Syrien: Flyktingarna en del av lösningen

Image: Free photo on Pixabay

Den kurdiska diasporan i Sverige och i andra länder uttrycker en besvikelse över hur västvärldens stöd för ett självständigt Kurdistan uteblivit. Samtidigt så kan irakiska kurder visa upp framgångar genom att ha byggt upp en fungerande autonomi för kurder i Irak. Utvecklingen sedan kriget i Irak sätter ljuset på en av de kanske viktigaste mekanismerna i en orolig värld. Repatrieringen och det lokala arbetet.

Den svensk-kurdiske statsvetaren Idris Ahmedi argumenterar för ett fritt Kurdistan på SvD Debatt. Ahmedis resonemang tyder på en genomtänkt linje.

Irakiska Kurdistans självständighet uppfyller de folkrättsliga kriterierna ett folk, ett territorium samt en regering som förmår utöva kontroll över territoriet. För EU och Sverige är dessutom respekt för de mänskliga rättigheterna samt garantier för minoriteters rättigheter viktiga överväganden vid erkännande av nya stater. I sitt tal inför valet inför närmare en halv miljon människor i provinshuvudstaden Hawler (Erbil) sade president Massoud Barzani att siktet är inställt på en förbundsstat. Det skulle innebära att exempelvis det assyriska eller syrianska folket kan bilda en självstyrande region inom den framtida federationen. Västvärlden kan i utbyte mot stöd till Kurdistan till och med ställa strikta krav på garantier för minoriteterna, vilket vore både moraliskt riktigt och samtidigt värna parternas intressen.

Att ett fritt Kurdistan skulle honorera minoritetsrättigheter är en ovanlighet i denna region som präglas av starka etnisk-kulturella nationalistiska identiteter men hela konstruktionen bygger på att Kurdistan tillåts bygga upp ytterligare militär kapacitet. Mellanöstern lider inte brist på vapen idag, inte heller lider Mellanöstern brist på nationella frihetsrörelser eller liknande. Ett fritt och erkänt Kurdistan i Irak skulle kanske skapa visst lugn i de irakiska delarna men skulle ofrånkomligen sprida instabilitet till andra länder som vacklar.

Att vidareutveckla autonomin och på sikt inlemma de kurdiska delarna i Iran, Syrien och Turkiet är en förutsättning för Ahmedis vision. Något som den regionala stormakten Turkiet explicit motsätter sig.

Men. Ahmadis resonemang håller ihop baserat på att det är kurderna själva på plats som utvecklat detta ur det vakuum som uppstod när Saddam Hussein störtades från makten. En utveckling av autonomi och som i kurdernas fall, fungerande demokratiska institutioner kan aldrig ske ur en diaspora eller i ett flyktingläger. Fram till kriget i Irak var kurderna en destabiliserande kraft i de flesta länder – väl fria i relativ bemärkelse kunde de utvecklas där de var.

På samma sätt som Saharawis i Västsahara har utvecklat demokratiska institutioner i Västsahara, utan Polisario som sitter fast i flyktingläger i Tindouf, Algeriet. Tvärtom har de senare radikaliserats och utgör idag i viss mån en partner till Boko Haram och AQiM i Nordafrika. Huvuddelen av de Saharawis som lever på plats i Västsahara är nöjda med lösningen om autonomi och har explicit motsatt sig att lämna över det dessa byggt upp till Polisario. De vill inte lämna över det de byggt upp till en rörelse som präglas av korruption och terror. Den värsta radikaliseringen sker inte i ett ockuperat eller administrerat land, den sker i diasporan eller i flyktinglägren. Något jag blev påmind om när jag var i Sahel, sub-sahara, i förra veckan. Vilket land det rörde sig om kommer jag återkomma till men det var ett krigshärjat land affekterat av självständighetsrörelser och kanske främst Boko Harams härjningar. Ett Boko Haram som svurit trohetsed till IS.

Detta land har kommit till en punkt där det endast är skräcken för vad som skulle ske om de föll isär i nationalistiska enklaver eller hamna under Boko Harams järnhäl. De inser att det måste till en politisk lösning och att den endast kan tas fram på plats i en process där även flyktingarna blir delaktiga. Flyktingar, eller diasporor, som annars radikaliseras i olika riktningar. Med en romantisk bild av sitt ursprungsland är det inte ovanligt att de utvecklar ett hat både mot sitt nya värdland och mot regimen i sitt ursprungsland. Även bland, i Sverige, inrikes födda. Säpos rapport om cirka 5000 jihadistiska “insurgents” och mer än 300 som anslutit sig till IS borde tjäna som tankeställare om denna form av radikalisering. Min egen erfarenhet, efter att arbetat med säkerheten i det irakiska valet som genomfördes i Tensta för diasporan i Sverige 2005, var då att det var lättare att rekrytera en jihadist eller självmordsbombare på Järvafältet än i Bagdad.

Ett hat i en diaspora kan i många avseenden vara farligare än i området där ursprungskonflikten uppstod.

När nu stora delar av Syrien är säkrat så är återuppbyggnaden viktigare än någonsin. Vi kan ha vilka synpunkter som helst på regimen al-Assad men han har visat sig påverkas endast marginellt av syrier i diasporan. Och han är i behov av ett folk som kan återuppbygga sitt land. Det borde ligga i samtligas intresse att kanske framför allt säkra de syrisk-ortodoxa kristnas repatriering. De kristna i Mellanöstern har en unik roll och förmåga. De är från början en minoritetskultur, precis som al-Assad själv, och är de enda som klarar av att leva sida vid sida med alawiter, shia-muslimer, sunni-muslimer, druser och judar. De övriga har mer eller mindre stora problem med just detta. De kristna utgör både stötdämpare och det kitt som håller ihop Mellanöstern.  Kan det samlade väst och Ryssland borga för en säker repatriering, nu när Syrien sakta börjar återstabiliseras, kan de vara med och finna de politiska lösningar som krävs för att hålla ihop Syrien som en enad stat.

De politisk hållbara lösningarna finns endast på plats, de återfinns inte i diasporan, i flyktinglägren eller i Moskva, Washington eller Bryssel. Det visar erfarenheterna i irakiska Kurdistan. Erfarenheter som pekar på att den enda vägen till eventuell självständighet och stabilitet går via en lång tid av autonomi. En autonomi som inte destabiliserar ytterligare. Kurdistan är långt ifrån sitt slutmål då ett fritt sådant skulle destabilisera tre länder till. Men över tid kan kanske kurdernas frihetssträvan bära frukt ändå. Om de fortsätter sin fredliga väg över autonomi på plats i Kurdistan. Inte i Södertälje eller Skärholmen.

Allt erfarenheter som vi bör återanvända i Syrien och i andra länder.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.