Fårskocken och bokmässan

Longmire, William Taylor; View of Windermere and Langdale Pikes from Low Wood, with a Flock of Seventeen Herdwick Sheep; National Trust, Townend; http://www.artuk.org/artworks/view-of-windermere-and-langdale-pikes-from-low-wood-with-a-flock-of-seventeen-herdwick-sheep-130614

Jag blev ganska förvånad när jag läste ett upprop, undertecknat av 85 svenska författare och kulturarbetare, som kräver att ”deportationerna” till Afghanistan omedelbart upphör. Jag känner nämligen flera av de författare som satt sitt namn under kravet och vet att de är totalt opolitiska och helt ointresserade av allt utom sig själva och sitt ”skapande”.

De har ingen som helst kunskap om varken läget i Afghanistan eller svensk migrationspolitik. Ändå skriver de under på ett krav som kräver något som, om det skulle bifallas, skulle ge stora konsekvenser för tilltron för migrationsverket och deras beslut och för migrationspolitiken. Varför gör de det?

Svaret finner jag i en diskussionstråd på författare X facebooksida. X är en av de åttiofem som skrivit under. Hon blir angripen av Y som är mycket upprörd över att hon inte tillfrågats. ”Varför är det bara ni som får posera? Nu ser det ju ut som om vi andra inte vill att de ska få stanna”. Låt oss uppehålla oss vid detta märkliga uttalande en stund. Författare Y är alltså uppbragt över att inte hon gavs tillfälle att ”posera”, som hon uttrycker det. För författare Y tycks det vara av yttersta vikt att manifestera rätt åsikter, att så att säga stå på det godas sida. Hon är egentligen helt ointresserad av vad som händer med de strejkande afghanerna.

Det centrala här, och det som gör henne upprörd, är att inte hennes namn finns med bland de rättfärdiga som stolt proklamerar sin humanism i Sveriges största kvällstidning. Så fungerar alltså de intellektuella i vårt land – som en skock ängsliga får som alla springer åt samma håll och är livrädda för att hamna utanför flocken.

Sam Sundbergs sorglustiga text om stämningen i författarkåren – ”Det är som en krigszon” ger mig rysningar av obehag. Sundbergs text handlar om bokmässan, eller, snarare om bojkotten av densamma. Han beskriver ett ängsligt, räddhågset kulturetablissemang som kräver anonymitet för att uttala sig, som avböjer att svara på frågor, som skräckslagna hukar bakom sina skärmar. ”Det är hjärtknipande att se hur nervösa alla dessa välmenande människor blir när Bokmässan förs på tal. De är inte rädda för Nya Tider. De är rädda för varandra”, skriver Sundberg. Det tror jag är en helt korrekt beskrivning av situationen. Dessa människor som ska utgöra den svenska kultureliten beter sig som tonåringar som är livrädda för att säga eller göra något fel: något som gör att de inte längre räknas bland dem som är rätt och därför inte längre blir bjudna på rätt fester, tillställningar och middagar, och, vad värre är, inte erhåller stipendier eller nomineras till prestigefulla priser.

Svenska författare älskar att ta ställning när det inte kostar någonting. Åh! Alla dessa upprop för hotade författare långt borta, appeller för det fria ordet som är hotat i andra länder, manifestationer för tystade författare på avlägsna platser. Att ta ställning för yttrandefriheten i Sverige tycks däremot vara en omöjlighet. Risken finns ju att man hamnar på fel sida av det stängsel som skiljer de svarta fåren från de vita. Är det bra eller dåligt för yttrandefriheten att Nya Tider ska medverka vid Bokmässan? Ska man bojkotta för att visa sitt missnöje – eller är det detsamma som att ”ge vika för mörka krafter”? Kanske ska man istället välja att medverka vid den alternativa bokmässan? Kanske bäst att göra båda delar. Framförallt bör man undvika att uttala sig. Allt kan, som bekant, hållas emot en. Sundberg skriver:

”Vi har med andra ord en situation där en mängd kulturprofiler inte törs uttala sig offentligt om bojkotten, och där initiativtagarna själva inte vill tala med journalister. Det är inte ett helt övertygande försvar för det fria ordet”.

Nej, det är inte mycket bevänt med svenska intellektuellas försvar för yttrandefriheten. När svenska författare förföljs för sina åsikters skull – vi kan kalla det Lex Janouch – är det ingen som manar till kamp. Istället samlar sig alla de vita fåren för att driva det svarta fåret ut ur flocken. Voltaires uppmaning att kämpa för allas rätt att yttra sig – även om denne ger uttryck för åsikter som jag själv inte delar – står inte högt i kurs i den svenska författarflocken.

 

Ann Heberlein

Illustration: William Taylor-Longmire, “Utsikt över Windemere”, 1904.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.