Utrikespolitiska positioner destabiliserar MENA

Skärmavbildning från internet.
  • Måndag 25 Sep 2017 2017-09-25
E-post 0

Under måndagen hålls den kurdiska folkomröstningen om självständighet. Omröstningen, som Ledarsidorna.se kommenterat tidigare, har först de senaste dagarna nått de mer etablerade medierna. Ett val inte utan komplikationer och följdeffekter där i praktiken samtliga politiska partier i Sverige på ett eller annat sätt bidrar till instabiliteten i regionen.

Inledningsvis bör nog utfallet av folkomröstningen vara avgjort på förhand. Att kurderna röstar för en självständighet men att effekterna sannolikt blir det motsatta. Vare sig Irak, Iran, Turkiet eller Syrien har för avsikt att tillåta ett självständigt Kurdistan. Iran och Turkiet har tvärtom signalerat att de avser komma tillrätta med det kurdiska ”problemet” genom att slå ner alla tendenser till självständighetskamp.

Trots de löften, från bland annat Socialdemokraterna, så kommer heller inte omvärldens stöd för kurdernas kamp märkas av. Av flera skäl. Ett av de viktigaste, men sannolikt mest bortglömda, är att trots de fagra orden finns det ingen aktör som vill se en ung, och instabil, nation kontrollera källorna till Eufrat och Tigris. Dessa floder står för tillsammans mer än 50 procent av färskvattentillgången i denna region med ett klimat som präglas av torka. Även om det finns oljefyndigheter i främst irakiska kurdistan är det inte den rikedomen som är den långsiktigt värdefullaste. Det är kontrollen över vattnet.

Hur viktig vattenfrågan är i dessa länder vittnar även för en yttre betraktare oortodoxa samarbeten om. Israel, och Jordanien har sedan ett par år inlett ett samarbete i stor skala för att öka vattenproduktionen för främst de statslösa palestinierna på jordanskt territorium för att försöka desarmera en konfliktorsak. Projektet följs upp med andra samarbeten där Israel och Saudiarabien fördjupar samarbetet kring utvecklingen av vattenutvinning och förnyelsebar energi. Dessa projekt kommer kunna tillföra stabiliserande komponenter i en annars instabil region till skillnad från de projekt Sverige har varit initiativtagare till under dagens utrikespolitiska ledning. En effekt är redan märkbar. UAN, Förenade Arabemiraten, har redan idag handelsförbindelser med Israel som omsätter 100-tals miljoner USD årligen. Israel och Gulfstaterna förenas även i motståndet mot IS och Iran, samma Iran som Sverige nu allierat sig med allt hårdare och som utgör en axel av destabilisering som börjar i Qatar som Muslimska Brödraskapets bas och slutar i Beirut via Ankara och Teheran.

Socialdemokraterna har haft en tydlig tendens i opposition att möta alla repressiva regimer med att stödja revolutionära nationalistiska rörelser. Aftonbladets Daniel Swedin kan tjäna som ett gott exempel på hur retoriken utformas. Som om det skulle lösa problemen med demokratiunderskotten. I fallet med Palestina går demokratiutvecklingen åt fel håll sedan Sverige erkände detta och Socialdemokraterna har fler områden de vill ska bli självständiga. Som Västsahara även om regeringens linje idag är annorlunda än tidigare efter omfattande press från övriga EU. Ett fritt, och ungt, självständigt Västsahara skulle inte rimligen kunna hålla emot det flyktingtryck, och den press från Boko Haram och AQiM, som kommer från Mali och Mauretanien. Ett fritt Västsahara, styrt av Polisario som har tydliga utbyten med dessa två terrororganisationer (Boko Haram är idag en del av ISIS) skulle utgöra en modertumör som skickar ut metastaser i form av terrorceller över hela Europa.

Men Socialdemokraterna är inte ensamma att ha en naiv syn på revolutionsromantik, nationella frihetsrörelser och frihetssträvanden. De har gott sällskap av Sverigedemokraterna som även i sin riksdagsmotion om ett självständigt Kurdistan hyllar organisationen YPG. YPG har fått omfattande kritik av  Human Rights Watch för sina övergrepp på den egna befolkningen i Syrien. Enligt kurderna i Levanten själva är YPG en del av det terrorklassade PKK som även bedöms vara världens tredje största heroinexportör.

Långt mer än 50 procent av det heroin som säljs på Sergels torg, bara ett stenkast från Riksdagen, har passerat kurdiska speditörer. Sverigedemokraterna har även i sitt partiprogram bland annat ett erkännande av Västsahara utöver engagemanget i ett självständigt Kurdistan. Skulle Sverigedemokraternas utrikespolitiska program bli verklighet skulle det spä på flyktingströmmarna till Europa och i minst ett fall, Västsahara, kraftigt öka terrorhotet mot Europa. Sverigedemokraternas utrikespolitik är destabiliserande till sin natur vilket är lite apart för ett parti som påstår att de vill minska migrationstrycket mot Sverige. Deras utrikespolitik bär i exakt motsatt riktning och gynnar även indirekt den heroinförsäljning som sker mer eller mindre öppet i Riksdagens direkta närhet.

Sverigedemokraterna missar helt att migranter inte kommer från Åmål eller Arjeplog i första hand av olika skäl, den stora merparten kommer från oroshärdar eller ekonomiskt utsatta områden långt från Sveriges gränser från områden som Sverigedemokraterna kommer destabilisera ytterligare om deras utrikespolitiska visioner omsätts till verklighet. Okunskapen om vår omvärld, och migrationens bakomliggande faktorer, är något som genomsyrar Sverigedemokraternas utrikespolitik. Det borde falla på sin orimlighet men att det parti, som kanske har den mest migrationskritiska inställningen, uppvisar i praktiken minst kunskap om vilka faktorer i Mellanöstern och Afrika som provocerar fram folkförflyttningar med bland annat Sverige som slutdestination.

En rimlig åtgärd för dess utrikespolitiska talesperson vore att inför varje gång han eller hon i framtiden öppnar munnen i utrikespolitiska frågor skulle tvingas av Jimmie Åkesson att ställa sig frågan

“Ökar eller minskar detta flyktingtrycket”?

Och om den personen inte kan analysera situationen annars hålla tand för tunga. Störst humor, om det finns någon som helst humor i detta, är att Daniel Swedin, Aftonbladet, hamnat i samma sällskap och åsiktsgemenskap som Sverigedemokraterna. Hos Alliansen är den utrikespolitiska kompetensen minst lika låg. Under Carl Bildt växte ingen ny kompetens fram. Under en stor och mäktig ek växer det ingenting vilket om inte annat moderaterna får erfara idag.

Svensk utrikespolitik har sedan krisen på Balkan baserats på det som kallas ”State-building”, att försöka skapa suveräna stater baserat på nationellt medvetande. Detta fungerar idag på Balkan så länge EU och FN håller dessa stater under armarna ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Flera bedömare som Ledarsidorna.se varit i kontakt med gör dock bedömningen att skulle stödet dras in skulle stater som Montenegro och Slovenien upphöra att existera på en vecka och Balkan skulle ånyo kastas ner i en blodspiral av våld och död med etniska och religiösa förtecken. EU har börjat omvärdera detta förhållningssätt och pratar mer om att bejaka autonomi som ett första steg till en eventuell, i en avlägsen framtid, självständighet.”State preserving”. Att ett folk som klarar av att administrera en autonomi under annans överhöghet kan vara en stabilare plattform för självständighet än att under abrupta former i hast formera en egen stat. Läxorna från Irak och Libyen har börjat tränga igenom. Libyen har idag två regeringar, två arméer, ett tusental mer eller mindre autonoma miliser och är fri spelplan för Boko Haram och AQiM främst i söder.

Det mest extrema dåliga exemplet på en politik som bygger på “State-building” är Sveriges erkännande av Palestina. Palestina har inte själv definierat sina gränser, inte heller har det palestinska parlamentet erkänt eller ratificerat Camp David-överenskommelsen vilket är själva grunden för en framtida palestinsk statsbildning. Israel har ratificerat dessa dokument och överenskommelser, inte av palestinierna själva vilket i praktiken borde omöjliggjort ett erkännande. Palestina skulle kollapsa inom 48 timmar om det ekonomiska biståndet ströps.

Hur det går i den kurdiska omröstningen är givet på förhand, lika givet är de kurdiska väljarnas besvikelse i bland annat Sverige där socialdemokraterna tidigare implicit utlovat ett stöd vilket naturligtvis kommer påverka den svenska valmanskåren om ett år när svenskkurderna går till valurnorna. Och hur det går efter 2018, om en socialdemokratisk fortsatt destabiliserande utrikespolitik eller Sverigedemokraternas till förväxling lika motsvarande skall sätta agendan återstår att se. I grunden finns det ingenting idag som skiljer i effekterna av Socialdemokraternas utrikespolitik från Sverigedemokraternas i den region som i praktiken präglas av ett tredje världskrig.

Från Alliansen kommer svenska väljare inte kunna förvänta sig några egentliga svar varför vi bör kunna förutsätta att vi även efter 2018 kommer gå in i ytterligare en mandatperiod av osäkerhet och en destabiliserande utrikespolitik. Med ökat flyktingtryck som följd.

 

Anmärkning:

Något av detta beskrev jag sommaren 2015 i Dagens Samhälle som en perspektivartikel. Ingenting har förändrats. Med smärre justeringar kan den artikeln republiceras igen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se