Slow Culture: Spanien i terrorns skugga

”Santiago Matamoros”, av Juan de Ávila, 1689.

I kölvattnet efter torsdagens islamistiska terrordåd i Barcelona kan det finnas skäl att titta på den långa och speciella relation som funnits mellan just Spanien och den muslimska världen. Det är en historia som tar sin början 711, då fältherren Tariq ibn-Ziyad besegrar den västgotiske kungen Roderik, utanför Cadiz, vilket blir startskottet för ett muslimskt välde (al-Andalus, som det kom att heta på arabiska) på den iberiska halvön, som i olika skepnader kommer att bestå fram till 1492, då den siste arabiske emiren över Granada, Boabdil, tvingas kapitulera för de kristna styrkorna.

Långsökt? Knappast. Om attentatet har utförts av den Islamiska staten äger just den här typen av historisk reflektion stor giltighet. Vissa terrorforskare och kommentatorer brukar hävda att den Islamiska staten utför sina terrordåd mot oss här i väst eftersom de vill skapa polarisering och motverka öppenhetenhet och tolerans i våra samhällen, att de vill skapa ett ”vi och dom”, som det brukar heta.

Jag tror inte alls på det. Framför allt av det enkla skälet att den Islamiska staten aldrig någonsin själva uttryckt något sådant. Islamisterna skiter fullständigt i om vi är toleranta eller inte. De struntar också högaktningsfullt i huruvida vi vill eller inte vill ha ett polariserat samhälle. Något ”Vi och dom” behöver inte skapas, det är redan fullt etablerat. De ser oss som sina fiender och vill helt enkelt att vi skall dö eller underkasta oss, oavsett vilken politisk kulör eller moralisk hållning vi har. Varför? Jo, eftersom vi i deras ögon är otrogna. Vid nazisternas Wannseekonferens var det på samma sätt helt likgiltigt om en jude var socialist eller konservativ. Han var jude, punkt och slut. Han måste dö. I Ryssland under mellankrigstidens kollektivisering var det lika egalt för kommunisterna om en självägande bonde var nykter och skötsam eller en supande horkarl. För vänstern var han rätt och slätt en kapitalist. Skjut honom! Eller, ännu bättre: häng honom – det blir billigare. Samma inställning har jihadisterna gentemot oss, och innan den insikten har vunnit mark kommer vi ha ytterst svårt att försvara oss så effektivt som vi borde.

Snarare är det så att IS välkomnar våra reaktioner när vi predikar öppenhet, tolerans och att vi måste leva våra liv vidare precis som förut. IS egen motivering till tidigare terrorattentat i Frankrike och Storbritannien var att gärningarna skulle skapa ett så pass stort tryck från den allmänna opinionen på respektive lands regeringar att de skulle avbryta sina militära insatser i Syrien och Irak. Mönstret för detta var hämtat från Spanien. Al-Qaidas terrorangrepp mot lokaltågstationerna i Madrid, 2004, var inte bara unikt i den meningen att den med sina 190 dödsoffer var det största någonsin på europeisk mark. Den var också unik i så måtto att terroristerna även uppnådde sitt politiska mål. Istället för att som amerikanerna efter den 11 september resa sig som en man och kräva av Bushregeringen att utkräva hämnd, så kröp spanjorerna till korset, röstade bort den konservativa regeringen och drog tillbaka det militära stödet för det amerikanskledda fälttåget i Irak. Terroristerna fick som de ville och den läxa de lärde sig på kuppen var att terror fungerar.

När det gäller Spanien finns det också en historisk dimension som jag antydde nyss. IS tycks ha ett särskilt ont öga till just detta land, men inte på grund av landets politik i dagsläget. I så gott som alla offentliga uttalanden som jag sett komma från IS bespetsar man sig på att lyfta fram händelser som timat för hundratals år sedan. Centralt ligger föreställningen om att land som en gång behärskats av islam aldrig får ges upp. Den spanska ”reconquistan”, det vill säga utdrivandet av de muslimska makthavarna i Spanien för femhundra år sedan, ses som illegitim på ett teologiskt plan och detta är för övrigt samma argument som ofta framförs mot Israels rätt att existera.

I en artikel från 2016, med den talande titeln Jihadists Target Spain har Soeren Kern samlat kommunikéer från den Islamiska staten där Spanien specifikt omnämns.

Några smakprov:

I ett dokument från den 30 maj, 2016 brännmärks Spanien för att ha inrättat inkvisitionen, 1478. Sedan dess har Spanien ”gjort allt för att tillintetgöra koranen”. Under inkvisitionen torterades muslimer och ”brändes levande”. Spanien är följaktligen en ”brottslig stat” som har ”usurperat muslimernas land”. Jihadister uppmanas att förbereda sig för angrepp mot flygplatser och kollektivtrafik eller också försöka förgifta spanjorernas mat och dricksvatten. ”Vi skall döda envar ’oskyldig’ spansk otrogen som påträffas i ett muslimskt område och /…/ oavsett om vi själva har europeiskt ursprung eller inte, så skall vi dräpa er i era städer i enlighet med vår plan”.

I en akt från januari, 2016 heter det: ”Vi skall återta al-Andalus, om Gud så vill. O, älskade al-Andalus! Du har trott att vi aldrig glömt dig. Men jag svär vid Gud att vi aldrig glömt dig. Ingen muslim kan någonsin glömma Cordoba, Toledo eller Xativa. Vi är många trofasta och fromma muslimer som har svurit att återvända till al-Andalus!” I en video från samma tid predikas: ”Spanien är våra förfäders land och vi skall återta det med Allahs makt!”

Hur hanterar vi något sådant? Socioekonomiska analyser, demografiska utläggningar och polisiärt spaningsarbete i all ära, men vad vi måste förstå är att även vi måste rusta oss med en historisk förståelse av vår egen belägenhet för att kunna bekämpa vår fiende. Även vi måste bli historiskt medvetna och vara redo att ta till den fulla våldspotential som våra samhällen förfogar över, precis som vi framgångsrikt gjort tidigare i våra möten med fientliga makter och civilisationer. Annars är risken att vi kommer till arenan i tron att vi skall möta vår motståndare i ett parti bridge, under det att han anser att det handlar om en boxningsmatch. Inte bra. På riddarhuset i Stockholm står den svenska adelns motto ristat i sten: ”Arte et Marte”, det vill säga ”konst och krig”. Med konst förstås här den kulturella medvetenhet som en historisk förståelse av vår värld ger oss. Det finns skäl för oss alla att ta till oss detta valspråk.

 

Erik van der Heeg

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.