Recension: Artur Szulc, Polens historia

Av alla Sveriges grannar är kanske Polen det land om vilket den genomsnittlige svensken äger minst kunskap. I så mån är Artur Szulc nya bok, Polens historia (Lund: Historiska media, 2017), ett ytterst välkommet bidrag för att råda bot på detta lite tråkiga bildningsunderskott.

Szulc är filosofie magister i historia och gymnasielärare i botten, men arbetar nu för Försvarsmakten. Han är en flitig skribent med ett flertal böcker om nyare polsk historia bakom sig, där fokus framför allt har legat på andra världskriget och kalla kriget.

I sin nya bok tar dock Szulc ett vidare grepp och har här levererat ett ytterst behändigt och – som det heter – flyhänt skrivet verk, som på ett eminent sätt sammanfattar vårt södra grannlands historia, från det att västslaviska stammar vandrar in och bosätter på slättlandet mellan floderna Weichel och Oder, under 700-talet, fram till dagens Polen, under president Andrzej Duda och premiärminister Beata Szydlo och hennes PiS-parti.

Som kanske enda invändning mot denna bok skulle man kunna hävda att historien fram till 1918, och utropandet av den första polska republiken, är lite väl schematiskt tecknad – vilket även författaren själv medger i sitt förord. Här tecknas den historiska utvecklingen med bred pensel, och nedslag görs framför allt vid de händelser som f spelat stor roll i utvecklingen av det moderna Polen. Att Szulc är en återkommande medarbetare i tidskriften Militär Historia blir tydligt vid ett par mycket intressanta och välskrivna djupdykningar kring ett par av den polska historiens viktiga land mark battles, såsom slaget vid Tannenberg, 1410. Då besegrar den polske kungen Wladislaw II Jagello, tillsammans med storhertigen Witold av Litauen den Tyska orden och lägger grunden för det jättelika Polsk-litauiska samväldet, som skulle spela en så stor roll i den europeiska historien, fram till dess att riket successivt utplånades under en serie delningar företagna dess mäktigare grannar under husen Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Ett liknande nedslag görs också vid slaget vid Wien, 1683, då de polska trupperna under kung Jan Sobiecki knäcker det ottomanska kalifatets expansion in över Europa, med hjälp av sina ”bevingade husarer”, genom att häva belägringen av Wien.

I denna första del beskrivs också de omfattande relationerna till Sverige i krig och fred, där vi under en tid dessutom delar kungahus, i så måtto som båda ländernas härskare tillhör den inte helt obekanta upplandssläkten Vasa, samt den roll som den katolska kyrkan spelat i formandet av en polsk nationalidentitet – och inte minst i bibehållandet av denna identitet då Polen behärskades av främmande makter. Katolska kyrkan i Polen kommer även att spela en stor roll för den polska sammanhållningen under krig och ockupation även under 1900-talet.

En särskild roll intar kyrkan i det passiva motståndet mot vänsterdiktaturen under efterkrigstiden, symboliserad av den polske påven Karol Woytola under sitt ämbetsnamn Johannes Paulus II. Den polska nationalsångens inledningsord lyder ”Än är Polen ej förlorat!” och efter läsningen av Szulcs bok är åtminstone jag böjd att tillägga: ”Nej, Polen är förvisso inte förlorat, så länge polackerna går i mässan på söndagarna”.

Det är den grundmurade nationella katolska och västorienterade religiositet som formas under den Tsarryska ockupationen av ”Kongresspolen”, under 17- och 1800-talen som sedan under 1980-talet sätter den boll i rullning som slutändan kommer att leda till kommunismens fall och det Sovjetryska imperiets undergång. En del frön faller sannerligen inte på hälleberget.

Tonvikten i framställningen ligger vid de sista hundra åren i polsk historia. Här kan vi följa den dramatiska utvecklingen från republikens skapande, som en mer mindre mångetnisk stat, strax efter det första världskriget. I det Polen som existerade mellan 1918 och 1939 utgjorde de etniska polackerna cirka två tredjedelar av befolkningen. Resten utgjordes av en stor andel tyskar, framför allt i de västra större städerna, samt vitryssar, ukrainare och litauer i de östra delarna. Man får heller inte glömma att Polen vid denna tid var det land i Europa som härbärgerade flest judar av alla. Var tionde polsk medborgare tillhörde det judiska folket vid denna tid. Här berörs även det korta, men synnerligen avgörande krig, som utspelades mellan Polen och Sovjetryssland strax efter den polska statens bildande, där polackerna avgick med segern under ledning av sin store landsfader, och sedermera auktoritäre styresman, general Pilsudski. (Jag har personligen alltid undrat om Lech Walesas imponerande mustasch i sin karakteristiska ”sarmatiska” stil handlade om att arbetarledaren ville efterlikna något slags polsk adelsman från 1600-talet eller om det handlade om självaste general Pilsudski. Kanske handlar det om båda delarna.) På ett ingående sätt skildras den polska statens vådliga navigation under mellankrigstiden, där inrikes spänningar, det växande hotet från Nazityskland, 30-talets globala ekonomiska kris, som inte på något sätt gick Polen förbi, etc. får stort utrymme; men samtidigt görs också nedslag i det ytterst vitala polska kultur- och samhällsliv som samtidigt florerade på alla sätt.

Bokens lejonpart ägnas åt krig och kommunistisk efterkrigstid. Här erinras läsaren om det förbittrade motstånd Polen trots allt lyckades prestera gentemot den tyska övermakten, liksom tillvaron i riket under krig och ockupation. Här skildras också den ryska ”befrielsen” av nationen, vars konsekvenser endast ledde till en ny ockupation, om inte de jure, så åtminstone de facto. Polacker som jag träffade när jag besökte landet i början av 90-talet sade ofta att för oss i väst slutade andra världskriget 1945, men för dem i Polen upphörde det inte förrän 1989. Relevansen i detta blir tydlig vid läsningen av Szulcs bok. Det är en fascinerande bild som presenteras av kommunisttiden. Nationalmedvetandet och viljan att återupprätta en genuint självständig polsk stat dör aldrig, utan lever vidare med en kraft som landets kommunistiska herrar aldrig får bukt med.

Som ett viktigt ackord som löper genom hela boken ljuder också historien om Polen och dess judiska befolkning. Ingen svensk läsare torde vara omedveten om de ohyggligheter som utspelades under andra världskriget, men även under kommunisttiden återkom vad som närmast kan liknas vid pogromer, iscensatta av myndigheterna och riktade mot den lilla spillra av judar som trots allt överlevt naziockupationens konvulsioner.

Intressant är också Polens allra senaste nutidshistoria, där landet genom medlemskap i EU och Nato steg för steg kommit att inta en viktig plats i den europeiska konserten som en pålitlig och ansvarstagande spelare i internationell politiken – ekonomiskt och militärt. Man kan erinra om att Polen är ett av de få Natoländer som tar sitt säkerhetspolitiska åtagande på allvar och faktiskt avsätter två procent av BNP till försvaret.

En annan av bokens många förtjänster är också att sätta in den nuvarande polska politiken under PiS-partiets ledning i ett större sammanhang. I svenska och västeuropeiska medier skildras ofta den polska inrikespolitiken, liksom den polska skepsisen mot bland annat den Europeiska Unionens flyktingpolitik på närmast karikerat sätt, men här nyanseras bilden och blir begriplig, även för den icke-polske läsaren. På det hela taget är Artur Szulcs Polens historia en bok som borde läsas av varje person som intresserar sig för europeisk politik och historia.

 

Erik van der Heeg

Foto: Historiska media, 2017.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se