Slow Culture: Brödralegionen

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Nu i helgen avslutas Pride-veckan i Sverige – och den svenska försvarsmakten är givetvis med och deltar som den gjort i så många år, trots sporadiska protester från vålds- och identitetsvänstern som agerar under beteckningar av typen ”Rosa-Svarta Blocket”, med mera. Men homosexuella inom försvars- och krigsmakter är långt ifrån något nytt påfund. De har en mer än 2 000 år lång historia som avgörande faktor.

Lejonet i Chaironeia

Man får lätt föreställningen att närvaron av homosexuella i olika länders försvarsmakter skulle vara ett modernt påfund; och detta äger förvisso sin riktighet om vi begränsar oss till att enbart betrakta nutidshistorien. Nederländerna var ett föregångsland på området och förbjöd diskriminering av homosexuella i krigsmakten redan 1974, och många länder följde snabbt efter – framför allt i Västeuropa, Amerika och Ostasien.

Den nya acceptansen spreds snabbt och relativt oproblematiskt över världen, i likhet med rökförbud på restauranger och allmänna kommunikationsmedel. I Sverige har homosexuella kunnat tjäna kung och fosterland långt innan företeelsen slutade klassas som psykisk störning, 1979, men det var först 1987 som vi fick en lagstiftning på området som kunde liknas vid den holländska.

Idag är det framför allt länder i Afrika (med Sydafrika som noterbart undantag) och Mellanöstern (givetvis med Israel som the odd man out) som uttryckligen förbjuder och bestraffar homosexualitet i sina led. Det handlar alltså här om länder vars militära förmågor knappast ingjuter någon större respekt i omvärlden och vars enda framgångar på slagfälten verkar bestå i nedkämpandet av den egna obeväpnade civilbefolkningen, eller – som fallet är med arabländerna – arméer som förlorat vartenda krig som de deltagit i under de senaste 600 åren.

Längre tillbaka i den västerländska historien finns det dock exempel på hur man specifikt har utnyttjat åtminstone den manliga homosexualiteten, som en taktisk och operativ force multiplier på slagfältet, i syfte att nå strategiskt övertag militärt och politiskt. Jag tänker här på den grekiska stadsstaten Thebe, som under många år klämdes mellan sina mäktigare och mer prominenta grannar Aten och Sparta, men som under ett halvsekel under 300-talet före Kristus blev den dominerande grekiska staten, fram tills de – och alla andra grekiska stadsstater – besegrades av Alexander den stores far Filip II av Makedonien. Och nyckeln till detta kortlivade herravälde var inrättandet av ett speciellt elitförband, ”Brödralegionen” eller ”Den heliga kohorten” som den också kallades (på grekiska  Ἱερὸς Λόχος), enbart bestående av homosexuella män.

Den främsta källan till vår kunskap om Den heliga kohorten är som med så mycket annat, Plutarkos. Enligt honom hade den thebanske statsmannen Gorgidas kommit på en ny metod för att stärka arméns slagkraft. 300 man valdes ut med utgångspunkt från duglighet, fysisk styrka, intelligens, samt sexuell läggning – och för första gången bestämde man sig för att helt bortse från samhällsklass och släktband. De 300 utvalda var indelade i 150 homosexuella kärlekspar bestående av en äldre ”älskande”, erastes (ἐραστής) och hans yngre partner, en ”älskad”, eromenos (ἐρώμενος). Själva idén till det hela fick Gorgidas från tanken att en man slåss som mest hängivet om han försvarar den han älskar, det vill säga sin fru eller sin flickvän. Han är då beredd att göra allt för henne, och vill givetvis under inga som helst villkor framstå som feg eller ynklig i hennes ögon. Problemet var bara att man ju inte kunde tillåta sig att ha några kvinnor som rände runt vid frontlinjen, så lösningen blev därför att bilda kohorten av homosexuella kärlekspar, som hängivet skulle strida för varandra. Att den nyuppsatta militära enheten just fick epitetet ”helig” hade enligt Plutarkos att göra med att det fanns en helig offerlund i Thebe tillägnad en av den antike hjälten Herakles manliga älskare, vid namn Ioalos. Vid denna lund brukade Thebes homosexuella par svära trohet till varandra med äktenskapsliknande löften, eftersom de inte kunde gifta sig på vanligt sätt, och här svor även Brödralegionen trohet till staten.

De 300 soldaterna förlades i en nyinrättad kasern i Kadmea, strax utanför Thebe, där de skulle kunna ägna dagarna åt träning. Källorna nämner särskilt att man ägnade sig åt brottning och dans. Det senare ansågs redan under antiken som lite märkligt, men Plutarkos försäkrar att detta var särskilt viktigt för att utveckla motorisk färdighet och koordineringen av manövrer på slagfältet. Förläggningen fungerade också som en särskild stödjepunkt för att skydda Thebe och den omgivande landsbygden från överraskningsanfall söderifrån, där Aten och Sparta var belägna. Vad gäller åldern på soldaterna tycks det som att rekryten blev fullt antagen vid tjugo års ålder, då den unge eromenen, vid fullgjord utbildning fick en komplett rustning, med vapen, harnesk, hjälm och sköld av den äldre erasten. Pensioneringen tycks ha skett vid 35-års ålder.

Den heliga kohortens historia höll dock på att bli en kortlivad historia eftersom Gorgidas inte förstod hur man bäst skulle använda det nyinrättade förbandet. I striderna mot Sparta under 378-76 f.Kr. spreds soldaterna ut för att förstärka frontlinjerna i de reguljära förbanden. Där kunde de inte göra någon direkt nytta och Gorgidas fick lämna sitt befäl över trupperna och hela den för thebanerna så kostsamma kohorten var på väg att upplösas. Dock fick Brödralegionen ytterligare en chans under Thebes nye härförare, Pelopidas, som bestämde sig för att använda sig av förbandet som en sammanhållen enhet, som antingen skulle sättas in som ett specialförband, med inriktning på att slå ut fiendens ledningsfunktioner bakom frontlinjen, eller som stöttrupper vid reguljära fältslag, där striden stod och vägde. Genom Pelopidas omorganisering kom Den heliga kohorten till sin rätt och från och med slaget vid Tegyra, 375 f.Kr. börjar Thebes avancemang till herravälde över Grekland, stödd på en elitformation av 300 specialutbildade homosexuella soldater.

Thebes och förbandets största triumf sker vid slaget vid Leuktra, 371 f.Kr. då thebanerna, under ledning av sin store fältherre Epaminondas, som genom sitt operativa nytänkande och med användandet av Brödralegionen som sin viktigaste manöverkomponent, lyckas att helt detronisera Sparta som militärmakt på den egeiska halvön. 

Thebes storhet kommer dock inte att vara. Striderna mellan de grekiska stadsstaterna har försvagat hela regionen; och i norr växer en ny makt fram, Makedonien, som med en helt ny stridsteknik baserad på flexibelt utnyttjande av rytteri och slagkraftiga infanteriformationer kommer att revolutionera krigskonsten och föra fram Alexander den store till herravälde inte bara över Grekland, utan även över hela den kända världen. År 338 f.Kr. står det avgörande slaget vid Chaironeia. Under den makedonska övermakten bryter den thebanska hären samman och soldaterna flyr för sina liv, med ett undantag: Den heliga kohorten som vägrar att fly utan slåss till sista man, under ledning av sin siste befälhavare Theagenes. Plutarkos beskriver hur Filip av Makedonien, tillsammans med sin unge son Alexander vandrar över slagfältet och stöter på en hög med lik, som han igenkänner som thebanernas heliga kohort. Vid åsynen av dessa lär han ha fallit i gråt och utbrustit:

”Må envar förgå som tror att någon av dessa män antingen gjort eller undergått något vanärande”.

Enligt den antike författaren och reseskildraren Pausanias reste Thebes befolkning ett jättelikt lejon på slagfältet vid Chaironeia, som ett monument över Brödralegionens heroiska nederlag. Detta monument ansågs försvunnet – eller kanske påhittat – fram tills 1818 då den brittiske arkitekten George Taylor råkade hitta statyn av en ren slump då hans häst snubblade över ett stycke marmor som stack upp ur marken, när han var på resa genom Grekland i just Pausanias fotspår. Lejonet grävdes fram och visade sig vara i närmast perfekt skick.

Hundra år senare började arkeologer intressera sig för en liten kulle i närheten av lejonmonumentet. Vid utgrävningen fann man inte mindre än 254 manskroppar av soldater dödade i strid. Männen var placerade i sju rader på samma vis som stode de fortfarande skuldra vid skuldra i en klassisk grekisk hoplitfalang. Detta var de fallna männen ur Thebes Heliga kohort.

Nu är jag inte homosexuell, men hade jag varit det och kanske haft en pojkvän så hade jag definitivt sett till att vi tog en Greklandssemester och tog oss bort till Thebe och det Chaironeiska lejonet. Där hade vi lagt ned några blommor och reflekterat så smått över tidens gång och människans lott. Glad Pride på er, allihopa!

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.