Sexualbrott – Samhället måste alltid stå på de utsattas sida

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Sommaren 2017, så långt, har varit dyster för kvinnor. Trenden från tidigare somrar, med sexuella ofredanden och våldtäkter i samband med festivaler och stadsfester har fortsatt oförminskat. Trots den intensiva uppmärksamheten och de hetsiga diskussionerna förra sommaren har ingenting blivit bättre: Kvinnor tar en risk när de väljer att ställa sig i publikhavet för att se och höra på sin favoritartist eller delta i stadsfester. Ett axplock så långt, sommaren 2017: Emmabodafestivalen, elva fall av sexuellt ofredande och fyra anmälningar om våldtäkter. Bråvallafestivalen, 17 sexuella ofredanden och fyra misstänkta våldtäkter. Härnösands stadsfest, 19 sexuella ofredanden och tre våldtäkter. 

Till de deprimerande siffrorna från diverse festivaler och andra festligheter ska läggas överfallsvåldtäkter: t ex tre fall i Umeå inom loppet av en vecka, två på ett dygn i Linköping och ett antal överfallsvåldtäkter i Uppsala och Malmö, den senaste natten mellan onsdag och torsdag; flera fall av gruppvåldtäkter i Hallstahammar, Gävle, Kil, Enköping, Eksjö, på Södermalm… Flera gruppvåldtäkter har skett utomhus i form av överfallsvåldtäkter, som i Barkarby, Osby och Hässleholm där kvinnorna blev överfallna och våldtagna i skogen. Från söder till norr, i stad och på land, i större och mindre samhällen, vid vilken tid på dygnet som helst: Kvinnor är villebråd.

De sexuella övergreppen och våldtäkterna har ändrat karaktär de senaste åren. Påståenden om att hemmet skulle vara den farligaste platsen för en kvinna att vistas i och att våldtäktsmannen är någon hon känner, stämmer inte längre. Senare års statistik från BRÅ visar att allt fler övergrepp och sexuella ofredanden sker på ”allmän plats”, hela 53 % 2014 mot 15 % ”i bostad”. I 63 % av alla sexuella övergrepp 2014 anges gärningsmannen vara ”okänd” (BRÅ, Våldtäkt och sexualbrott, 2016). Sexualbrotten har också, tveklöst, blivit fler. Sedan 2012 har antalet anmälda sexualbrott blivit ökat stadigt. BRÅ uppger att det anmäldes 9310 sexualbrott första halvåret 2016, vilket är en ökning med 13 % jämfört med första halvåret 2015 (BRÅ, Slutlig statistik). Utsattheten för sexualbrott har ökat från 1.0 % av befolkningen 2014 till 1,7 % 2015. Mest utsatta är unga kvinnor mellan 16 och 24 (NTU 2016).

Det här kan inte fortsätta. Utvecklingen måste stävjas. Det första vi måste göra är att ta reda på vem det som våldtar. Vi behöver fakta. Polismyndighetens Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder (2016) hävdar att en oproportionerligt stor andel av gärningsmännen utgörs av nyanlända och ensamkommande. BRÅ:s rapport från 1996, Invandrare och brott, påvisar en stark överrepresentation av män från Mellanöstern och Nordafrika vid sexualbrott.

Vi behöver aktuell statistik och pålitlig fakta – därför bör BRÅ få i uppdrag att grundligt undersöka hur det förhåller sig. Med ledning av detta kan riktade åtgärder som t.ex utbildning i svenska värderingar och lagstiftning för nyanlända sättas in.

Ett bra exempel är den så kallade Stavangermodellen. När Vestlandsmetropolen Stavanger, i Norge, drabbades av en påtagligt ökad frekvens av våldtäkter – 20 våldtäkter mellan 2009 och 2011 – undersökte NRK samtliga fällande domar. Det visade sig att 17 av de dömda våldtäktsmännen i Stavanger var av ett annat etniskt ursprung än norskt. En var polack, resten kom från olika länder i Afrika eller Mellanöstern. I en intervju med NRK sade Helge Björnestad, domare vid Stavanger tingsrätt, att han ansåg att det var viktigt att veta vem gärningsmannen var, vilka bevekelsegrunder han kunde ha, vilken bakgrund och vilka föreställningar han bar på, för att kunna komma tillrätta med problemen. Det kan ju handla om kulturella skillnader, om kvinnosyn, till exempel, menade Björnestad.

I Stavanger beslöt man att göra något åt problemet. Därför gav man organisationen ”Hero Kompetens” i uppdrag att utbilda de nyanlända i norsk lagstiftning, kvinnofrid och jämlikhet. Projektet var framgångsrikt, och man lyckades vända en olycklig utveckling och drastiskt minska antalet våldtäkter. Nu håller de kurser för nyanlända överallt i Norge, i syfte att förebygga sexuellt våld. Kurserna informerar om vad som förväntas av alla som lever i vårt västra grannland, om vilka skyldigheter och vilka rättigheter som alla i Norge har. Man vill helt enkelt minska risken för att asylsökande ska begå eller själva bli utsatta för sexuella övergrepp.

Att identifiera gärningsmännen och förstå motivet bakom deras handlingar handlar inte om att stigmatisera: det handlar om att lösa ett problem. Först när vi identifierat problemets orsak kan vi lösa det. Det är helt oacceptabelt att kvinnors frihet begränsas. Likaså är det oacceptabelt att nyanlända inte ges en rimlig möjlighet att förhålla sig till de normer som vi tar för självklara, men som inte är lika självklara överallt. Jag föreslår att en obligatorisk utbildning i svensk lag, synen på jämställdhet, sexualitet och kvinnofrid genast införs för alla nyanlända. Slutsatsen vi kan dra med hjälp av Stavangerexemplet är att ett framgångsrikt preventivt arbete handlar om att identifiera riskgrupper och vända sig snävt direkt till dem: så vänder man en olycklig utveckling.

Vidare bör straffen för sexualbrott skärpas. Straffen måste vara så kännbara att de har en avskräckande effekt. Jag tolkar ökningen av överfallsvåldtäkter, våldtäkter på offentlig plats, tafsningar på festivaler och bad hus som ett uttryck för skamlöshet. Män som beter sig så, ger sig på kvinnor på platser och tider där det finns stor risk för upptäckt är inte rädda för att bli påkomna. De skäms inte. De bryr sig inte – och varför skulle de, när risken för att bli fälld är liten och straffet vid en eventuell fällande dom är försumbart? Straffen för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp och våldtäkter måste vara så kännbara att de tydligt uttrycker samhällets avståndstagande från beteendet. I de fall gärningsmannen inte är svensk medborgare ska han givetvis utvisas ur landet: Det måste vara en självklar påföljd vid allvarliga brott.

Dessutom vill jag kräva att polis rutinmässigt går ut med signalement på misstänkt gärningsman då det sker upprepade överfallsvåldtäkter i ett samhälle. Det leder förhoppningsvis till att förövaren kan gripas och färre blir utsatta. Natten mellan onsdag och torsdag, denna vecka, blev en trettioårig kvinna överfallen, rånad och våldtagen i på Limhamn i Malmö. Polisen ber i Sydsvenskan om hjälp från allmänheten, och berättar att de flesta våldtäkter i Malmö begås just i stadsdel Väster där Limhamn ligger. Det är inte orimligt att det handlar om samma gärningsman/gärningsmän. Polisen borde upplysa allmänheten om signalement: Kanske kan rädda någon från att bli våldtagen? Samhället måste alltid stå på de utsattas sida. Det är offret som ska skyddas, inte förövaren.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.