Och nu blev det dålig stämning…

Jag tror att det var på höstterminen i första ring på gymnasiet. Vi var överhopade med läxor och hel klassen var irriterad över att läraren i historia – låt oss kalla honom Bengt – envisades med att ge oss enorma uppgifter som skulle redovisas första lektionen på måndag morgon. ”Det är inte tillåtet”, påstod en av mina klasskamrater. ”Nej, man får faktiskt inte ge läxor över helgen”, sade en annan.

Det ringde in och vi gick in i klassrummet för en historielektion. När några minuter återstod av lektionen meddelade Bengt oss läxan till måndag – massor av sidor att läsa och frågor att besvara. En kollektiv suck gick genom klassrummet.

Styrkt av den upprörda diskussion vi haft i korridoren innan lektionen räckte jag upp handen och begärde ordet. Läraren nickade nådigt och jag framförde mitt ärende: att vi i klassen motsatte oss läxor över helgen, och att vi hade stöd i skollagen för detta (vilket jag var lite osäker på, men det lät bra och gav tyngd åt mitt krav). Det blev knäpptyst i klassrummet. Det var som om alla höll andan. ”Jasså”, sade Bengt med en iskall blick, vände sig mot tavlan och skrev där vilka sidor vi skulle läsa till på måndag.

Jag kände mig förintad – och förrådd. Varför sade de andra ingenting? Det ringde ut och alla lämnade klassrummet. Väl i det fria, ur syn och hörhåll från historieläraren, berömde de andra mig för mitt mod. Så bra att jag sade ifrån. Jag invände att det spelade ju ingen roll eftersom ingen, inte en enda gav mig stöd. Ingenting hade förändrats, mer än att jag framstod som lat och bråkig.

Jag har tänkt på den incidenten många gånger de senaste åren. Varje gång jag publicerat en text, här eller annorstädes, får jag mail och privata meddelanden från läsare som vill berömma min text, men, som av olika skäl inte kan eller vågar trycka på gillaknappen så att andra ser.

Ibland kommer vänliga människor fram till mig på stan och säger att ”du ska veta att vi är många som i tysthet håller med dig”. Det är ju naturligtvis uppmuntrande, men det hade faktiskt varit bättre om alla deltog i samtalet och delgav andra sina erfarenheter och sina åsikter.

Påfallande många som berättar om sin rädsla för att öppet kritisera den nuvarande politiken är anställda inom offentlig sektor eller på statliga verk. Man berättar om absurda missförhållanden på sin arbetsplats, skolor, vårdinrättningar, sjukhus, HVB-hem – men ber mig att inte föra informationen vidare.

Jag kan förstå oron och rädslan för att säga något som kan antas bryta mot en eller annan värdegrund – jag har fått höra åtskilliga häpnadsväckande historier om människor som blivit av med sitt arbeta, förlorat vänner, ja till och med släkt för att de uttryckt åsikter eller levererat fakta som är obekväma. Något liknande pågår i USA: NY Times beskriver i artikeln ”Political Divide Splits Relationships – and Thanksgiving, Too” hur besvikna, bestörta och upprörda demokrater bryter med släkt och vänner som befinner sig på ”fel sida”. Dennis Prager funderar i Townhall på fenomenet – varför är demokraterna så snarstuckna? Varför tar de allt så personligt? Hur kan en son offra sina föräldrar, en dotter bryta med sin familj med hänvisning till politisk oenighet? Han listar några tänkbara förklaringar i den lätt ironiska texten ”10 reasons Left-Winger cut Trump Voters From Their Lives”. Demokraterna, menar Prager, är inte mottagliga för rationella argument: allt handlar om känslor och det känns enormt mycket. De aspirerar på att rädda världen och betraktar alla som inte delar deras problemformulering som ”onda”.

I USA är det Hillaryanhängarna som tar avstånd från Trumpväljarna. Prager menar att högermänniskor ser på sina politiska motståndare på ett annat sätt än vänstern – medan vänstern betraktar högern som ”ond”, anser högern att vänstermänniskor helt enkelt har fel eller saknar kunskap. Det är en analys som har bäring i vårt politiska klimat också.

Alltför många människor berättar för mig om hur de uteslutits ur sammanhang, hur människor tagit avstånd, vad de förlorat på att var öppet kritiska mot den migrations och integrationspolitik som förs i Sverige. Att befinna sig en smula till höger om mitten i frågor som rör migration och integration är, av allt att döma, förenat med stor fara för att hamna i social död, ja, faktiskt till och med förlora sitt arbete.

Sverige har helt enkelt fått sin egen Dreyfusaffär – något som splittrar familjer och orsakar gräl på annars civiliserade tillställningar.

Jag förstår alltså rädslan för att öppet kritisera missförhållanden på sin arbetsplats eller i samhället – tro mig, jag har själv förlorat både vänner, arbetstillfällen och mitt goda rykte för att jag varit tydlig med mitt missnöje och mina farhågor. Jag är missnöjd med och orolig över mycket i Sverige – men just det här gör mig faktiskt allra mest orolig: Tystnaden, rädslan, åsiktsförtrycket, repressalierna. De flesta av oss är vuxna nu. Vi går inte längre på gymnasiet. Det är av största vikt att alla vi som inte tillhör några av de extrema grupperna talar nu, deltar i samhällsanalysen, påverkar problemformuleringarna och kanske också bidrar med lösningar.

 

Ann Heberlein

Illustration: Charles Dana Gibson, “Meningsskiljaktighet”, 1901.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.