Granskning: Liberalernas kulturpolitik

Liberalernas partisymbol.

Liberalernas kulturpolitiska program är tilltalande. På Liberalerna.se slås fast att ”tankens och ordens frihet är grunden i liberalernas kulturpolitik”. De betonar vikten av bildning, läskunnighet och tillgång till kultur för alla i hela landet. ”Vår uppgift”, skriver de, ”är inte att styra kulturen, utan att förbättra förutsättningarna för det konstnärliga skapandet och den enskildes bildning”.

De försvarar kulturens frihet och rätt att vara provokativ, och undviker att falla i fällan att betrakta kulturen som medel till ett mål. I sitt kulturpolitiska program föreslår de också en rad åtgärder för att uppnå sina mål – bildning, läskunnighet och tillgänglighet. De värnar skolbiblioteken, vill att alla barn i den svenska skolan ska få läsa både svenska och internationella klassiker och föreslår också fri entré på statliga muséer.

Bildning, betoning på yttrandefrihet och kvalitetslitteratur, försvaret av konstens rätt att provocera liksom ambitionen att göra kultur tillgänglig för alla är helt i linje med en liberal hållning. Det uttalade målet att ”öka jämställdheten i svensk filmindustri” är mer tveksamt. Jag är inte på något sätt motståndare till en ökad jämställdhet, varken i filmindustrin eller annorstädes – men den typ av styrning som Liberalerna föreslår för att uppnå det målet känns helt enkelt inte särskilt liberalt. De vill nämligen styra filmindustrin genom att påverka fördelningen av stöd till män respektive kvinnor. Med andra ord förordar de precis den typ av styrning som de inledningsvis tar avstånd från.

I ett debattinlägg på Dagens Samhälle, signerat Rasmus Jonlund, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén, Bengt Eliasson och Christer Nylander, samtliga L, tar skribenterna avstånd från politisk styrning: ”Vi vill frihet – de vill politisk styrning och censur”. ”De” är naturligtvis SD. Den minnesgode som läst mina tidigare texter om partiernas kulturpolitik skulle nog dra slutsatsen att Miljöpartiet är mer sugna på att styra kulturen än SD. MP:s kulturpolitiska program är späckat av idéer som handlar om vad som är ”rätt” kultur och vilken kultur som, genom diverse ekonomiska bidrag, ska premieras. Liberalerna borde ta sig en ordentlig titt på MP:s kulturpolitik. Här finns nämligen det verkliga hotet mot en fri och oberoende kultur – och Liberalernas verkliga motpol.

Rasmus Jonlund och hans medskribenter menar att ”fri kultur är ett av de främsta bevisen, men också garanten, för ett fritt samhälle”. Det är en övertygelse som jag delar med dem. Just därför ska politiker avhålla sig från att styra kulturutövare och deras produktion.

 

Ann Heberlein 

 

Detta är den femte artikeln i Ledarsidornas serie om svensk kulturpolitik. Tidigare publicerade artiklar är en inledande reflektion kring kulturpolitikens betydelse, en presentation av Sverigedemokraternas kulturpolitikMiljöpartiets kulturpolitik samt Socialdemokraternas kulturpolitik.

Även DN Kultur har, sedan Ledarsidorna.se inlett en granskning, uppmärksammat hur lite uppmärksamhet som de politiska partierna ägnat kulturområdet.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.