Staffanstorpsmodellen

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Häromdagen skrev jag om Nacka och Staffanstorp, två moderatledda kommuner som valt att hantera en tillsynes olöslig situation på två helt olika sätt. Eftersom det råder bostadsbrist i båda kommunerna har båda kommunerna haft problem med att hantera de flyktingar som migrationsverket, i enlighet med den anvisningslag som trädde i kraft 2016, skickar till dem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många tillgängliga bostäder.

Nacka valde att lösa problemet genom att köpa bostäder för sammanlagt 305 miljoner sedan 2016. Merparten av dessa bostäder hyrs ut till nyanlända. Det faktum att inte mindre än tre bostäder (för sammanlagt 14 miljoner) införskaffades åt en man, hans tre fruar och deras sexton barn i ett trevligt område i Saltsjöbaden väckte starka känslor. Nacka är dock inte ensamma om att lösa problemet med att hitta bostäder åt nyanlända genom att spendera skattebetalarnas pengar. Flera kommuner i landet har antingen byggt moduler eller köpt bostadsrätter och villor för att ge de nyanlända tak över huvudet.

I Staffanstorp har man valt att istället leta i det befintliga beståndet av bostäder, vilket naturligtvis tar längre tid – men sparar många kronor av skattebetalarnas pengar. För detta har kommunen kritiserats – Staffanstorp är ”sämst i Skåne på att ta emot nyanlända”. Trots det har Staffanstorp ändå tagit emot 85 under 2016 och 2017. Det är inte illa av en relativt liten kommun som på grund av bland annat sitt attraktiva läge mellan Malmö och Lund har högt tryck på sina bostäder. Hursomhelst tröttnade migrationsverket på Staffanstorp – 111 personer som anvisats till kommunen sitter ju fortfarande och väntar på en bostad. Migrationsverket vill såklart tömma sina egna förläggningar och uppmanar nu de nyanlända som, enligt anvisningslagen, ska bo i Staffanstorp att åka till kommunen, knacka på dörren till kommunhuset och kräva någonstans att bo.

Ställda inför detta faktum löste Staffanstorp kommun den akuta situationen genom att köpa in sex vinterbonade husvagnar för mellan fyrtio och femtiotusen kronor styck. Dessa placerades på kommunens mark i utkanten av samhället, en servicevagn med toalett, dusch och kokmöjligheter ordnades också fram. Inte lyxhotell direkt – och verkligen inte en bostadsrätt i Saltsjöbaden – men ändå helt acceptabelt för en kortare period. Inte minst om man bor där på andras bekostnad.

I veckan anlände en handfull flyktingar, i enlighet med migrationsverkets instruktioner, till Staffanstorp . Eftersom kommunen inte funnit någon mer permanent lösning så inkvarterades de i husvagnarna. ”Vi har inga tomma bostäder i Staffanstorp, så då får man ta vad vi har”, säger kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) till Sydsvenskan. Han betonar samtidigt att detta är en akut lösning – men eftersom kommunen inte gavs tid att lösa det hela i sin egen takt så fick det bli så här. Det är, säger Sonesson, svårt att finna lämpligt boende till ensamma män, och det är just ensamma män som nu fått flytta in i husvagnarna. ”Det är inget spel. Vi har hela tiden sagt att vi saknar bostäder”, säger Sonesson till Skånska Dagbladet. Männen är mycket missnöjda. Det är ”inte människovärdigt”, säger Musbah Assad till Skånska Dagbladet. Hans vän Washim Allshabib klagar över att det inte ”finns internet”.

Artiklarna i Sydsvenskan och Skånska Dagbladet har en ytterst indignerad underton, och man kan konstatera att det inte är lätt att vara kommunalpolitiker och försöka lösa en hopplös situation, en situation som man inte har orsakat själv och som man sannerligen inte har bett om,

Köper man dyra bostadsrätter gör man fel – är man sparsam och försöker löser situationen på ett mer ekonomiskt sätt är det ännu mer fel. Själv förordar jag Staffanstorpsmodellen framför Nackamodellen.  Jag anser att den som använder skattemedel för att köpa bostadsrätter åt människor som inte kan ordna eget boende agerar djupt oansvarigt.

Jag tror inte heller att det gagnar individens egen företagsamhet att få allt serverat. Hur höga är oddsen att mannen med tre fruar och sexton barn som nu får ”hyra” (det är sannolikt skattepengar som bekostar den hyran) tre bostadsrätter i Saltsjöbaden lyckas hitta något bättre på egen hand inom två år? Incitamenten för männen som bor i husvagnar på den skånska åkern att hitta något på egen hand är betydligt starkare. Skulle jag vilja bo i en husvagn på en åker utanför Staffanstorp? Nej, inte om jag kunde välja. Men – om man inte har någon egen inkomst eller sparade slantar får man faktiskt hålla tillgodo med vad som erbjuds, och anstränga sig för att försöka lösa situationen till det bättre på egen hand.

Ingen tvingar de nyblivna Staffanstorpsborna att bo kvar på åkern. Det står dem fritt att flytta vart de vill – förutsatt att de hittar en bostad. Det är naturligtvis inte helt lätt för någon som är relativt nybliven i Sverige att hitta en bostad – men vet ni vad? Det är det inte för svenska medborgare som ska flytta hemifrån heller.

Det är mycket svårt att få en hyreslägenhet i Sverige idag, och ytterst få människor har föräldrar som kan köpa en bostad bara sådär åt ungen som ska lämna boet. Varje höst tvingas nyblivna studenter som inte lyckats hitta en egen bostad i Lund sova på soffor hemma hos folk, ta in på vandrarhem – ja faktiskt i en del fall till och med tälta i väntan på att de lyckas finna en mer permanent bostad. Allt detta dessutom på egen bekostnad. Förr eller senare brukar boendesituationen lösa sig. Det är jag övertygad om att det gör för männen som nu bor i husvagnar också.

En grundläggande princip i vårt samhälle måste vara att vuxna och friska människor tar ansvar för sina egna liv och sin egen försörjning och dessutom, i den mån de förmår, bidrar till vårt gemensamma. I akuta situationer – som vi alla kan hamna i någon gång i vårt liv, oavsett om vi är flyktingar eller inte – ska vi kunna lita på att samhället hjälper oss. För att samhället ska kunna hjälpa oss när vi av olika anledningar inte kan klara oss själva måste samhället hushålla med sina resurser. Att köpa bostadsrätter i Saltsjöbaden åt bostadslösa är inte att hushålla med statens pengar. Vi måste börja behandla alla vuxna människor som de självständiga och ansvariga subjekt de faktiskt är.

 

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.