Övergrepp på HVB-hem tystas fortfarande ner

Den fjärde september skriver DN på nyhetsplats om en socialsekreterare i Åstorp som sänt nakenbilder av sig själv till ett ensamkommande flyktingbarn. Göteborgsposten rapporterar den åttonde september att en kvinna har stängts av från sin tjänst på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn i Skövde eftersom hon misstänks ha haft sex med flera av flyktingpojkarna. Tranås tidning rapporterade tidigare i år om att en anställd haft sex med en ung kille på ett HVB-hem. Enligt SvT utreder polisen i Kramfors en 30-årig kvinnlig anställd som misstänkt för sexuella övergrepp på flera ensamkommande pojkar. I början av juni cirkulerade en film där en HVB-anställd i Åmål gav en ung man en lap dance. Enligt Aftonbladet uppges den anställda haft sex med flera unga ensamkommande. Till detta kan läggas Johanna Möller, nu dömd för mord, som vid flera tillfällen, haft sex med unga män som var placerade på det HVB-hem hon drev.

De börjar bli ganska många nu, de sexuella övergreppen som inte finns. Jag har uppmärksammat problemet med kvinnliga HVB-anställda som utnyttjar unga män sexuellt i ett par texter på Ledarsidorna.se. Det har väckt starka reaktioner, av hat, avståndstagande och vrede – mot mig. Ett klassiskt exempel på en ”skjut-budbäraren-logik”. Istället för att se problemen och försöka åtgärda dem väljer man den enkla vägen – att tysta dem som berättar. Vi borde lära oss av historien. Den visar med all önskvärd tydlighet att det aldrig är en god strategi att tysta ner kritik, att vända bort blicken från det fula, att låtsas som om allt är bra när det finns tydliga tecken på maktmissbruk, övergrepp och utnyttjande.

Historien berättar också att fenomenet med vuxna i maktpositioner som utnyttjar de barn och unga de har till uppgift att värna och vårda inte är okänt. Tvärtom. De sexuella övergrepp som pågick i katolska kyrkan i decennier är numera både väl kända och väl dokumenterade. Ingen vet exakt hur många barn, oftast pojkar, som blev våldtagna och sexuellt utnyttjade på katolska barnhem och i katolska skolor – men vi talar om många tusentals barn. Den statliga Vanvårdsutredningen från 2011 berättar om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på barnhem och i fosterfamiljer, från 1920-talet och fram till 1980-talet. 90 procent av de tidigare barnhemsbarnen och fosterbarnen som intervjuas i Vanvårdsutredningen uppger att de varit utsatta för någon form av övergrepp.

Hur kunde övergreppen på svenska barnhem och i katolska kyrkan pågå i decennier utan att någon reagerade, ingrep, protesterade? Varför lyssnade ingen på de barn som försökte berätta? Någon måste väl ändå ha sett vad som pågick – andra anställda på barnhemmen och skolorna? Släktingar till de omhändertagna barnen? Grannar till fosterfamiljer? Församlingsmedlemmar? Svaret stavas ”tystnadens kultur”. När katolska teologer försöker förstå hur de omfattande övergreppen utförda av katolska präster kunde fortgå använder man sig av just detta begrepp: Tystnadens kultur.

De som faktisk såg vågade inte anmäla, protestera, vittna – sannolikt av rädsla för att inte bli trodda och för repressalier.

Ingen skulle tro på att de goda och fromma prästerna skulle göra något sådant. De betraktades som oförvitliga och bortom alla misstankar. Bland en hel del människor åtnjuter de kvinnor som arbetar på HVB-hem och engagerar sig i ensamkommande flyktingbarn samma helgonstatus. Det är sannolikt en förklaring till de aggressiva reaktioner jag fick då jag visade på något helt annat än helgonlikt beteende hos några av dessa beundrade kvinnor.

Låt oss inte upprepa misstaget att uppmuntra och odla tystnadens kultur. Den gagnar ingen. I tystnaden bereds utrymme för maktmissbruk och övergrepp – och det är de utan makt, de som är svaga som får betala priset för vår feghet, rädsla och tystnad. Miljöer med en tydlig obalans i makt – mellan vuxen och barn, vårdare och patient – erbjuder tyvärr möjlighet för maktmissbruk. De allra flesta präster, fosterhemsföräldrar och HVB-anställda sköter sina uppdrag och uppgifter till punkt och pricka, har en god moralisk kompass och iakttar noga de gränser som måste finnas mellan den som vårdar och den som blir vårdad. Tyvärr finns det exempel på motsatsen, på präster, fosterhemsföräldrar och HVB-anställda som har tappat sin moraliska kompass och som utnyttjar sin makt till att skada de maktlösa. Det får inte tystas ned.

 

Ann Heberlein

Illustration: Guido Reni, “Josef och Potifars hustru, 1630

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.