Barns asylskäl ska prövas särskilt

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Det är alltför lätt att bli cynisk i en värld av lögner där ord inte längre har någon uppenbar koppling till verkligheten. När ”papperslösa” används om människor som vistas i Sverige illegalt, när begreppet ”flykting” används så vidlyftigt att det tappat sin koppling till idén om skyddsskäl och när ett ”barn” kan vara en man med skäggstubb. När jag, för någon vecka sedan, besökte de ”ensamkommande barnens” strejk i Stockholm såg jag inte en enda individ som jag intuitivt skulle definiera som ett barn. Unga vuxna, ja, kanske en och annan individ i övre spannet av tonåren – men barn? Nej.

Strejken i Stockholm, först på Mynttorget, sedan på Medborgarplatsen och nu på Norra Bantorget imponerar inte på mig. Jag anser att den som fått avslag på sin ansökan om asyl måste lämna Sverige, vilket jag skrivit om tidigare. Svensk lag måste gälla – och den svenska asylprocessen tillhör de mest rättssäkra i världen. Den som inte har giltiga asylskäl och därför fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige ska lämna landet.

Varje lag, regel och förordning medger dock ett tolkningsutrymme. Där har varje enskild tjänsteman, om det är på Försäkringskassan, Socialförvaltningen eller Migrationsverket ett mycket stort ansvar. De fattar beslut som är av avgörande betydelse för individen. En del regler, lagar, förordningar och begrepp är svårare att tolka än andra. ”Barn” tillhör dock, enligt min mening, inte de mest svårtolkade begreppen. Att vi förväntas bortse från vad vi faktiskt kan se med blotta ögat är absurt. Vi befinner oss i en kollektiv lögn av gigantiska mått – och jag kan bara försöka föreställa mig vad det gör med anställda på migrationsverket att tvingas spela med i en charad där vuxna män kräver att behandlas som barn. Merit Wager skrev igår om just detta – om hur migrationshandläggare tvingas svälja att män, tillsynes i trettioårsåldern, hävdar att de är barn och därför kräver en (kostsam) åldersbedömning som skrivs upp på skattebetalarnas digra nota för flyktingmottagandet.

Begreppet ”särskilt ömmande omständigheter” som återfinns i Utlänningslagen kapitel 5, § 6, tillhör de mer svårtolkade begreppen. Den individ som kan åberopa, eller befinner sig i särskilt ömmande omständigheter, kan undantas från utlänningslagen och beviljas uppehållstillstånd trots att asylskäl inte föreligger. Allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning kan utgöra sådana särskilt ömmande skäl. Särskilt ömmande skäl kan också uppstå genom lång vistelse i Sverige – särskilt när det handlar om barn som hunnit rota sig här.

Igår visade lokalnyheterna i Skåne ett inslag om tre barn – ja, faktiskt riktiga barn, tre syskon, Eddie 5,5 år, Emir 4,5 år och Izeta 3,5 år från Bosnien som efter tre års väntan på besked nu ska utvisas. Syskonen kom till Sverige med sin artonåriga mamma för tre år sedan. Den unga mamman var i så dåligt psykiskt skick att hon inte klarade av att ta hand om barnen. De två bröderna och deras syster placerades i familjehem på den skånska landsbygden, hos svenska familjer. Under de tre år de levt i Sverige har de träffat sin mamma en handfull gånger per år och kan inte längre betraktas stå i någon nära relation till henne. Ingen av dem talar bosniska. Emir och Izeta var så små när de kom hit – Izeta var bara ett halvår – att de sannolikt inte lärt sig tala då. Nu talar alla tre svenska, har svenska familjer, går på svenskt dagis och har svenska kompisar. De är i allt väsentligt svenska – och nu ska de alltså utvisas till ett land som är främmande för dem, med ett språk de inte förstår, tillsammans med en psykiskt skör mamma som de knappt känner.

Om det inte föreligger ”särskilt ömmande omständigheter” i det här fallet så kan jag inte föreställa mig vad som räknas som ”särskilt ömmande omständigheter”. Nej, bosnier har inte asylskäl. Det är inte därför jag menar att barnen måste få stanna. Inte heller det faktum att de utvisas till ett fattigt land och har en mentalt instabil mamma är skäl för uppehållstillstånd. Alltför många barn i världen lever i fattigdom, alltför många barn har föräldrar som, på grund av sjukdom eller missbruk inte kan ta hand om dem på ett tillräckligt bra sätt. Sverige har inte möjlighet att ta hand om alla dessa barn (frågan är om vi i nuläget ens tar hand om barn som bor i Sverige under liknande omständigheter på ett tillfredsställande sätt).

Vi – i meningen det svenska systemet – har skapat de omständigheter som jag menar bör medge de tre syskonen uppehållstillstånd i Sverige. För det måste vi ta ansvar. Genom migrationsverkets senfärdighet har det tagit tre år för barnen att få besked. Tre år är en evighet i ett litet barns liv. Syskonen har levt längre i Sverige än i Bosnien. Det här är den enda värld de känner. Som Jenny Bondesson, fostermamma till Eddie frågar – ”varför har det tagit så lång tid? Beslutet kunde ha fattats på två veckor”. Ja, faktiskt – och då hade det varit möjligt att sända tillbaka de tre syskonen och deras mamma. Då hade bosniska myndigheter fått ta över.

Migrationsverket skriver att ”barns asylskäl ska prövas särskilt – ett barn kan ha andra asylskäl än vad föräldrarna har”. Det tycks ytterst tillämpbart här. Gör om och gör rätt.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.