Nu är tiden för potatiskur, förnuft och ansvarstagande

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Pengarna bränner i regeringens fickor. På ett ytligt plan tuffar Sveriges ekonomi på som tåget – och eftersom valet 2018 närmar sig med stormsteg är valfläsket och löftenas tid inne. Enligt Expressen  finns en planerad höjning av barnbidraget om 200 kronor i månaden med i regeringens kommande budget. LO:s ledning, med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen, argumenterade för att höja barnbidraget i en text på DN Debatt. Utgångspunkten för Thorwaldssons & Co:s resonemang är SCB:s junirapport som visar att inkomstklyftorna växer i Sverige. Jag delar den oron – ett flertal studier, bland andra Wilkinson & Picketts Jämlikhetsanden, visar att orättvisor och ekonomiska klyftor mellan människor i ett samhälle ger destruktiva konsekvenser för alla. Ett samhälle med stora orättvisor är också ett samhälle med hög kriminalitet, stor psykisk ohälsa, ökat missbruk och höga självmordstal. Ett jämlikt samhälle är stabilare och tryggare.

Alla tjänar alltså på större jämlikhet. Att höja bidrag är dock inte vägen till större jämlikhet. Det är direkt oansvarigt att hantera landets finanser på det viset. Vi befinner oss i ett läge där vi, på grund av en förväntad befolkningsökning på en miljon invånare på tio år, står inför ökade utgifter. Det allt överskuggande problemet är att alltför många människor står utanför arbetsmarknaden. Färre människor förväntas alltså försörja allt fler. Enligt prognoser från 2015 – regeringens vårbudget – förväntas ungefär en miljon vuxna mellan 20 och 64 vara försörjda av bidrag 2020. Det innebär att var sjätte vuxen icke-pensionär försörjs av de cirka fem miljoner som förvärvsarbetar och betalar skatt på sin inkomst. Det är naturligtvis en ohållbar – och djupt orättvis – situation. Hur länge kan man räkna med att de hårt beskattade svenska löntagarna lydigt går med på att försörja en växande skara människor i arbetsför ålder?

I den mån det finns pengar att satsa på reformer bör reformer som leder till minskad arbetslöshet eller insatser som kommer alla medborgare till gagn prioriteras. Vårt järnvägsnät är i skriande behov av upprustning – en satsning här vore förnuftigare än att höja barnbidragen av två skäl. För det första kommer en upprustning av järnvägsnätet alla medborgare till del och för det andra innebär en sådan satsning en engångskostnad. Att höja barnbidraget innebär ett ekonomiskt åtagande för all framtid. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är politiskt möjligt att, om låt säga 40 år när befolkningen förväntas vara 13 miljoner, sänka barnbidraget.

2016 fanns det, enligt försäkringskassans rapport ”Socialförsäkringen i siffror 2017”, 957.000 flickor och 1.015.000 pojkar mellan 0-16 år, alltså den grupp som erhåller barnbidrag. Det innebär att barnbidraget kostar staten drygt 30 miljarder årligen. En höjning med 200 kronor på barn och månad innebär en ökad kostnad på 4,8 miljarder per år – and counting. Sveriges befolkning förväntas, som konstaterats ovan, öka – och därmed också kostnaden för barnbidrag. Att dra på sig ökade utgifter i ett läge där vi kan förvänta oss att färre ska försörja fler framöver är vansinnigt. Det är en djup orättvisa i att den grupp som anstränger sig, arbetar och kämpar förväntas försörja en växande grupp vuxna som faktiskt borde kunna både försörja sig själva och bidra till samhällets bästa.

Klyftorna och orättvisorna måste minskas. Fler och högre bidrag är dock inte rätt väg att gå. Människor ska aktiveras, förmås att delta och ta ansvar för sina egna liv. Högre bidrag sänder helt fel signaler, både till dem som är passiva mottagare och till dem som genom sitt arbete förväntas finansiera kalaset. Nu är inte tiden för valfläsk. Nu är tiden för potatiskur, förnuft och ansvarstagande.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.