Nacka kommun: alla goda gåvors givare

Avslöjandet att Nacka kommun köpt tre bostadsrätter i Saltsjöbaden åt en flyktingfamilj från Syrien bestående av en man med tre fruar och sexton barn för totalt 14 miljoner har väckt upprörda känslor. Mats Gerdau (M), kommunstyrelsens ordförande i Nacka, har fått motta hård kritik för kommunens agerande.

Det finns onekligen mycket att vara både upprörd och kritisk mot här – att kommunen använder skattemedel för att köpa bostadsrätter, att de ser genom fingrarna med månggifte, att de i princip skänker bort bostäder värda många miljoner medan andra (det vill säga den förkrossande majoriteten av alla svenska medborgare) får spara länge och arbeta hårt för att kunna förvärva en bostad i den prisklassen – om ens någonsin. Hur många barnfamiljer i Sverige äger en bostad som är värd 14 miljoner? Å andra sidan är det inte så många familjer som har sexton barn heller: antagligen av samma anledning som att de inte äger boenden i fjortonmiljonersklassen. De har helt enkelt inte råd, varken med så höga boendekostnader eller med sexton barn. Bara tanken på vad det kostar att föda sexton barn i månaden ger mig svindel.

Kanske ska vi ändå inte vara så hårda mot Mats Gerdau. Han har agerat i en situation som han inte har bett om, och försökt lösa något som är i princip olösligt – nämligen att på kort tid skaffa fram bostäder i en kommun där det råder bostadsbrist.

Anvisningslagen som klubbades igenom 2016 ger inte kommunerna något val. Varje kommun tilldelas sin beskärda del av flyktingar, oavsett om det finns bostäder, plats på daghem och skolor, möjlighet till arbete eller utbildning, eller inte. Nacka kommun är inte ensam om att ha köpt bostadsrätter och villor för att lösa en tillsynes olöslig situation.

Över femtio av landets kommuner har sett sig tvungna att använda skattemedel för att köpa bostäder åt de flyktingar som staten tilldelat dem. Andra kommuner har byggt modulhus eller hyr in de nya kommuninvånarna på hotell eller vandrarhem. Inte så ekonomiskt det heller.

Det finns dock exempel på kommuner som satt en ära i att försöka hantera kommuninvånarnas pengar på ett mera ansvarsfullt sätt. Staffanstorps kommun har valt att bara ta emot flyktingar när det faktiskt finns en hyresbostad att erbjuda. De har inte köpt några bostadsrätter för att inhysa flyktingar. Inte heller har de byggt några modulhus. De har uteslutande letat i det befintliga bostadsbeståndet. Detta, i mitt tycke föredömligt ansvarsfulla agerande, har dock också väckt negativa reaktioner. Sydsvenskan uppmärksammar Staffanstorp i en artikel med rubriken ”Staffanstorp sämst i Skåne på att ta emot nyanlända.

Kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), försvarar kommunens agerande:

”Jag förstår andra kommuner som tvingas smälla upp modulbostäder för att liksom blidka staten. Men vad händer med integrationen? Skulle vi ha smällt upp modulbostäder där man så att säga bara bor med sina landsmän och har svårt att ta sig in i samhället?”

Sonessons fråga är rimlig – hur väl kommer integrationen att fungera i de samhällen som tvingats ta emot fler flyktingar än de kan hantera? På journalistens frågor om inte Staffanstorp bör vara med att ta ansvar för flyktingarna svarar Sonesson följande: ”Jag har ett uppdrag från Staffanstorps medborgare, och det inkluderar faktiskt uppdraget att sköta ekonomin”. Det uppriktiga och glasklara svaret fyller mig med häpnad – det är ytterst sällan en politiker uttalar sig så tydligt om något som borde vara självklart: Politikens uppgift är att tjäna de människor som valt dem, att värna deras intressen.

Den kris vi ser i våra kommuner, i form av en skriande bostadsbrist, är bara början. Förklaringen till att vi befinner oss i en mycket svår situation är enkel. Vi har blivit väldigt många fler på väldigt kort tid. Sverige har haft en rekordstor befolkningsökning, och nu är tio miljoner folkbokförda i landet. Under 2016 ökade, enligt SCB, antalet folkbokförda i landet med 144 136 personer i absoluta tal eller 1,46 procent. Det är den största procentuella ökningen av befolkningen sedan 1861. Till det kommer alla de som ännu inte fått varken TUT eller PUT. De syns inte i folkbokföringen men de har samma behov som alla andra av bostäder, utbildning, vård och omsorg. De belastar socialtjänsten, BUP, sjukvården, polisen och så vidare. Våra system är inte dimensionerade för så många människor. Vi ser nu effekterna av befolkningsökningen på en rad områden – och dessa effekter kommer att öka.

Finns det något vi kan göra för att dämpa effekterna av en ökning på 1,46 procent av befolkningen inom loppet av ett år?

Handläggningsprocessen av asylärenden måste gå fortare – och i de fall den asylsökande får avslag måste personen i fråga lämna landet. Utvisningar måste verkställas. Vi måste också fundera över den anhöriginvandring som kan förväntas i kölvattnet av flyktingströmmen 2015. Ett förslag är att ställa krav på att den som tar hit anhöriga kan försörja dem.

Vidare måste migrationen hit inskränkas rejält. Vi måste skaffa andrum så att vi klarar av att ge dem som redan är här rimliga och anständiga villkor, samt möjlighet att stå på egna ben. Det måste vara målet – att varje vuxen, frisk person faktiskt kan försörja sig själv och tar fullt ansvar för sitt eget liv. I det ingår att skaffa någonstans att bo.

 

Ann Heberlein 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.