Slow Culture: Rhodesia vid Eufrat

Erik van der Heeg. Foto: Photo by Wilmarsgard

Nu när amerikanska och brittiska trupper medverkar till att förinta IS-kalifatet i norra Irak och Syrien kan det finnas skäl att påminna om hur oerhört fåtaliga de truppstyrkor som står till stormakternas förfogande egentligen är. Här handlar det inte om armékårer och divisioner med tiotusentals man eller tillgång till stridsvagnar och pansarfordon. Det handlar istället om ett fåtal väl utbildade soldater som utför skräddarsydda insatser mot noggrant utvalda mål, baserade på omsorgsfullt utförda underrättelseoperationer, samt understödda av all den teknologi ett västerländskt samhälle kan mobilisera. Precis som inom näringslivet lider de västerländska stridskrafterna sedan de senaste femtio åren en allt större grad av brist på manskap, men kompenserar detta genom finansiella muskler, teknologi och intelligens. 

Modellen för dagens krigföring är alltså inte hämtad från världskrigens gigantiska frontstrider, utan från det upplösta slagfält som präglade avkoloniseringens stridigheter och som kanske fick sitt renaste uttryck under vad som kallades The Bush War i dåtidens Rhodesia (idag Zimbabwe), under 1960- och 70-talen. Vi måste alltså gå tillbaka i tiden och titta lite grann på historien.

Den brittiska avkoloniseringen av Afrika förlöpte på det hela taget smärtfritt. Vad som under sent 1800-tal artat sig till en ”Scramble for Africa” förvandlades efter andra världskriget till en ”scramble for the door”. Det fanns flera skäl till detta. Den brittiska kolonialpolitiken hade redan från början handlat om att förbereda kolonierna för självständighet – avvecklingen fanns så att säga inbyggd i själva systemet.

Ett annat skäl var att det andra världskriget ställt ekonomin under enorm press. Tvärt emot vad många tror är innehavet av ett kolonialimperium något mycket kostsamt. Upprätthållandet av en civil och militär infrastruktur, med allt från vägnät, elförsörjning, vatten och avlopp, telefon- och telegraflinjer, sjukvård, skolväsende, rättsväsende, truppförläggningar, postväsende, etc., kostar betydligt mer än vad man kan få in via skatter eller exploateringen av lokala råvaror. Ett kolonialvälde kan vara ”lönsamt” för vissa aktörer (såsom enskilda personer eller företag), men knappast för kolonialmakten som nation och dess skattebetalare. Många av de nya ledarna i det svarta Afrikas självständiga stater var dock inspirerade av marxismen och dess fatalt missvisande analys av ”imperialismen”. På ett naivt sätt trodde de att skälet till de europeiska ländernas välstånd berodde på ”utsugning” av koloniernas ”resurser” och att Afrika snabbt skulle kunna rycka fram ekonomiskt så snart man hade kontroll över de egna tillgångarna. Detta skulle visa sig felaktigt. Då som nu är det europeiska skattebetalare som bekostar den afrikanska infrastrukturen (idag kallas detta ”bistånd”).

Viktigt i sammanhanget var också kravet på självständighet från den nya inhemska eliten som utbildats vid europeiska universitet – och med den då nya FN-deklarationens betonande av varje nations rätt till självbestämmande kunde man ju inte annat än instämma. En annan faktor utgjordes av USA som av historiska skäl alltid varit emot imperialism (enligt begreppets icke-marxistiska definition) och kolonialvälden. Ett av kriterierna för att ta emot Marshall-hjälp efter andra världskriget var att de europeiska nationerna upprättade planer för avkolonialisering.

Det fanns dock ett undantag i den mycket välordnade brittiska avkoloniseringen, nämligen Rhodesia. Här hade en relativt stor grupp vita bosättare (1963, c:a 225 000) slagit sig ned som ville stanna kvar i landet men icke låta sig styras av den svarta befolkningsmajoriteten (1963, c:a 4 milj.), vars kompetens man misstrodde och vars intentioner man fruktade. När Storbritannien vägrade ge landet självständighet utan att principen allmän och lika rösträtt respekterades (vilket hade satt den politiska makten i händerna på den svarta majoriteten) utfärdade Rhodesia 1965, under premiärminister Ian Smith, en ensidig självständighetsförklaring (Unilateral Declaration of Independence) i huvudstaden Salisbury (idag Harare).

Rhodesia blev omedelbart en internationell paria. Landet utsattes för handelsblockader och stöttes ut ur allehanda internationella fora. Olika insurgentrörelser växte fram, såsom ZAPU, stött av Sovjetunionen och under ledning av Joshua Nkomo, samt ZANU, stött av kommunistkina och först under ledning av Ndabangi Sithole, därefter av Robert Mugabe –  Zimbabwes nuvarande autokrat. Splittringen av gerillarörelsen i två fraktioner handlade först om inställningen till Joshua Nkomos person, men kom efterhand att bli allt mer etniskt färgad i det att Ndebelefolket (c:a 20 procent) kom att stödja ZAPU, under det att Shonas (c:a 80 procent) kom att stödja ZANU. Motsättningarna mellan grupperingarna – som ofta ledde till väpnade strider – kunde utnyttjas av de rhodesiska säkerhetsstyrkorna under hela ”bushkriget” som pågick mellan 1965 och 1980, då Zimbabwe bildades och Robert Mugabe kunde tillvälla sig makten (för att så småningom visa sig vara en av världshistorien sämst skickade politiska ledare).

Skälet till att den vita regimen tvangs att ge upp makten berodde på flera orsaker. Insurgentaktiviteterna utvidgades under hela 70-talet och ställde säkerhetsstyrkorna under en allt hårdare press, framför allt sedan Portugal avvecklat sitt kolonialvälde i Afrika. Nu kunde baser och träningsläger upprättas i Angola (ZAPU) och –  framför allt – i Mocambique (ZANU). Rhodesias armé, flygvapen och polis kunde dock anpassa sig till de ändrade förhållandena och blev aldrig någonsin besegrade på slagfältet. Till detta kom också de ekonomiska sanktionerna som ledde till valutakriser och betydande svårigheter att anskaffa ersättningsmateriel, framför allt till flygvapnet (som bestod av ytterst ålderstigna flygplan och helikoptrar). Det akuta skälet till att regeringen Smith tvangs krypa till korset och gå med på allmän och lika rösträtt berodde dock på den osannolika kombinationen av USA:s president Jimmy Carter och Sydafrikas president Johannes Vorster. Den moralistiske Carter ökade trycket på Rhodesia för att förbättra USA:s ställning i ”tredje världen” och fick med sig det mäktiga Sydafrika, som drog tillbaka hjälptrupper, piloter och inledde ett vapenembargo (man bör komma ihåg att det fanns betydande motsättningar mellan afrikaanerna – ”boerna” – i Sydafrika och ”anglosaxarna” i Rhodesia). Utan aktivt stöd från apartheidregimen i Sydafrika och åtminstone en tolererande hållning från USA blev läget ohållbart och regeringen Smith accepterade den s.k. Lancaster House-överenskommelsen, 1979, som i sin tur ledde till majoritetsstyre.

Hur slogs då rhodesierna under bushkriget? Ingen kan ju förneka att de de facto ”förlorade” kriget. Målsättningen att bibehålla ett ”vitt” styre i en del av Afrika med en befolkningsbas på ett par procent kan ju bara betecknas som dödfödd i den verklighet som rådde efter andra världskriget. Strategiskt var bushkriget alltså ett misslyckande. Också på det operativa planet gjorde man många misstag. Trupperna utgick alltid från att neutralisera (dvs döda) så många insurgenter som möjligt. Man slog till mot truppkoncentrationer såväl i det egna landet, som i grannländerna (de s.k. ”frontstaterna”). Vad man glömde bort eller var oförmögen till var att konsolidera sina vinster.

Som britter och fransmän visade i Malacka och Algeriet under 50-talet, och som David Petraeus visade i Irak under The Surge, 2007-08, handlar framgångsrik gerillabekämpning om att vinna befolkningen lika mycket som att döda fiender. Under bushkrigets början stod den stora befolkningsmajoriteten neutral mellan säkerhetsstyrkorna och insurgenterna. De flesta var jordbrukare och ville helt enkelt lämnas i fred, samtidigt som de ansattes från båda håll med krav på lojalitet. Om regeringssidan tvivlade på dem riskerade de att hamna i fängelse och om de fick problem med insurgenterna kunde de bli mördade. Om Salisbury dels hade kunnat skydda befolkningen via kontinuerlig truppnärvaro och dels presentera en hållbar tidsplan för övergång till majoritetsstyre, samt få alla att förstå att ekonomin skulle bryta samman totalt så snart som de vita lämnade landet hade man kunnat skapa ett alternativ till de marxistiska extremistgrupper som dominerade motståndsrörelserna. Bunkermentaliteten bland de flesta vita i Rhodesia förhindrade ett sådant tänkande.

Där rhodesierna däremot triumferade var på det taktiska planet. När USA hade som mest trupper i Vietnam under 60-talet uppgick dessa till en halv miljon man. Rhodesias armé bestod av 11 000 aktiva, 15 000 i territorialförsvarets reserv, 8000 BSAP (gendarmeriet) och 19 000 i BSAP:s reserv. Detta var sannerligen inte mycket. Och som jag redan noterat var materielsituationen inte den bästa genom den ekonomiska blockaden. Vad man därför satsade på var träning, en kultur av alldeles excellenta specialförband, improvisationer och kreativitet i taktiskt hänseende. Genom bristen på resurser och manskap tvangs man helt enkelt skapa nya doktriner för att lösa taktiska problem. Och en hel del av detta har blivit normgivande inom de länder där man utbildar specialförband för strid i ”tredje världen”. Det finns knappast någon ”kännare” av krigföring med specialförband eller insurgentbekämpning i allmänhet som inte ser rhodesierna som förebildliga i detta hänseende.

En av de mest kända doktrinerna för gerilla- och terroristbekämpning i Rhodesia var den så kallade Fire Force-doktrinen, vilken i hög grad kom att associeras med Rhodesian Light Infantry. Denna ”jägarbataljon”, som grundades den 1 februari 1961, var en av Rhodesias två ”helvita” enheter och kom att spela en framträdande roll under bushkriget.

RLI bestod till hälften av speciellt utvalda rhodesiska värnpliktiga, under det att resten utgjordes av lika delar yrkessoldater och utländska frivilliga från Storbritannien, Australien, USA, med flera länder (och enligt Afrikabulletinen, nr 38:1977, även ett par svenskar!). De utländska soldaterna var dock inte ”legosoldater” i ordets egentliga mening. De fick samma 16 veckors utbildning som de övriga soldaterna och samma (ytterst skrala) dagpenning. Skälet till att så pass många utländska frivilliga ändå sökte sig dit tycks ha berott på äventyrslystnad, antikommunism, den 100 procentiga möjligheten att få gå i strid, samt solidaritet med ett Rhodesia som många ansåg hade svikits av Harold Wilsons brittiska labour-regering (och av världen i stort).

Bataljonen var indelad i fyra ”kommandon” (1, 2 och 3, samt ett understödskommando). Kommandot hade en personalstyrka som var något mindre än ett vanligt kompani (c:a 70 man) och delades in i fem ”troppar” (plutoner). Dessa plutoner (troops) gav upphov till de rhodesiska mediernas smeknamn på medlemmarna i RLI: troopies. Andra smeknamn var ”The Saints” eller ”de ouen” (afrikaans för ”grabbarna”).

En Fire Force-operation utfördes som en reaktion på insurgenternas infiltrationer eller som ett angrepp på positioner där man visste att de uppehöll sig. Motståndet kunde bestå av gerillasoldater ur ZAPU:s väpnade gren ZIPRA eller ZANU:s väpnade gren ZANLA. ZIPRA leddes av Joshua Nkomo och bestod till största delen av ndebeles och opererade i västra delarna av landet utifrån baser i Zambia, Angola och Botswana. Styrkorna var tränade av kubaner, ryssar och framför allt östtyskar. ZIPRA bedrev gerillaaktivitet i ndebelefolkets stamområde Matabeleland, men försökte också – inspirerade av sovjetisk doktrin – bygga upp en konventionell styrka, där till och med stridsvagnar av typ T-55 ingick (dock utan framgång). ZANLA kom att ledas av Robert Mugabe och dominerades av Rhodesias svarta majoritetsfolk, shonas. ZANLA tränades och utrustades av kineser och nordkoreaner i läger i Tanzania och Mocambique. ZANLA:s doktrin var inspirerad av ett maoistiskt ”folkkrig” där gerillaenheter på c:a 200 man försökte infiltrera Rhodesias östra och norra delar från Mocambique, samt leva bland befolkningen likt den maoistiska ”fisken i vattnet”.

Det typiska Fire Force-förfarandet var framför allt effektivt mot Mugabes ZANLA-insurgenter och följde ett grundläggande mönster. Metoden krävde ett kommando och till förfogande hade man fyra helikoptrar (oftast av typ Alouette III), ett lättare attackflygplan (en Cessna Skymaster, kallad Lynx i Rhodesia) och ett transportflygplan (en uråldrig DC-3). Kommandot delades in i åtta fyramannagrupper (s.k. ”stops”), varvid resten hölls i reserv.

En man per stop var chef. Han hade radion och var beväpnad med en FN-FAL (belgisk fabrikation och licenstillverkad i Sydafrika), fem magasin, samt olika typer av granater. En man hade hand om kulsprutan – en FN-MAG med 400 skott, under det att de övriga två var skyttesoldater, med FN-FAL, granater och sjukvårdsutrustning. När en fientlig position hade identifierats (ofta via regimtrogna svarta Selous Scout-spejare, som precis som ZANLA också kunde leva bland befolkningen ”likt fisken i vattnet”) slog man till.

De fyra helikoptrarna lyfte och flög i kolonn mot målet. Den första helikoptern fördes av operationschefen och kallades K-car. K-car lade sig och cirklade koncentriskt över målet. De tre övriga helikoptrarna (G-cars) med stop 1, 2 och 3 passerade målet och släppte ned soldaterna i närheten av de vägar som identifierats i förväg av de svarta spejarna som rimliga flyktvägar för fienden (ofta flodbäddar). Samtidigt flög DC-3:an (“the Dak“) in med resterande fem stops (4-8) som släpptes ned med fallskärm på motsatt sida om målet i förhållande till de som luftlandsatts med G-cars.

Nu började “the big sweep“. K-car bearbetade fiendepositionerna med sin 20 mm automatkanon och ledde striden. Operationshefen hade nu också möjlighet att kalla in Lynx-planet för ytterligare förstärkning. Samtidigt avancerade stop 4-8 i riktning mot målet i syfte att tvinga fienden på flykt i riktning mot stop 1-3, som från förberedda positioner kunde eliminera dem. I en ideal Fire Force fungerade stop 4-8 som en sopkvast och 1-3 som skyffeln.

Självfallet fanns det oändliga varianter av denna metod beroende på om fiendens postition befann sig i en by eller isolerad ute i markerna, liksom på hur den omgivande terrängen såg ut (slättland, skog, bergstrakter). Om fienden splittrats upp i ett skogslandskap kunde en eller flera stops beordras att göra “mini-sweeps” inom ramen för “the big sweep“, etc. Fire Force var framför allt beroende av god kännedom om fiendens position vid ett visst tillfälle. Vidare var chefens roll i K-car av utomordentlig vikt. Från sin position uppe i luften kunde han förse sina stops nere på marken med omedelbar taktisk information, etc. Dessutom hade metoden knappat kunnat genomföras utan mark- och luftstyrkor i samverkan.

Fire Force påverkades även av andra faktorer. 32 troopies med luftunderstöd ansågs fullt tillräckliga för att förinta en ZANLA-enhet på 200 man med minimala egna förluster. Även materielen spelade in genom att den ekonomiska blockaden förhindrade nyanskaffning. Att stops utgjordes av fyra man berodde på att detta var vad Alouettehelikoptrarna kunde transportera – alltså fick fyra man bli den grundläggande taktiska enheten. Samma sak gällde metoden att släppa soldater i fallskärm från gamla DC-3:or. Eftersom man inte kunde få tag på nya transporthelikoptrar fick man använda sig av denna riskabla metod som blivit omodern redan under 50-talet. Å andra sidan tycks de enskilda soldaternas effektivitet paradoxalt nog ha förbättrats genom bristen på materiel. Detta bekräftas av amerikanska och australiska soldater som efter Vietnamkriget slöt sig till RLI och som hävdar att disciplin, initiativ, fieldcraft (och därigenom också hur många fiender man kunde slå ut) var bättre på alla nivåer i Rhodesia jämfört med deras hemländer.

Metoden var också anpassad till vad fienden hade för resurser. Det handlade här om grupper med samma typ av beväpning  om gäller för de flesta gerillaförband och terrorister än idag, såsom AK-47-kloner, pansarskott, granatkastare och kulsprutor. ZANLA hade ju inte tillgång till tyngre beväpning, såsom eget luftvärn, pansar eller flygunderstöd. K-car och attackplanet kunde därför slå mot fienderna så snart de försökte gräva ned sig, samtidigt som stop 4-8 tvingade dem att fly i en viss förutbestämd riktning där 1:an, 2:an och 3:an kunde utdela nådastöten. Genom att K-car hela tiden hade ögonkontakt med målområdet kunde också kollateralskador minimeras om insurgenterna exempelvis befann sig i en by. Ljudet från helikoptern förhindrade dessutom fienden att höra var någonstans skottlossning pågick på andra håll i området.

Fire Force fungerade varenda gång och tog en blodig tull av Mugabes styrkor. Om insurgenterna väl hade identifierats och RLI hann fram i tid fanns det inget som kunde rädda dem. Det var optimalt anpassat för en mindre grupp högt utbildad och tekniskt överlägsen trupp med luftherravälde i strid mot lättbeväpnade insurgenter som försvunnit in i terrängen eller bland civilbefolkningen på landsbygden. Varianter av Fire Force används idag mot allehanda gerillaförband på grund av dess nästan hundraprocentiga effektivitet om den är korrekt utförd. De problem att utföra en klassisk Fire Force-operation som kan uppstå om fiendesidan har tillgång till lättare luftvärnssystem av modernt slag – typ Stingers – har neutraliserats i takt med att avancerade drönare integrerats taktiskt och fungerar som ett slags ”obemannade” K-cars

När Robert Mugabe – vars ZANLA-soldater varit de som framför allt drabbats av RLI:s Fire Force – tillträdde som president över det nybildade Zimbabwe, var en av hans första åtgärder att upplösa regementet. Detta skedde den 1 november, 1980. Men förbandets doktrin dog aldrig. Den lever än i dag hos västerländsk trupp vid Eufrat.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.