När slutade vi vara vuxna, egentligen?

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 30 Sep 2017 2017-09-30
E-post 0

Varför kan ingenting diskuteras på allvar i Sverige? Varför reduceras allvarliga och svåra frågor så ofta till jippon och tomma manifestationer? I torsdags var det internationella aborträttighetsdagen. Twitter fylldes därför av bilder på politiker och andra som ställt sig på skrivbord, köksbord – ja, det bord som fanns tillhands helt enkelt – för att försvara aborträtten. Allvarligt – på vilket sätt påverkar en Anna Ekström eller Alexandra Pascalidou uppflugen på ett bord, abortdebatten i Polen och Ungern?

Den enda effekt de här kampanjerna får på mig är att jag tappar respekten för människor. Varför kan vi inte försöka bete oss som vuxna?

Jag kan inte minnas att mina föräldrar lekte när jag växte upp. De arbetade, städade, lagade mat, tog hand om trädgården, allt sånt där som vuxna gör. De gjorde saker som de tyckte var roliga också, såklart, sånt som fyllde deras tillvaro med glädje. Pappa spelade gitarr och gick på fotboll. Han spelade på travet och i perioder sprang han. Mamma vävde, målade i akvarell, gick på keramikkurser. Hon läste böcker och umgicks med väninnor. Tillsammans tog mamma och pappa långa promenader, ofta i skogen, såg på tv, lyssnade på musik. De betedde sig helt enkelt som vuxna.

Jag behövde aldrig se dem posta fåniga bilder på sociala medier, ta på sig rosa fittmössor, göra handhjärtan eller hoppa upp på bordet för att protestera mot ett eller annat. De pratade aldrig offentligt om sitt sexliv (thank God!) och kände inget behov av att tala ut om sina konflikter inför andra. Inte heller ägnade de sig åt meningslösa tester på facebook – vilken biblisk person är jag? Vilket land ser jag ut att komma från? De skulle aldrig drömma om att mobba människor offentligt, dra grova skämt om folks utseenden eller avfärda människor, helt utan fog, som ”fascister”, ”batikhäxor” eller ”idioter”, allt det där vuxna människor ogenerat ägnar sig åt på twitter och facebook nuförtiden.

Det är jag tacksam över. Kanske tillhör jag den sista generationen som växte upp med vuxna föräldrar. Det gav en viss trygghet att den gränsen fanns, mellan vuxna och barn, mellan ett vuxet och ett barnsligt beteende. Jag är inte helt säker på att jag själv alltid lyckats vara så vuxen som jag (och mina barn) skulle önska. Att vara vuxen står inte särskilt högt i kurs längre, och nog har jag ryckts med i något barnsligt upptåg någon gång. Det är ju så mycket enklare att bete sig som ett barn än som en vuxen.

Det är mycket enklare att göra ett handhjärta för att bekämpa terrorism än att på allvar försöka sätta sig in i och förstår varför människor ansluter sig till terrororganisationer. Det är mycket trevligare att uttala floskler av typen ”öppna era hjärtan” än att fundera över hur vårt land rent praktiskt och ekonomiskt ska klara av en stor befolkningsökning. Det är superenkelt att ställa sig på ett bord för att försvara aborträtten. Det är betydligt svårare att faktiskt, på allvar, sätta sig in i den komplexa etiska fråga som abort faktiskt är.

Exemplen på infantiliseringen är långt fler än de jag nämner ovan och finns i alla kontexter – i yrkeslivet, i media, i politiken. Konsekvenserna är förödande. Hur ska vi kunna föra seriösa samtal om viktiga frågor när egenskapen ”seriös” har tramsats bort? Hur ska vi kunna lösa problem om vi hemfaller åt magiskt tänkande istället för att bedriva realpolitik? Vem ska vi lita på när våra makthavare tycks tro att de kan lura oss med tomma gester, floskler och till intet förpliktande manifestationer och upprop? En namnunderskrift mot våld, hedersförtryck eller våldtäkt har inte räddat en enda människa från våld, hedersförtryck eller våldtäkt. En manifestation på twitter, ett kedjebrev på facebook, ett virtuellt ljus på nätet har inte en enda gång i världshistorien lett till förändring. Trots alla ”prayforParis”, ”prayforManchester” och ”prayforStockholm” fortsätter terrordåden att plåga Europa.

Barn tror att de kan kontrollera världen och påverka händelsernas förlopp genom att undvika att gå på a-brunnar, ha på sig turtröjan eller hålla andan under vattnet i hundra sekunder. Vuxna vet att den som verkligen vill bidra och påverka inte kan förlita sig på vidskeplighet och magi.

 

Ann Heberlein

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se