Rohingyas – bakgrunden till en konflikt

I den mån nyheter rapporteras från Sydostasien i svensk media domineras dessa förnärvarande av våldsamheterna i Burma mellan regeringsstyrkor och muslimska insurgentgrupper i landets nordvästra hörn, i provinsen Rakhinestaten – eller Arakan, som området kallades tidigare. I medierna talas det här om den muslimska folkgruppen ”rohingyas” och frågan blir då vilka dessa kan vara för några.

Enligt historikern Jaques Leider finns namnet ”rohingya” belagt endast en gång i historien, nämligen i en skrift från sent 1700-tal. Fonologiskt tycks namnet vara en bengalisk anpassning av det burmesiska provinsnamnet ”Rakhine”. Leider vill göra gällande att begreppet ”rohingyas” började användas under 1950-talet som ett samlingsbegrepp för Rakhinestatens muslimska befolkning – till skillnad från de buddhistiska rakhineserna (eller arakaneserna) – och har därefter börjat få allmän spridning. 1995 börjar begreppet användas som ett namn för muslimer i Burma i västerländsk press i något som närmast får betydelse av en bestämd folkgrupp, och sedan en bit in på 2000-talet har även de muslimska aktivisterna själva slutat att beteckna sig specifikt som ”muslimer”, utan i stället kalla sig just för ”rohingyas”.

Det finns en viss logik att i just Burma konstruera sig som en folkgrupp. Enligt Burmas komplicerade nationalitetslagar finns det över 100 olika folkgrupper i landet och att tillhöra en erkänd etnisk gruppering är en garant för politiskt inflytande – åtminstone regionalt. Att bara hävda religionstillhörighet räcker inte. Sedan den bengalisktalande muslimska befolkningen i Rakhine börjat identifiera sig som ett ”folk” har också kraven växt från rohingya-aktivister att bryta loss delar ur Rakhinestaten och konstituera den som ett rent muslimskt område, fritt från buddhistiskt inflytande, något som inte har accepterats av de regeringar som funnits i Rangoon, sedan 1950-talet och framåt.

Burmesiska myndigheter använder aldrig beteckningen ”rohingyas”, utan kallar istället den bengalisktalande muslimska befolkningen i området just för ”bengaler” för att inskärpa sin hållning att det inte handlar om en autokton burmesisk folkgrupp, utan just om invandrare från Bengalen (dagens Bangladesh), som till stor del genom den brittiska kolonialpolitikens försorg strömmat in i landet i vågor under 18- och 1900-talen, samt som illegala invandrare under tiden efter självständigheten, 1948, och som genom sin höga fertilitet (45 procent över det burmesiska genomsnittet) nu håller på att tränga ut de infödda den buddhistiska befolkningen.

Så vad är det då som gäller, egentligen? Det är ovedersägligen så att det funnits personer med muslimsk religionstillhörighet sedan århundraden i denna del av Burma, men det är också så att brittisk kolonialpolitik spelat en stor roll i att skapa den komplicerade och närmast olösliga situation som råder förnärvarande.

Situationen kan liknas vid ett antal andra ”olösliga” konflikter som blossat upp och blivit kroniska sedan det brittiska imperiet dragit sig tillbaka, såsom i Kashmir (mellan muslimer och hinduer), på Cypern (mellan greker och turkar) eller på Ceylon (mellan lankeser och tamiler), bara för att nämna några.

Just exemplet Ceylon (eller Sri Lanka) har stora likheter med vissa aspekter av situationen i Rakhine. När britterna införde tebusken i Indien fann man att just Ceylon lämpade sig särskilt väl för odlingen av den eftertraktade grödan. Lankeserna själva hade ingen erfarenhet att bedriva denna typ av odling, så britterna befordrade därför en jättelik migration av hinduiska tamiler från det indiska fastlandet för att sköta verksamheten. När Ceylon väl blev självständigt fick detta som konsekvens att tamilska separatiströrelser började bildas, vilket till slut övergick i ett sällsynt bittert och blodigt inbördeskrig som det tog decennier för den Lankesiska regeringen att få bukt med.

På samma sätt befordrade britterna under sent 1800-tal en omfattande invandring av bengaler – framför allt från Chittagong – till de glesbefolkade, men ytterst fruktbara dalgångarna i Rakhine. I sin bok The River of Lost Footsteps—Histories of Burma hävdar historikern Thant Myint-U att invandringen av företrädesvis muslimska bengaler från brittiska Indien uppgick till hundratusentals under 1900-talets första hälft. Den absoluta majoriteten av de som idag betecknas som ”rohingyas” är alltså inte avkomlingar till Burmas ursprungliga muslimska befolkning, utan är resultatet av denna och senare invandring från Chittagong i dagens Bangladesh – och av detta skäl räknas de än idag inte som burmesiska medborgare, utan som statslösa bengaler bosatta i Rakhine.

Redan på 1930-talet förekom kravaller och revolter riktade mot bengalerna i Burma och när väl andra världskriget bröt ut välkomnade många nationellt sinnade buddhistiska burmeser, de japanska truppernas erövring av landet som ett slags befrielse. Britternas svar på den japanska aggressionen var att förlita sig på de muslimska bengalerna i Rakhine, för att skapa en buffertzon mellan japanerna och det brittiska Indien. Enligt burmesisk och internationell historieskrivning använde de muslimska trupperna inte enbart sina vapen mot de japanska styrkorna, utan ägnade sig dessutom åt en omfattande terror mot icke-muslimer i Rakhine, i form av systematiska mord på buddhistmunkar, etnisk rensning och förstörelse av buddhistiska kulturskatter, såsom kloster, pagoder och byar bebodda av ursprungsbefolkningen.

Det är mycket av denna gamla surdeg som spelar roll i de konflikter vi ser idag i Rakhine. Strax efter självständigheten försökte grupper av bengaler bryta loss området och ansluta det till det nybildade Pakistan. Nya vågor av illegala invandrare strömmade in i landet och försökte hävda sin rätt, ofta med religionen som motiverande faktor.

2012 utbröt omfattande oroligheter efter att muslimska rohingiyas – som de nu allmänt kallades – utförde en gruppvåldtäkt på en buddhistisk flicka, som sedan mördades. Denna händelse, som väckte stor bestörtning bland rakhinefolket, som dessutom levde i fruktan att bli en minoritet i sitt eget land, blev den tändande gnistan till oroligheter med mord och grymheter från båda sidor.

2016 utbröt nya oroligheter, som fortfarande pågår. Den här gången startade händelseutvecklingen när rohingyas tillhöriga den radikala muslimska organisationen Harakah al-Yaquin mördade ett antal burmesiska gränsvakter. Stridigheterna har denna gång lett till att stora delar av den muslimska befolkningen har flytt och sökt sin tillflykt till andra sidan gränsen till Bangladesh. Den burmesiska regimen anklagas nu av diverse internationella organisationer för folkrättsbrott, som svarar med att hävda att man försöker kväsa insurgentrörelser som i allt högre grad börjat se sig som en del av ett globalt islamistiskt nätverk, med finansiering från Saudiarabien.

Det internationella samfundet manar idag med all rätt den burmesiska regimen att visa återhållsamhet i striderna för att i möjligaste mån skona civilbefolkningen, men i botten ligger en konflikt, som åtminstone jag ser som helt olöslig i termer av förhandlingar och kompromisser mellan de olika parterna. Tyvärr handlar det nog här – precis som i fallet Sri Lanka – att den ena parten måste segra och den andra ge upp sina ambitioner. Vilken sida som går segrande ur striderna kan bara framtiden utvisa.

 

Erik van der Heeg

Illustration: Koranskola i Maungdaw i Rakhinestaten.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.