Slow Culture: Augustikanonerna i Kaukasus

Georgiskt infanteri på väg mot Gori, 2008.
  • Söndag 27 Aug 2017 2017-08-27
E-post 0

Jag har just avslutat läsningen av Lars Wilderängs senaste roman, Höstsol (en recension kommer nog här på sidan lite senare i höst). Utan att säga för mycket om denna fascinerande bok kan man säga att den behandlar ett fiktivt ryskt angrepp mot Sverige inom en nära framtid (eller rättare sagt: så pass långt fram i tiden att det svenska flygvapnet förfogar över förbandsplacerade Gripen E). Det ryska angreppet föregås som sig bör av omfattande maskirovka, insättandet av diversionsförband på ett tidigt stadium (de så beramade ”artiga gröna männen”), truppkoncentrationer i samband med militärövningar och cyberkrigföring. Wilderängs bok är givetvis fiktion, men den har sina modeller hämtade ur verkligheten.

Åtminstone jag kom att tänka på det rysk-georgiska kriget, som utkämpades mellan Ryssland och Georgien mellan 5 och 12 augusti, 2008, där Ryssland mycket framgångsrikt använde sig av samtliga dessa komponenter i syfte att slita loss den georgiska regionen Sydossetien och förvandla den till en rysk lydstat.

Den ryska inmarschen ägde rum enligt klassiska operativa principer om överlägsen styrkekoncentration med full samverkan mellan artilleri, taktiskt flygunderstöd, pansar och motoriserat infanteri. Huvuddelen av det ryska manskapet kom från militärområdet i Kaukasus och dess 58:e armé (baserad i Vladikavkaz, i det ryska Nordossetien), och där 141:a pansarbataljonen och soldater från 19:e motoriserade skyttedivisionen stod för merparten av de c:a 10.000 man som ryssarna satte in och som förstärktes av c:a 15.000 man sydossetisk ”milis” och ett okänt antal ”frivilliga” (mestadels sydossetier med ryska pass). Men den 58:e armén (en C-formation) var uppenbarligen också förstärkta av trupper av högre kvalitet från annat håll. De specialstyrkor som sattes in på ett tidigt stadium för att säkra potentiella flaskhalsar i den bergiga och skogbeklädda terrängen på anmarschvägen mot Gori – en viktig knutpunkt för att både säkra lydstaten och samtidigt hota den georgiska huvudstaden Tiblisi – tycks ha kommit från 76:e luftlandsättningsdivisionen från Leningrads milo (som det bisarrt nog fortfarande heter), samt 98:e fallskärmjägardivisionen och 45:e spaningsregementet (ett GRU-förband), som båda kommer från Moskvas milo. De T-80 och T-90 stridsvagnar som observerades kan heller inte härrört från lokalt stationerade förband, utan måste ha transporterats dit i förväg från gränsen mot Kina eller (mer troligt) från Moskva eller S:t Petersburg.

Tittar man på truppkompositionen är det lätt att dra slutsatsen att inmarschen i Georgien var planerad av ryssarna sedan länge. De moderna stridsvagnarna skulle egentligen inte vara där, utan finnas 100-tals mil bort. 58:e armén förfogar bara över tämligen ålderstigna stridsvagnar av typ T-55 och T-72. Bombardemanget av georgiska byar i Sydossetien och attentat mot georgisk polis utfördes av ryska diversionsförband från och med den 5 augusti för att provocera georgiens president Saakashvili att försöka återställa ordningen varvid ryssarna kunde marschera in ”för att stoppa folkmordet på ossetier”. Att det ryska motdraget kunde ske mindre än 24 timmar efter det att georgierna gått in med säkerhetsstyrkor i Sydossetien (den 7 augusti) och äga rum med en redan ”task force-paketerad” formation tyder också på att aktionen var planerad i förväg. Troligen förbereddes operationen i detalj under den stora övningen Kaukasisk gräns 2008 som avslutades den 2 augusti. Det är i sådana fall inte första gången i krigshistorien som en övning används för att maskera förberedelserna för en invasion. Med hjälp av överlägsna militära resurser lyckades ryssarna driva bort de georgiska trupperna och på bara fem dagar säkra sina militära mål, nämligen att ta full kontroll över Sydossetien och Abchasien, samt klippa Georgien i tu genom att besätta staden Gori.

Den georgiska armén bestod av fyra brigader (c:a 12.000 man), men dessa kunde inte användas samlat. När ryssarna slog till var 2.000 man av Georgiens bäst utbildade trupper nämligen stationerade i Irak inom ramen för den då pågående Operation Iraqi Freedom, och de övriga var splittrade mellan frontavsnitten i Abchasien och Sydossetien. Georgierna slogs inledningsvis med stor framgång mot sydossetisk milis och ryska reservformationer, men skingrades snabbt vid konfrontationen med mekaniserade enheter och specialförband. En avgörande svårighet för Georgien var avsaknaden av modernt fältartilleri, liksom problemen med trupptransporter: armén fick rekvirera civila lastbilar och pickups för att transportera soldaterna till frontavsnitten. Dessutom lamslogs den georgiska ledningsfunktionen redan på ett tidigt stadium av den ryska cyberkrigföringen.

En stor del av de ryska framgångarna härrörde från att man hade luftherravälde. För att parafrasera den tyske filosofen Leibniz kan man säga att luftherravälde inte är en tillräcklig grund för militär seger, men likväl en nödvändig grund. Man använde sig av en mix av attackflygplan av typerna Su-24, Su-25 och Su-27, samt bombplan av typen Tu-22M3. Inte heller här använde sig ryssarna av lokala formationer utan av det bästa man hade. Den ryske pilot som sköts ned och tillfångatogs den 9 augusti, överste Igor Zinov, visade sig inte vara någon vanlig pilot, utan instruktör vid 929 GLIT – en rysk motsvarighet till amerikanarnas ”Top Gun”.

På det hela taget gick kampanjen ryssarnas väg, men det finns ett antal problem, som såväl ryska som svenska analytiker kan dra slutsatser av. Till att börja med kan man konstatera att det ryska flygvapnet underpresterade. Trots att man använde sig av Su-27:or med den senaste beväpningen missade man fler mål än man träffade och hade svårt med koordinationen med armén. Dessutom lyckades ett ganska primitivt georgiskt luftförsvar skjuta ned fyra ryska maskiner. Detta att jämföra med det amerikanska flygvapnet, vars förluster är praktiskt taget noll sedan Reagan-eran.

Man kan också konstatera ganska höga förluster bland arméformationerna. Georgierna hade förluster på 215 dödade och 1200 skadade under kampanjens fem dagar, under det att ryssarna vederfors 64 dödade och 324 skadade. Detta ger vid handen en balans på 1:3,4 vad gäller de stupade och 1:3,7 för skadade. Moderna västerländska arméer brukar ha en förlustkoefficient på högst 1:10 under liknande omständigheter (dvs. att du dödar minst tio fiender innan du själv blir dödad).

Till sist kunde man notera att den gamla ryska akilleshälen vad gäller taktisk inflexibilitet även gjorde sig påmind i Kaukasus. Vid anmarschen mot Gori blottställdes de utdragna pansarkolonnerna på ett sätt som hade varit helt ödesdigert om de hade mött en motståndare med modernare beväpning. Hade de Georgiska trupperna haft tillgång till Stingermissiler, för att hålla attackflyget på avstånd, samt XM93 Wide Area Mines och bärbara FGM-148 Javelin pansarvärnsrobotar skulle man sannolikt ha kunnat utjämna oddsen betydligt.

Läxa: den ryska björnen är ju som bekant aldrig så svag som man tror, men aldrig heller så stark…

 

Erik van der Heeg

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se