Recension Lars Wilderäng: Höstsol. Första delen

Photo by Darius Mankowsky on Pixabay

Lars Wilderäng, Höstsol. Första delen (Stockholm: Massolit förlag), 2017

Höstsol av Lars Wilderäng

När jag en januaridag, år 2013, låg sjuk, ensam och eländig i sviterna efter en lunginflammation tittade grannen in till mig i mitt lilla hus i den skånska landsby där jag bodde på den tiden. Han ville på gammal god svenskmannased se hur jag hade det – och jag hade det givetvis tråkigt. Han erbjöd mig att få låna en av hans ljudböcker, som han ”bara visste att jag skulle tycka om”. Det var Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker. Jag var glad över besöket, men ganska skeptisk till hans erbjudande. En militär techno-thriller skriven av en svensk författare bådade sannerligen inte gott! 

Jag vill här erinra om att jag är en person som anser att det ”svenska deckarundret” är ohyggligt grovt överskattat. Den där Mankell skrev helt platt och utan trovärdighet (vem kan exempelvis tro på att Stockholms tunnelbana är befolkat av förrymda barnhusbarn som begår bestialiska mord eftersom de hjärntvättats av dataspel?); jag uppskattar förvisso Leif GW Perssons olika analyser av diverse kriminalfall på TV, men hans romaner är ofattbart tjatiga och illa redigerade (förmodligen beroende på att ingen förlagsredaktör någonsin vågat komma med kritik); jag har faktiskt givit både Marklund och Läckberg en chans, men kastat böckerna ifrån mig efter några sidor; framgångarna med Stieg Larssons så omhuldade ”Millenium-trilogi” är för mig en gåta: en illa dold extremvänsterpropaganda som utspelar sig i något slags parallellt universum befolkat av seriefigurer.

Missförstå mig inte nu: jag anser visst att kriminalromaner både kan ha utsökta litterära kvaliteter och utgöra närmast oöverträffade gestaltningar av ett givet samhälle i all dess komplexitet. Jag kan utan att skämmas sätta James Ellroys romaner i paritet med Marcel Proust. Ellroys amfetaminprosa är oöverträffad i sitt makalösa driv; varje gestalt – hjältarna, såväl som offren och skurkarna – är tecknade med sådant förnämligt djup och nyansering att de blir helt fullödigt mänskliga och möjliga att identifiera sig med, vilka de än är. Det amerikanska samhället, i dess olika historiska skeden, träder här fram i sin fulla storhet och nedrighet. Jämfört med detta är Stieg Larssons teckning av det svenska samhället en ren skandal i sin torftighet. Ellroys Amerika hotas av en djupgående samhällsröta där aktörer ingår allianser drivna makt, pengar och sex. Samspelet mellan samhällsstrukturer, klass, kultur, historia och personliga incitament blottläggs på ett mästerligt sätt. Enskilda personer kan förvisso rida spärr mot detta genom att gripa tillbaka på traditionella värderingar, vad som återstår av en gång välfungerande samhällsinstitutioner eller personligt mod, men det sker ofta till förfång för dem själva. Även i Larssons Sverige utgörs dagens stora samhällshot av konflagrationen makt, pengar och sex, men här handlar det om ett gäng golfspelande direktörer som gillar Hitler och är med i pedofilnätverk, och där räddningen stavas Expo, samt en brud med konstigt hår som är fena på karate och datorer och som på monotonast tänkbara vis alltid klarar biffen. Vad är detta för samhällsanalys, egentligen? Ellroys böcker är epik av högsta klass; Larssons är det värsta som någonsin skrivits.

Nåväl: full av misstro pluggade jag alltså in den första CD-skivan i datorn och lade mig tillrätta för att lyssna till Lars Wilderängs debutroman med förhoppningen att den åtminstone skulle hjälpa mig att sova. Men snart satte jag mig käpprätt upp i sängen. Vad jag lyssnade till var kanske inte stor litteratur i konventionell mening, men däremot en skakande och oerhört fascinerande berättelse om hur ett ryskt militärt angrepp mot Gotland skulle kunna gestalta sig inom en nära framtid. Gud bor alltid i detaljerna, som Bismarck sade, och det var just i den detaljerade skildringen av händelseutvecklingen på allra minsta mikro-nivå – en pluton under anmarsch och strid, statsledningens försök att komma till rätta med en oöverskådlig händelseutveckling i trånga evakueringslokaler utan tillgång till kaffe, och olika mer eller mindre centralt placerade personers reaktioner och aktiviteter under ett par dramatiska dagar vid jultid – som styrkan i boken låg. En stor del av boken handlade om att på ett minutiöst sätt beskriva truppstyrkornas sammansättning, ordergång, utrustning och deras skiftande geografiska positioner, vilket fick mig att plocka ut CD:n ur datorn och leta upp en gammal bergsprängare istället. På så vis fick jag datorn fri så att jag kunde följa hela det detaljerade händelseförloppet med hjälp av Googles kartfunktion och därigenom detaljstudera trupprörelser och inspektera operationsområden on-line, så att säga. Dessutom kunde jag nu kolla upp de olika vapensystem och militära enheter som figurerade i romanen via referenssökningar på nätet. Jag sov inte mycket den natten och så särskilt sjuk kände jag mig inte heller.

Midvintermörker fick en del ris enär den ansågs alltför detaljerat beskriva taktisk radiokommunikation och gå in på varje vapens specifika kaliber, etc., men detta är inte någon kritik som jag kan ansluta mig till rent principiellt. En av fördelarna med romankonsten är just detta att ett sammanhang kan beskrivas utifrån sina egna specifika betingelser i syfte att öka trovärdigheten och faktiskt i sista hand kan ge läsaren tillgång till en värld som annars skulle ha varit otillgänglig för honom. Eller som Horatius sade: ”aut delectare, aut prodesse volunt poetae”, litteratur skall både underhålla och lära läsaren något. Något som också var informativt med Midvintermörker var den skoningslösa skildringen av de fruktansvärt små resurser som det svenska försvaret har att sätta emot vid ett storskaligt angrepp efter den strategiska black-out som vår politiska ledning drabbades av i kölvattnet efter kommunismens fall 1989 och den nedrustning som gjort vårt land närmast värnlöst på det militära planet under 2000-talet. Skåpet är inte helt tomt, men bra nära. På så vis tror jag att Wilderängs bok, liksom hans flitiga bloggande på sin välbesökta site Cornucopia, har haft en icke försumbar roll att spela vad gäller det säkerhetspolitiska uppvaknande som börjat ske på sina håll under senare år i takt med att hotet från vår snart tusenåriga nemesis Ryssland återigen tilltagit i styrka och blivit tydligt för alla som inte likt strutsen föredrar att sticka huvudet i sanden.

Efter Midvintermörker experimenterade Wilderäng under ett antal år i science fiction-genren genom sin trilogi Stjärnklart, Stjärnfall och Stjärndamm, innan han nu återkommit till den typ framtidsskildring som åtminstone jag uppskattar mest, det vill säga science fiction som utspelar sig ungefär 15 minuter framåt i tiden: det handlar här om den första delen i serien Höstsol, som kommit ut på Massolit förlag nu i höst.

Återigen står Sverige inför hotet av ett ryskt militärt angrepp, och som vanligt med en alldeles för underdimensionerad krigsmakt och oklara alliansförhållanden. Jag vill inte säga alltför mycket om den dramatiska och på många sätt överraskande handling som åskådliggörs på det militära och storpolitiska planet, utan överlämnar detta åt läsaren att själv upptäcka – men jag kan i alla fall säga så pass mycket att den ryska generalstabens maskirovka (rysk militärteknisk term för vilseledande metoder) till fullo motsvaras av den dubbla maskirovka som författaren själv utsätter läsarna för innan vi blir varse de ryska operationernas egentliga syfte. Ett synnerligen effektfullt berättartekniskt grepp.

Höstsol är brett upplagd med flera parallella händelseförlopp som interfolierar med varandra som en komplex väv. Här finns ingen direkt huvudperson, utan vi får följa olika öden som likt instrument i en orkester skapar ett helhetsintryck. Detta är inget ovanligt grepp i den här typen av genre. Man kan erinra om exempelvis Tom Clancys Red Storm Rising eller, på närmare håll, pseudonymen Harry Winters Operation Garbo-trilogi, som båda behandlar storskaliga militära konfrontationer där händelseförloppet utspelas såväl på högsta politiska nivå, som i leran vid provisoriska skyttevärn.

Wilderäng har på ett fascinerande sätt vävt in pågående politiska skeenden som komponenter i sin roman. Här fogas de senaste årens märkliga händelser, som sporadiskt rapporteras i pressen i form av plötsliga cyberattacker mot medier och samhällsfunktioner, telemaster som plötsligt störtar samman, märkliga avbrott i elförsörjning och järnvägstrafik, kravaller och vanlig banal kriminalitet in som medvetet iscensatta aktioner i en systematisk hybridkrigföring riktad mot Sverige och signerad främmande makt. Det handlar om att i förväg bygga upp en så pass hög nivå av stress att våra besluts- och ledningsfunktioner inte mäktar med att fatta rationella beslut när krisen väl är ett faktum.

I det storpolitiska spel som föregår det väpnade angreppet mot vårt land genomförs även klassiska förberedelser från fiendens sida. Precis som fallet var med det ryska överfallet mot Georgien, 2008, förbereds angreppet mot Sverige när flera av Försvarsmaktens nyckelförband plötsligt är upptagna med insatser på andra håll (i detta fall Mellanöstern), och i direkt anslutning till en större rysk militär övning – och när tärningen väl kastas är självfallet ett flertal fientliga diversionsförband på plats för att slå ut oersättlig personal inom såväl politisk ledning, som militären.

Wilderängs Sverige styrs i boken av en nyligen inrättad blocköverskridande samlingsregering som bildats efter att ett visst ”Sverigevänligt” parti blev det i särklass största vid det senaste valet. Men detta borgar inte nödvändigtvis för stabilitet i farans stund. En stor del av det politiska manövrerandet går ut på att bibehålla bilden av att krigsfara inte hotar, och en oförmåga att se verkligheten som den egentligen är. Varje röst som förespråkar att vi nu måste mobilisera och införa krigslagar riskerar att stämplas som krigshetsare eller se sin varning klinga ohörd likt Cassandra när den Skajiska porten skall rivas för att den släppa in den trojanska hästen. Det politiska spelet här är obehagligt verklighetstroget. Postmodernism kan mycket väl fungera som inom konstkritiken, men leder ofelbart till människors död, så snart den börjar tillämpas på realpolitikens fält.

Vad finns det då för hopp? Det står som vanligt till enskilda män och kvinnor som förmår hålla huvudet kallt i farans stund och till de institutioner som ännu inte förvandlats till oigenkännlighet genom klåfingrighet och värdegrunder. När den första delen av Höstsol avslutas ligger vårt lands framtid i stöpsleven. Det känns svårt att ge sig till tåls till nästa bok.

 

Erik van der Heeg

 

Du kan beställa Höstsol på bland annat BOKUS.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.