Analys: Moderaternas partistämma – ett parti byter kurs

@ Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Måndag 16 Okt 2017 2017-10-16
E-post 0

Under fredagen röstade Moderaternas partistämma för ett stort paket med lagskärpningar inom området lag och ordning. Det innebär bland annat att partiet nu vill införa ett tiggeriförbud, dubbla straff för gängbrottslingar, utökad kameraövervakning och skärpta straff för olovlig vistelse i landet. En stämma som kom att ge en splittrad bild. Å ena sidan en rad med ogenmförbara politiska förslag, å andra sidan en indikation om ny färdriktning. Som en ödets ironi var det just i Örebro som Fredrik Reinfeldt, som på första raden fick se sin migrationspolitik pulvriseras, fick moderaterna att gå mot mitten som blev platsen för beslutet.

– Man gör det här för att möta den växande oro som finns bland väljarna mot ljuset av bland annat en grövre gängkriminalitet och fler skottlossningar, säger SVT:s politiska kommentator Mats Knutson.

Partistyrelsens förslag, som röstades igenom utan större motstånd, innebär en tuffare linje inom det rättspolitiska området samtidigt som det skall bromsa väljarflykten till Sverigedemokraterna. En strategi som mycket väl kan lyckas men det är tveksamt om återflödet till Moderaterna blir det som Ulf Kristersson hoppas på om inte förslagen modereras och stämmer bättre överens med förutsättningarna.

En av de framtida effekterna är dock tydlig, den hårdare linje mot kriminalitet och oönskade migrationseffekter som Sverigedemokraterna varit ensamma om att driva får nu allt bredare parlamentariskt stöd. När även regeringen Löfven hösten 2015, när trycket blev för högt, valde att spurta in i Sverigedemokraternas förslagskorridor från 2014, kom de första tecknen på att Fredrik Reinfeldst migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet var över. Socialdemokraterna anammade inte bara stora delar av SD:s migrationspolitik hösten 2015, regeringen ville ta den ett steg till och helt stänga Öresundsbron, ett förslag som dock inte fick något stöd.

Frågan är dock om den nyhårda linje som S och M driver räcker. Socialdemokraterna lider svårt av justitieminister Morgan Johanssons envetna motstånd mot varje lagskärpning och att Beatrice Ask, M, visade upp samma tafatthet under åtta år som justitieminister i regeringen Reinfeldt tyder på en dubbel tunga genom åren.

Morgan Johansson historia av att ha medvetet försenat åtgärder är lång och enkel att leda i bevis. Att ljuga journalister rätt upp i ansiktet bör inte ses som meriterande. 2015 utlovade Johansson, med pukor och trumpeter, en skärpt terrorlagstiftning som skulle vara klar till maj 2016. I april försäkrade han Ledarsidorna.se på twitter att ingenting sinkade arbetet utan lagförslagen skulle läggas enligt plan. Ledarsidorna.se hade då av källor på justitiedepartementet fått reda på att lagförslaget skulle försenas minst ett halvår då det var inkomplett trots tjänstemännens varningar. Och mycket riktigt, i juni 2016 när lagförslaget skulle vara klart enligt tidigare besked lät Johansson, under en musik av samma pukor och trumpeter meddela att nu skulle minsann krafttag tas och lagförslagen presenteras innan julen 2016. Samma mönster återfinns i löftet från 2016 om skärpta straff för brott mot”Blåljuspersonal”. Sedan löftet gavs, av Stefan Löfven i Almedalen, har i praktiken ingen aktivitet i frågan förevarit. Det tog Johansson 15 månader att besluta sig för att nog var bäst att låta överåklagaren börja utreda frågan.

I teorin borde det dock, med S och M nyfunna retorik, finnas ett brett parlamentariskt stöd för en hårdare linje om socialdemokraterna kan finna en justitieminister med bättre leveranskapacitet. De tre polerna i svensk politik är på pappret överens om detta, vilket Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson konstaterar, men det blockeras av att inget parti vill ta i SD med tång samtidigt som S och M svårligen kan komma överens då det tar bort den friktion som partistrategerna vill se som valvinnare. Frågan är även hur hårt Ulf Kristersson kan driva rasistlinjen mot SD när moderaterna, för att få igenom sin politik, måste söka stöd hos SD eftersom C tvärtom fortfarande vill gå i en liberalare riktning som liknar Miljöpartiets.

Sociala medier, i form av Facebook och Twitter, fylldes under söndagen av mer eller mindre kända moderater som lättade erkände att de sedan många år velat se en förändring av migrationspolitiken, några erkände öppet att de inte vågat ta debatten vare sig internt eller externt av oro för att brunstämplar. Brunstämplar som annars skulle riskera jobb, uppdrag och social isolering. Ett pris de lät andra ta. Det som förenar dem alla är att de nu spelar rollen, övertygade eller inte, av att aldrig egentligen haft en annan åsikt än den nya partilinjen. Omsvängningarna illustrerar såväl politikens logik som människornas natur bakom.

Det är endast ett fåtal riksdagsledamöter inom Alliansen som orkat driva en konsekvent linje. Finn Bengtsson och Hanif Bali, M, samt Staffan Danielsson, C, är några exempel. Alla har betalat isoleringens pris av de som säger att de alltid, eller under lång tid, tyckt som moderaternas nya kurs. Hade så varit fallet hade moderaterna sedan lång tid fört en annan politik. Kanske, om vi får tro några av dem, så långt tillbaka som 2011 när Fredrik Reinfeldt slöt migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet.

Rent sakpolitiskt lovar nu i praktiken alla partier 10 000 fler polisanställda till 2025, moderaterna tog beslutet nu vid deras arbetsstämma i Örebro. Det är åtta år dit. För att nå målet måste personalstyrkan öka med 1 250 personer per år. Först 2021 ökar utbildningskapaciteten med den nya polishögskolan i Malmö. De första eleverna därifrån examineras först 2023. Idag står mellan 15 och 20 procent av platserna tomma. Hur en ny Polishögskola ska attrahera fler är okänt, sänkningarna av begåvningskraven på PHS har inte ökat intagningarna. Resultatet kan mycket väl bli så att antalet tomma platser ökar istället då alltför låga begåvningskrav stöter bort de kategorier som polisen behöver. Polisen har, med förtida avgångar, redan idag en negativ utveckling av poliser i yttre tjänst.

Det är detta som är överbudspolitik. Från Moderater. Från Socialdemokrater. Redan när löftet läggs, och med dagens resurser samt de ledtider som krävs, vet vi att det kommer bli ett svek från början. Men det som skall sägas i försvar till Ulf Kristersson är att detta är det arv han fick med sig från Anna Kinberg Batra. Förslagen har arbetats fram långt före han var tilltänkt som partiledare. Moderaternas arbetsstämma var annars en orgie i mer eller mindre realistiska politiska förslag, inte en prövning av realismen i dem.

Kristerssons linjetal var annars det som sannolikt överraskade mest för den politiskt bildade. Ett tal utan arv från vare sig Fredrik Reinfeldt eller Gösta Bohman. Kristersson valde en egen väg, med tydliga drag av Hans Zetterberg. Zetterberg ville inte själv kalla sig nyliberal. Han var främmande för en egennyttans ekonomism och betonade det lilla livets dygder och gemenskaper. Han påminde, så ofta han kunde, att samhället alltid var större än staten. Han trodde på ett samhälle av starka gemenskaper.

I vilken riktning, hur Kristersson kan ta arbetsstämmans ibland ogenomtänkta och ofärdiga förslag vidare återstår att se men moderata partiledare har av tradition en större frihet än socialdemokratiska att tolka kongress- eller stämmobeslut på egen hand.

Kan valrörelsen 2018 hållas fri från vidrigheter kan den bli en uppfriskande tillställning mellan svensk politiks tre poler, M, S samt SD, med moderaternas pånyttfödelse som politisk kraft. Allt ligger i Ulf Kristerssons händer.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se