Slow Culture: Och guldet blev till sand

Inte en bok i sikte sedan 1200-talet

Varje år sedan 2002 presenteras en rapport som kallas Arab Human Development Report (AHDR), inom ramen för FN-organet UNDP. Syftet är att förse den arabiska forskningen med verktyg för att analysera de problem som de arabiskspråkiga nationerna står inför.

Varje år adresseras ett nytt tema, såsom miljöfrågor, kvinnans ställning, ungdomsfrågor, migrationens påverkan, etc., men den kanske mest intressanta rapporten var den allra första. Rapporten från 2002 var en brett upplagd beskrivning av det intellektuella klimatet i arabländerna, såväl historiskt som i våra dagar. Resultatet är en förfärande läsning och de tillkortakommanden som presenterades har inte åtgärdats på något sätt; snarare har allt bara blivit värre.

Här får man veta att det varje år översätts fem gånger fler boktitlar inom fack- och skönlitteratur från engelska till grekiska (ett språk som talas av c:a 13 miljoner), än vad som sker till arabiska (c:a 400 miljoner). I absoluta tal handlar det alltså om att endast 330 (!) översatta engelskspråkiga boktitlar ges ut i arabvärlden på årsbasis.

En historisk jämförelse ur rapporten: I Spanien (47 miljoner invånare) översätts det varje år fler boktitlar från främmande språk, än vad arabvärlden har mäktat med sedan den abbasidiske kalifen Al-Mamouns dagar, då han tågade in i Bagdad, år 819, för att ytterst framsynt anlägga ett vetenskapligt center i staden med uppgiften att befordra just översättningar av lärda verk från grekiska, sanskrit och persiska till arabiska. Alltså: det översätts fler titlar till spanska varje år från främmande språk än vad det har översatts totalt i arabvärlden på 1200 år. Och om antalet översättningar från engelska inskränker sig till 330 stycken per år kan man bara föreställa sig vilka nivåer det handlar om vad gäller översättningar från andra kulturspråk, såsom franska, tyska eller ryska, för att inte tala om icke-europeiska språk.

Detta gör givetvis något med ett samhälle och dess kultur. Rapportarbetet från 2002 leddes av den jordanska planeringsministern Rima Khalaf Hunaidi. Hon plockade till sig en stab enbart bestående av arabiska forskare, för att panelen inte skulle kunna anklagas för ”kulturrasism” eller ”islamofobi” av diverse konspirationsteoretiker. Slutsatserna var att arabvärlden på det kulturella planet är närmast paralyserat genom bristen på politiska fri- och rättigheter, ojämlikhet mellan könen och isolering från resten av världen. Oljerikedomarna har knappast gjort något för att förbättra situationen, utan snarast bidragit till att låsa utvecklingen i gamla fåror. Det är värt att notera att situationen är markant bättre i Egypten och Libanon – två stater som saknar oljetillgångar, men där i gengäld stora kristna minoriteter fortfarande lever kvar. Sammanfattningsvis kan man kan konstatera att arabvärlden kännetecknas av sjunkande produktivitet, en närmast icke-existerande forskning, en tilltagande brain-drain och en analfabetism som ligger i nivå på 20 procent av befolkningen (varav de flesta är kvinnor).

Hur har det blivit så här? Vissa ledtrådar kan spåras tillbaka till historien. Under islams första expansionsfas etablerades viktiga centra för lärdom i det arabiska väldets periferi – i Bagdad, i det spanska Cordoba och i Kairo. Under den så kallade arabiska ”guldåldern” (900-1200), översätts antikens texter till arabiska, men de stora tänkarna är sällan själva araber, utan människor från andra kulturer som skriver på arabiska, såsom Avicenna (turkmen), Algazel (perser) eller Ibn Khaldoun (berber). Många av de som bedrev kulturellt och vetenskapligt arbete vid de stora lärdomscentren var inte ens muslimer själva, utan judar eller kristna. En viktig händelse är dessutom att den filosofiska spekulationen och vetenskapliga forskningen allt mer trängs tillbaka ju mer islam konsolideras i de områden som erövrats av de arabiska härskarorna. Jag skulle vilja påstå att en viktig vattendelare utgörs av publikationen av den persiske filosofen Algazels verk ”Om filosofins tillintetgörelse”, år 1111. Här riktas ett dråpslag mot den form av filosofisk spekulation, som influerats av den antika filosofin. Boken vill gå tillbaka till rötterna och tillbaka till koranen. I korthet kan man säga att huvudtanken hos Algazel lyder enligt följande: Ett filosofiskt verk kan antingen emotsäga eller bekräfta koranen; i det första fallet är verket hädiskt och bör brännas och i det andra fallet är det överflödigt och bör också brännas.

Från denna tid påbörjas den arabiska kulturens stora nedgångsfas som FN-rapporten så plågsamt identifierar. Till att börja med upphör den spekulativa filosofin, men så småningom påverkas även praktiska vetenskaper, som medicin och teknologi. Vi lever i en tid där västerlandet fortfarande utgör planetens ekonomiska, kulturella och vetenskapliga centrum, men där vi utmanas av andra regioner med ett allt mer tilltagande inflytande i Ost- och Sydasien. Till och med i det subsahariska Afrika pekar många kurvor åt rätt håll. Men i det globala sammanhanget utgör arabvärlden en problematisk anomali. Den förlamande hand som religionen lagt över hela regionen har lett till att den av egen förskyllan ställt sig offside. Det guld den en gång haft blev till sand.

 

Erik van der Heeg  

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.