit informerad sedan hösten 2015, var i och för sig statssekreterare åt Anders Ygeman men hon är som situationen utvecklats, närmast en bifigur nu. Dessvärre vägrar hon att svara på frågan vilka andra hon delgivit informationen av oklara skäl. Den informationen bör inte vara ett hot mot rikets säkerhet, möjligtvis ett hot mot enskildas karriärer och förtroende varför Lindes hemligstämpling ter sig obegriplig. Så länge Linde håller inne med den informationen är de intresantaste personerna att svara på journalisternas frågor

  • Statsministerns statssekreterare Emma Lennartsson, ansvarig för inrikes koordinering och därmed Lindes chef förutom Anders Ygeman
  • Statsministerns stabschef Kristina Persdotter.

Det är i praktiken osannolikt att anta att dessa två personer inte skulle orienteras av Linde eller någon annan statssekreterare i sina roller. Så vårdslös är inte Linde i sin tjänsteutövning, tvärtom är hon en av de noggrannare i regeringen. Ingen av dessa två personer lämnar heller statsministern ensam längre stunder. Statsministern säger att han fick informationen från Lennartsson, enligt rutin. Men när fick Lennartsson informationen för första gången? Från vem? Och i vilket sammanhang?  Tre enkla frågor som inte borde ta Lennartsson mer än någon minut av hennes uppmärksamhet på vilka som talar med statsministern att svara på. Flera av varandra oberoende källor, såväl från externa besökare som interna tjänstemän i Regeringskansliet, vittnar dessutom om att statsministerns möten i praktiken alltid adjungeras eller måste först passera Lennartsson och Persdotter i Rosenbad.

Löfven skiljer sig i grunden från hans socialdemokratiske föregångare Göran Persson som tvärtom var känd för att skaffa sig information på egen hand. Oberoende av vad Per Nuder, Jan Andersson och andra statssekreterare ansåg. Persson var mån om att alltid bilda sig en egen uppfattning och litade bara på sig själv. Löfven litar blint på sin statssekreterare och sin stabschef samt de som dessa två utser som förtrogna.

Regeringens försvarslinje är som de flesta politiska analytiker väntat – de vill inte föregå KU:s utredning men har av KU:s ordförande, Andreas Norlén (M), fått kritik för detta. Norlén menar att svara på de frågor som inte omfattas av sekretess tvärtom skulle stärka respekten för demokratin. Men regeringen avvaktar och vill hellre ge en samlad bild. Hur samlad den kommer bli, och vilken bild de kommer försöka sätta, återstår att se. För varje dag kommer nya fakta fram som ibland motsäger regeringens tidigare agerande.

Media tvingas dra ut svar från regeringens representanter som är långt ifrån talföra eller villiga att medverka till att ge ljus och svar på i en för allmänheten viktig fråga.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth, S, har dock initierat en egen utredning av Transportstyrelsens agerande men att den kommer ge svar på frågorna om regeringens ansvar och agerande bör betecknas som uteslutet. Möjligtvis kan den bli ett av många underlag till KU:s granskning.

Det som är allvarligast för regeringen med dess förhållningssätt, slutenheten, är att de själva börjar glida in i det som kallas för ”Alt Facts” och ”Post Truth”. De levererar en utsaga eller svävande mummel, blir motbevisade för att sedan leverera antingen tystnad eller en ny förklaring. Den 22 februari i år lanserade socialdemokraterna att de tänker ta ett krafttag mot ”fake news” som florerar på nätet. Partiet ska nu ta fram ett så kallat ”handlingsprogram mot faktaresistens” i tre delar:

  • Bättre utbildning, speciellt i skolorna,
  • säkra fri journalistik i hela Sverige och att
  • myndigheter ska bli ännu bättre på att sprida fakta.

Finansminister Magdalena Andersson uppges vara ansvarig.

– Det här är ett jättestort problem. Det riskerar att skada tilliten till samhället, säger finansminister Magdalena Andersson.

Regeringen visar, med sitt handlag av ”Julikrisen” sig vara den främsta källan till alternativa fakta i dagsläget. De uteblivna fakta, som krävs för att ge allmänheten ljus åt det inträffade, spär på misstron. Det, alternativt att de inte alls svarar på frågor och media tvingas dra ur svaren från en motvillig regering gör att finansministerns uppdrag  blir omöjligt. Hon representerar idag det som utvecklats till själva sinnebilden för desinformation genom att företräda regeringen.

Det går helt enkelt inte att lyssna på en part som ena dagen skall vara den främsta garanten för en korrekt rapportering för att den sedan bli ertappad med att vara just den part som flitigast försöker dölja fakta och sprida såväl dimridåer som alternativa historier. De enda som nu vinner på en långsam, och utdragen, process är inte regeringen. Även om Lennartsson och Persdotter samt regeringens rådgivare tycks tro det.  Regeringen står inför ett val:

  • Fortsätta på den inslagna vägen med tystnad eller att media behöver dra ut information  och då tappa all trovärdighet i återgivningen av vad som hänt samt därmed inte visa sig värdiga regeringsmakten under överskådlig tid
  • Berätta allt, och då utan omsvep och omskrivningar, på en gång. Och då en historia som stämmer överens med den som KU en dag kommer komma fram till.

Sannolikheten att det senare skulle inträffa får anses vara begränsad då alltför många policy-makers, som alla rådgivare och statssekreterare då skulle behöva löpa gatlopp i media eller riskera sin gunst och därmed särställning hos statsministern. Och det har de ingen önskan till. Det rådet kommer de inte ge statsministern. Prestigeförlusten skulle bli för stor samtidigt som det inte ligger i vare sig deras eller statsministerns intresse att bli av med alltför många. Därför kommer vi få se hur plåstret dras av sakta men säkert.

Media, och sannolikt KU, kommer fortsätta få dra ut svaren från en allt annat än samarbetsvillig regering.

Foto: thekirbster

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.