Recension: Ruben Östlund, The Square, 2017

  • Söndag 17 Sep 2017 2017-09-17
E-post 0

Ruben Östlunds senaste film, den svarta och lätt surrealistiska komedin The Square, visar i sina bästa stunder det moderna svenska (och kanske västerländska) samhället som i en skrattspegel.

Vi befinner oss i en inte alltför fjärran framtid, där Sverige förvandlats till en republik och Stockholms slott transformerats, om än inte till 68-rörelsens så beramade ”allaktivitetshus”, så likväl till 2010-talets internationella konsthall, under den klatschiga beteckningen ”X-Royal”. Sverige är på många sätt sig själv i denna framtid, bara lite mer av det goda: lite mer segregation, lite mer konsumism, lite mer PK, lite mer hyckleri, lite mer tiggarplåga och lite mer av det där återhållna våldet och aggressiviteten som tycks lura strax under ytan i nästan alla mellanmänskliga relationer.

Filmen är egentligen ”anti-filmisk”. Den är berättad genom en serie tablåer som följer på varandra, snarare än via en genomgående händelseutveckling. Tempot varierar filmen igenom på ett ganska ofilmiskt sätt, där snabba klipp växlar med långa tagningar och stillastående kameror. Varje episod, precis som filmen själv, lämnar en massa lösa trådar hängande i luften; The Square har ingen egentlig början, mitt eller final. Det är en film som levererar en serie sekvenser under lite drygt två timmar och därefter slutar. Med en lite fånig metafor skulle man kunna se filmen som ett pärlhalsband, där det är pärlorna tagna var för sig som ger verket skönhet och mening, och inte nödvändigtvis den kedja som förbinder dem.

Filmens huvudperson, chefscuratorn på X-Royal, Christian, spelad av den danske skådespelaren Claes Bang (bekant från TV-serien Bron), kongenialt utstyrd i det internationella kulturetablissemangets fulla ornat med slimmad kostym, skjorta utan slips, handsydda skor, designade glasögon, konstigt mönstrade strumpor och obligatorisk mobiltelefon, utgör det prisma genom vilket filmen bryts. Inledningsvis ter han sig kompetent i sitt yrke, även om han ständigt tycks hålla ett slags egendomligt kylig distans till sitt värv. Handlar det om likgiltighet inför uppgiften eller om att dölja en djupgående inkompetens? Det kan man aldrig veta.

Men alla som har den minsta erfarenhet av moderna myndigheter eller kulturinstitutioner känner igen denna obestämbara chefstyp som kan använda svaghet och otydlighet för att utöva närmast totalitär makt.

Alldeles i början av filmen skall han intervjuas av den amerikanska journalisten Anne (spelad av utmärkta Elisabeth Moss, från Mad Men). Utgångspunkten är en text han skrivit på museets hemsida – en orgie i oreflekterat postmodernistiskt snömos. När han ställs inför sin text begriper han den knappt själv, och försöken att förklara den staplar bara ytterligare tirader av kvasifilosofiska floskler på varandra i något slags försök att rädda ansiktet. Trovärdigt? Absolut. Och med en god dos charm, samt i full medvetenhet att journalisten är ännu mindre insatt i konstfilosofi än han själv klarar han biffen. Intervjun rinner ut i sanden och kommer med all sannolikhet räddas av någon hårdför redigerare på andra sidan Atlanten.

Museets senaste projekt är installationen The Square som på något vis skall återspegla individens förpliktelser och rättigheter i förhållande till ”den andre”. Titeln anspelar kanske på torget, som åtminstone historiskt, varit varje samhälles historiska samlingspunkt och hjärta. Torget: den plats där varje människa bidrar till att forma samhället, och där samhället formar individen.

För att marknadsföra utställningen måste en ”viral” marknadsföringskampanj på ”sociala medier” dras igång, som skall vara tydlig nog för att bryta igenom bruset av ”katastrofer, terrorism och högerpopulistiska politiska utspel”. Interaktionen mellan reklamarna och utställningsledningen hör till något av det mest välfångade i svensk film – en osannolikt välfångad drift med vår moderna sammanträdes kultur.

Mitt upp i alltihopa blir Christian av med sin plånbok och heliga mobiltelefon i ett sofistikerat bedrägeri där tjuvarna just använder den lilla rest av traditionellt manliga dygder – plikt känsla och mod – som huvudpersonen fortfarande besitter. Tillsammans med en likaledes dansk kollega från museet spåra telefonens GPS-signal till ett höghus i ett miljonprogramsområde och de två bestämmer sig för att göra något – de är ju, som de säger, ”inte svenskar”. Planen är att stoppa med hotfulla lappar i varje hyresgästs brevlåda obekymrade om den kollektiva skuldbeläggning och stereotypisering av bostadsområdets invånare som detta ger uttryck för. Detta sker också, och hoten leder faktiskt till att bedragarna återställer det stulna, men handlingen leder likväl till oförutsägbara konsekvenser.

Filmen kretsar kring tillit och dess omöjlighet att fullt ut realiseras. Det påtagligt passionsbefriade one-night-stand som så småningom kommer till stånd mellan Christian och Journalisten Anne utmynnar i en drastisk kamp om huvudpersonens använda kondom. Vad skall hon använda den till? Varför kan han inte släppa den ifrån sig. Det hela artar sig till en bisarr anspelning på Assangehändelsen i Stockholm för ett antal år sedan, samtidigt som Annes husdjur, en schimpans som i ett av filmens mer absurdistiska inslag, fritt rör sig runt i rummet, utan att detta någonsin kommenteras av den tillfällige besökaren. En anspelning så tydlig som någon på att vi aldrig kommenterar de elefanter som finns i rummet, hur påtagliga de än är.

En central scen i filmen är den stora middag som skall hållas för Stockholms konstetablissemang och internationella sponsorer. Eventet skall förgyllas av ett performanceverk där en konstnär spelad av gymnasten och kroppskonstnären Terry Notary skall agera en livs levande apa bland gästerna. Föreställningen går över alla gränser. Publikens instruktion är att inte sticka ut, utan göra sig så obemärkta som möjligt för att inte dra till sig apans uppmärksamhet. Efter att ha givit sig på middagens hedersgäst, en Julian Schnabel-inspirerad konstnär spelad av Dominic West (känd från The Wire), som drar den enda rimliga konsekvensen av skeendet och avlägsnar sig, kastar sig apan över en kvinna och inleder vad som ser ut som en regelrätt våldtäkt. I en lysande gestaltning av flockbeteende rycks nu den smokingklädda publiken ur sin passivitet och kastar sig samfällt över performanceartisten för att misshandla honom – civilisationen slår över i djuriskhet, så snart någon har vågat ta det första steget.

The Square belönades med årets guldpalm i Cannes och har nominerats i kategorin ”bästa utländska film” vid årets Oscars-festival. Det är den väl värd. Det är få filmare i Sverige idag som med samma originalitet och stilsäkerhet förmår gestalta den samtida kulturens, såväl yttre som inre mekanismer. Och för varje ny film blir Östlunds mästerskap på området bara allt tydligare.

 

Erik van der Heeg

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se